Lisa Jisei

Suverän läkare och antidepressiva

img_6226Att vandra runt i ett svart, svart mörker… I en dimmig bubbla… I ett snurrigt virrvarr, utan att kunna greppa en vettig tanke eller tänka en hel mening klart. Att bryta ihop varje gång man inte hittar en parkering, varje gång man tappar något, går in i någon eller inte hittar sina skor som står i skohyllan. Att bryta ihop för att det är helg, för att det är måndag, för att det är morgon och för att det är dags att sluta jobba. Ibland hamnar man där, ibland hamnar jag där. Men den här gången har jag kvitto på att jag lärt mig en hel del sen sist.

När mörkret sköljer över mig den här gången är jag ganska beredd. Jag blir inte rädd, jag känner igen mig. Jag ställer mig stadigt på marken, signalerar till vänner och familj att det gungar. Sen gör jag allt som jag vet att jag ska göra.

  • Jag börjar med att be om hjälp
  • Jag berättar att jag mår dåligt
  • Jag sjukskriver mig ett tag för att sova och försöka hitta energi
  • Jag gör de saker som vanligtvis ger mig energi
  • Jag återgår till vardag med supertydliga rutiner
  • Jag ser till att minska på krav och stress
  • Jag minskar social kontakt med ytligt bekanta och ökar kontakten med nära vänner
  • Jag säger stopp när jag inte orkar
  • Jag upprätthåller träningen på samma nivå som innan
  • Jag ökar på kontakten med min psykolog
  • Jag åker iväg med min man och är ledig
  • Jag sänker kraven
  • Jag struntar i människors eventuella åsikter om hur jag beter mig

När det inte hjälper. När jag, trots att jag gör allt jag ska, inte kommer över ytan gör jag det sista jag vet att jag ska. Jag ringer en läkare. Idag träffade jag en suverän läkare. Jag kunde på ett rakare sätt än någonsin förklara min situation och allt jag gjort för att mota den åt rätt håll. Vi var helt eniga den här gången om att vi behöver sätta in antidepressiva igen. Och Nej, man blir inte lycklig av ”lyckopiller”. Men kanske slipper jag ligga platt i ett mörkt hål. Förhoppningsvis kommer jag över ytan så att jag orkar vara vaken, jobba, träffa människor, upprätthålla rutiner och fungera i vardagen. För jag har lärt mig att det inte fungerar för mig att vara hemma när jag mår såhär. Jag behöver behålla så mycket vardag jag kan, men med minskade krav och mindre stress. Jag behöver vara i den miljö jag sen ska fungera i för att känna att jag är på väg åt rätt håll. Jag behöver känna vad jag ska kunna orka sen när jag mår bra igen. Jag behöver bli påmind om allt som är normalt.

Jag är riktigt stolt över mig själv. Stolt för att jag kommit så långt att jag vet vad jag ska göra. Jag kan förklara och förstå mitt beteende även om jag inte kan hejda det själv. Då är det tur att det finns medicinsk hjälp att få. För det är ju egentligen inte konstigare med psykisk sjukdom än fysisk, bara lite mer tabu.

Jag kan än en gång stoltsera med världens absolut bästa vänner och familj. Tack hörrni, vilket fint team ni är. Och alla ni som vinkar åt mig och pratar med mig utan att jag tycks märka det, snart är jag nog tillbaka ur dimman och vinkar tillbaka. Under tiden vinkar jag åt er i tanken. Vink vink. 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei