Lisa Jisei

Tack… Det var jättegott!

IMG_2263

Står i kön och hör kaffemaskinen tjuta, snabba fingrar på kassaapparaten, småprat med vännen bredvid. Jag ska ha en kaffe, kanske en latte. En latte får det bli. Känns mysigt att dricka kaffe på Café. Snart framme.

– En latte tack. En liten, hasplar jag fram.

– En stor kostar bara 5 kronor mer, kontrar hon

– Jo, ja, men jag en liten blir bra. Tack, avslutar jag.

– Vill du ha den med kanel och kardemumma? Fortsätter hon sin frågelåda.

– Eh… nja… eller va… alltså är det bara kanel och kardemumma då eller är det en massa… liksom… annat? (Hur frågar man på ett helt normalt sätt vad det är för skit hon tänkt hälla i mitt kaffe? Är det kanel som i kanelkrydda och kanelstång eller kanel som i kanelglass, kanelgrädde eller kanelsirap?)

-Alltså det är kanel och kardemumma, svarar hon.

-Ja tack, det blir jättebra, får jag tillslut ur mig (gå utanför ramarna, gå utanför ramarna Lisa!)

Sätter mig vid bordet med den rykande heta koppen. Sätter läpparna mot koppen. Söt, sliskig sörja. Vidrigt! Min spontana känsla av att spotta rakt ut och skrika besinnar jag och försöker istället verka lite vanlig och lagom: ”det här blev inte som jag tänkt mig men så kan det ju gå ho ho ho”. Det smakar verkligen skit. Det är äckligt, oavsett vad det innehåller. Jag hatar sirap och det är nog just vad det här är. Pinar i mig halva. Lämnar resten och ler mitt ”tack… det var verkligen jättegott leende” mot baristan. Vad var det där för nåt Lisa? Nåt slags försök att inte låtsas ha matnojor? I ärlighetens namn hade det nog de flesta friska människor helt enkelt sagt till. Men varför inte sitta och pina i sig något man aldrig ville ha för att inte verka sjuk? Det om något är väl sjukt! Tur att du valde rätt titel på boken Lisa, för friskt var det i alla fall inte.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei