Lisa Jisei

Svettigast vinner?

svettJag har aldrig förstått det. Det är något så märkligt hur tränings vanorna tycks ändras när sommarvärmen slår till. Jag bor precis vid ett stråk där löpare och motionärer springer och promenerar året om. Plötsligt är det något som händer. När solen steker som hetast, mitt på dagen, fylls den helt skuggfria grusvägen av löpare i sporttoppar med svetten rinnandes längs ländryggen. Jag har alltid förundrats över denna uppenbara vilja att springa mitt på dagen när solen är som allra varmast. Det är nog inte för att de presterar som bäst just då, det är nog inte för att det är mest behagligt. Kanske har de ett tropiklopp att se fram emot, eller en solbränna att få till. Men det känns märkligt sadistiskt. Är det en indikation på tiden och bilden av träning? Att det tycks beundransvärt att träna hårt och piska sig lite till så att det blir riktigt obekvämt. Ju obehagligare desto bättre. Bilderna på sociala medier just nu tycks visa något i samma riktning. Fötter i sanden blandas med bilder på dyngsura tröjor och rinnande pannsvett. Kanske känns det beundransvärt att vara någon som pressar sig hårt. Att vara den som kan piska sig även i hetta. På gymmet där jag tränar är det nu varmt som i en kastrull. Det räcker att ställa in inställningarna på cykeln så är jag helt svettig. Vad jag sen gör där tycks inte spela så stor roll, så länge jag ser svettig ut.  För tänk om man skulle träna utan att det syns. Tänk dig ett helt svettfritt pass med fokus på att hitta små muskler, träna rehab eller balans, räknas det då? Kanske ska jag lägga mig i solstolen med tränings-tishan på mig och lägga upp en riktigt svettblöt tröja på Instagram sen. För svettigast vinner, eller? 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei