Lisa Jisei

Sekunden innan omfamningen jag förstod vad han ville


-Du är ju en sån där person man ser du kommer in i ett rum!

-Va?… nä… va?

-Det är det här som är så spännande med dig. Till en början trodde jag inte att din självbild var så skev, men ju närmare jag kommer dig desto mer ser jag hur stor skillnad det är mellan hur du uppfattar dig och hur andra uppfattar dig.

Min självbild kanske är mitt största hinder, eller min största drivkraft. Det beror kanske på hur man väljer att se det. Det är ofta självbilden som ställer till det för mig. Det är den jag försöker kompensera för eller förhålla mig till. Min bild av mig själv… Skulle jag helt ocensurerat beskriva hur jag ser mig själv när jag ser mig utifrån skulle jag säga att jag är en ganska ambitiös, ointressant, oattraktiv, grå, osynlig och oönskad människa men med mycket driv. Sen har jag lärt mig, genom att lyssna på människor jag litar på, att det inte är sant. Den bilden av mig är inte jag. Jag kan numera acceptera att människor kan se mig på ett annat sätt, att människor till och med kan tycka om mig på riktigt. Jag är fullt medveten om att jag är driftig och kan åstadkomma mycket, men att jag skulle vara en person som syns eller kan uppskattas för den jag är, är för mig obegripligt.

Jag har så många gånger trasslat in mig i ett virrvarr av trådar för att jag helt enkelt inte kan förstå hur andra ser mig. Det tar en sån tid för mig att först förstå att någon inte hatar mig, till att den kanske accepterar mig, till att den möjligtvis tycker att jag är okej, till att den kanske till och med uppskattar vissa sidor hos mig osv…  För mig har tanken att någon människa till och med skulle kunna bli attraherad eller intresserad av mig helt främmande. Tanken gör mig kallsvettig. Det finns helt enkelt inte med i ekvationen. Så en person som kommer fram till mig, pratar länge med mig kan, enligt min logik, bara göra det för att hen undrar just det den frågar om. Det kan aldrig vara möjligt att någon skulle kunna ha ett annat intresse för mig.

Jag vet inte hur många gånger en av mina vänner brutit ihop av skratt över min totala oförmåga att förstå att någon är intresserad av mig, och min totala oförmåga att hantera det. Jag försöker vara trevlig tillbaka och svarar snällt på frågorna som kommer tills jag trasslat in mig och alldeles för sent inser motivet

Mitt i ett samtal med en bekant slängde jag mig ner på golvet och ålade iväg när jag insåg att jag missuppfattat allt och var påväg att bli infångad i hans armar. Det var först sekunden innan omfamningen jag förstod vad han ville. Jag vet inte hur många gånger jag låst in mig på toaletten, sprungit åt andra hållet eller vägrat svara i telefonen när jag insett att någon är intresserad. Minns tillfället då min bästa vän bröt ihop av skratt för att jag inte förstod motivet ens när personen som just satt sig bredvid mig och bedyrat mitt utseende, bjudit med mig på en resa till Thailand och frågat om bröllop.

-Du kan inte ens ta in tanken att någon enda person skulle kunna vara intresserad av dig!

Så är det nog. För mig är det inte möjligt. Det kan inte vara så helt enkelt. Nu mera förstår jag intellektuellt att någon säkert varit intresserad av mig någon gång. Men jag kan inte läsa av, för jag kan inte förstå. Att jag skulle kunna vara en intressant eller attraktiv människa för någon annan är helt enkelt inte möjligt. Ändå är det det. Numera vet jag att jag är ganska blåögd, inte kan läsa av människors tankar om mig eller motiv. Jag får helt enkelt lita på mina vänner, som faktiskt påstår att jag är en människa man kan tycka om. Förmodligen är det de som har rätt och jag som har fel. Hur tur är inte det?

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei