Lisa Jisei

Varför berättar ni om er träningsvärk?

Det är morgon. Någon ska sätta sig ner i soffan med en kopp kaffe. Stönar ljudligt över att behöva böja benen:

” Jo jag körde ju spinning igår. Vilken träningsvärk!!”

Jag ler och försöker verka artigt intresserad. Vi pratar vidare och någon annan spinner tacksamt vidare på ämnet och berättar om ömma vader:

”…lång promenad i helgen. 1.5 mil faktiskt”

Jag nickar och tittar ner i kaffet. Själv har jag hunnit med två löppass och lika många gympass och har därmed rätt ömma muskler. Men jag skulle aldrig få för mig att säga det. Inte sådär spontant inför alla. För mig är träningsvärken förknippad med skam och skuld. Mina närmaste vet om mina träningspass av rent praktiska själ, men jag skulle aldrig ventilera det för andra. För mig är träningen så privat. Det finns saker vi sällan pratar med varandra om, och andra saker som nästan alltid kommer upp. Träningsvärken är en sån. Under dagen glider fler och fler samtalsämnen plötsligt in på helgens träning eller nyttiga mat. Vad vi än pratar om lyckas någon ny göra en association som gör att de kan råka berätta om sina träningspass. Så lägligt… Tänk att det alltid finns tillfälle att berätta om duktigheten, om muskelvärken och om den goda karaktären. För vad är ett spinningpass som ingen vet om?

Jag vet… Jag förstår hur nträningsvärki kan sucka över min överkänslighet. Jag förstår att människor som får släpa sig till gymmet är stolta, med all rätt. Det är en bedrift och något bra att ta hand om sin kropp och stå emot viljan att dra täcker över huvudet. Men samtidigt undrar jag varför det är så svårt för oss människor att göra något bara för vår egen skull. Varför kan vi inte träna för att vi vill och mår bra om det, utan att meddela omvärlden. Men det verkar oundvikligt att ha träningsvärk utan att berätta det, eller vara på friskis utan att göra en facebook-incheckning. För om man tränar utan att facebooka eller berätta om träningsvärken efteråt, har man tränat då?

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei