Lisa Jisei

Press

  • Bokomslag Emelie-Lisa3_440 Emelie-Lisa3_440 Emelie-Lisa1_440 Lisa_Jisei-1 Lisa_Jisei-2 Lisa_Jisei-3 Bokomslag_ljudbok

  • Varför fick du Ortorexi?

    Det är en väldigt svår fråga att svara på, kanske för att den inte har ett entydigt svar utan många olika. Dels hade jag en bakgrund av anorexi och andra ätstörningskombinationer. Vid den här tiden vistades jag i miljöer med hög träningsfrekvens och ett svåruppnått ideal. Jag fick för mycket kunskap om kost och träning efter min utbildning till kostrådgivare och gjorde misstaget att ta min sjukdom (besattheten av mat och kroppen) som ett intresse. Jag trodde att jag skulle kunna hjälpa andra med frågor om mat och träning eftersom jag hade erfarenheter av ätstörningar vilket var ett stort misstag. Jag hade också ett nytt nätverk som inte hade erfarenheten av min tidigare problematik och hur man kan hantera den, vilket gjorde att det hann gå lång tid innan de reagerade. Så ett kort svar är nog att det var en kombination av min bakgrund, min självbild, mitt nätverk och den miljö jag verkade i.

    Hur såg en vanlig dag ut när du var som sjukast?

    Jag gick upp innan min man vaknade och sprang i någon timme, och kom hem innan han vaknade. När han gått till jobbet tog jag nästa löptur som slutade på det första gymmet. Där tränade jag ca 2 timmar och sprang vidare till nästa gym där jag tränade lika länge. Sen gick jag till dansskolan och tränade i någon av danssalarna innan mina danslektioner började. Jag körde mina dansklasser och tog en löprunda hem. Jag åt uttänkta matlådor bestående av minsta möjliga mat och uppiggande drycker eller tabletter i kombination med värktabletter. Om jag tyckte att jag misslyckats med något pass eller med något annat under dagen. blev det några extrapass på kvällen som självbestraffning.

    Varför upptäcktes det inte tidigare att du var sjuk?

    Det var nog av flera olika orsaker. Dels såg jag medvetet till att ingen var med mig hela dagar. Jag bytte umgänge och delade upp dagen så att ingen kunde få en överblick över hur jag tränade och åt. Min man jobbade i en annan stad och kunde inte få insyn i min vardag. Mitt nätverk visste inte vad ortorexi var och det tog lite tid innan de lyckades se att något inte stod rätt till. Det tog lite tid innan nätverket pratade ihop sig och fick en helhetsbild. Så de visste och såg helt enkelt mycket små delar av vad jag gjorde. Många såg nog att något inte stämde men fick inte helt ihop en samstämmig bild. Sen var jag också en mästare i att manipulera, ljuga och ge mitt nätverk dåligt samvete. Att träna mycket är inget som per automatik ifrågasätts i vårt samhälle, snarare att det uppmuntras. De blev lojala mot mig och min sjukdom utan att veta om det.

    Du sökte hjälp hos vården, hur var det?

    Det var frustrerande. Det var tydligt att de inte visste vad de skulle göra av mig, en solbränd, vältränad tjej som framstod som deprimerad, och hur de skulle tolka min mycket oroliga man som var med. Vi blev avfärdade, slussade till andra ställen eller hemskickade. Fortfarande är det så att när jag kommer till läkare t.ex. för att undersöka mina knän och berättar om min sjukdomsbakgrund och nämner ortorexin så googlar doktorerna på begreppet eller rycker på axlarna. Det har varit tydligt för oss att ortorexi  i regel inte är något de har kännedom om.

    Ville du ha hjälp?

    Jag ville ha hjälp. Det är viktigt att komma ihåg. Jag ville inte alls ha det liv jag hade. Däremot var jag livrädd för vad den hjälpen skulle innebära. Jag kände mig inte beredd att gå med på att en vanlig läkare skulle bestämma vad jag skulle äta. Jag var rädd för vad som skulle hända med mig. Därför vägrade jag vård, för jag var livrädd. Men jag ville absolut ha hjälp, mer än något annat.

    Hur kunde du träna så mycket?

    Den här frågan får jag ofta, och inte sällan med lite beundran i rösten. Inte sällan jämför människor sina vanliga träningspass med min sjuka träning och uttrycker att de skulle vilja ha en liten bit av min ortorexi, träningsmotivationen. Varför kunde jag då springa i timmar? För att jag var sjuk, jag var dum i huvudet. Det handlade inte om vad jag orkade, ville eller kunde. Varför kan en alkoholist dricka en flaska sprit själv? För att hen är sjuk. Det är det enkla svaret. Det var för att jag inte hade någon respekt för mitt liv, för mig själv eller för min kropps signaler och för att jag valde att bestraffa min kropp så hårt jag kunde med så långa och hårda pass som möjligt. Det finns ingenting att se upp till med den sidan av mig. Att jag helt kan köra över mig själv och straffa min kropp för mina inbillade misslyckanden. Varför kan inte du springa timmar i sträck som jag kunde? För att du har självrespekt och det ska du vara rädd om.

    Blev du inte hungrig?

    Det här är också en fråga många ställer och också här är det många som ser det som något de skulle vilja kunna, dämpa sin hunger. Många säger också att de aldrig hade kunnat bli ortorektiker, ”Jag måste äta jämt annars fungerar inte jag”. Jag hade nog sagt precis samma sak som de innan jag blev sjuk. Ingen fungerar utan mat, inte jag heller. Man ska inte fungera utan mat och man ska känna av sin hunger och reagera på den. Men när jag var sjuk hade jag inget intresse eller respekt för min kropps signaler. Det handlade nog inte om självkontroll utan om hat. Jag hatade min kropp och ville inte för något i världen belöna den genom att svara på kroppens signaler till mig. Självklart blev även jag hungrig, men tillslut slutade jag uppfatta de signalerna, de blev ointressanta. Jag kunde ignorera min kropps alla signaler för att jag var sjuk och det var också därför jag höll på att dö.

    Hur fick du hjälp?

    Mitt nätverk la tillslut ihop sina bilder av mig och förstod att jag var illa ute. Tack vare en person i min närhet som visste att det fanns behandling för ortorexi kom jag snabbt dit och fick hjälp. Där träffade jag min underbara psykoterapeut som jag har att tacka för mitt liv. Jag har tidigare gått hos flera olika psykologer och ändå inte kommit dit jag är idag. Det var en lyckträff med personkemi, tajming och en terapeut som kunde ortorexi som blev räddningen. Det tillsammans med ett nätverk som backade upp och höll emot när jag svajade. Mitt nätverk har blivit starkare nu än någonsin och de som nu finns kvar är inte lika många som tidigare men betydligt mer insatta i min problematik, envisa och väldigt lojala. Så kombintionen av nätverk, psykoterapi och snabb vård.

    Varför tror du att det tillslut blev bra för dig?

    För att jag skapade ett bra nätverk tillslut. Ett nätverk som har stor insikt i min sjukdom, som har acceptans för mig och min problematik men som inte dömer mig utifrån den. Det har inte varit lätt, utan ett långt arbete. Jag har känt att det funnits många, många tillfällen på vägen hit som jag lika gärna hade kunnat trilla dit igen. Anledningen att jag inte gjort det är att mitt nätverk reagerat och att jag direkt hört av mig till min psykoterapeut Så med hjälp av mitt nätverk, min psykoterapuet och min självinsikt håller jag mig fortfarande på banan.

    Vad ser du som det största missförståndet när det handlar om ortorexi?

    Att det inte är så farligt. Att det finns viktigare och större problem än människor som ”bara äter nyttigt och tränar för mycket”. Jag hittades en vinter i ett dike, jag blev okontaktbar, blå om läpparna och skakade. Jag sprang timmar på stora bilvägar utan att minnas vart jag var eller hur jag skulle ta mig hem, jag spydde och min kropp krampade men jag fortsatte ändå. Att ortorexi skulle vara ofarligt håller jag inte med om.

    Ifall att träna mycket och äta nyttigt är ortorexi, har inte alla elitidrottare ortorexi då?

    Det finns en stor skillnad mellan mig som ortorektiker och elitidrottare. Jag har varit båda delarna. Som elitidrottare bygger varje beslut om träning och kost om att prestera så bra som möjligt inom sin sport, man måste alltså äta kolhydrater och vila, till exempel. Som ortorektiker gick jag på känsla och otydliga mål.

    Är du frisk idag?

    Jag har valt att döpa min bok till Jag är sjuk av en anledning. Jag lever ett normalt liv idag och tänker inte alltid på min ortorexi. Jag har inga förbjudna livsmedel eller tvång i min vardag. Jag har nog i olika intervjuer svarat lite olika. Det är för att det är en svår fråga att besvara. Vem är frisk? Jag har valt att tänka om mig själv att jag är sjuk för att hålla medvetenheten uppe om min bakgrund. Kanske är det så alkoholister eller människor med andra beroenden gör, kommer ihåg att de är sjuka och därför tänker igenom vissa val som kanske är mer självklara för andra. Jag håller ett öga på att jag, när jag hamnar under press, inte börjar minska på maten eller öka på träningen. Jag pratar med mitt nätverk om min problematik och jag försöker vara så ärlig jag bara kan för att motverka återfall. Därför tänker jag att jag är sjuk fortfarande, även om det oftast inte alls märks.

    Vad skulle du ge för råd till anhöriga eller drabbade av ortorexi?

    Att ge råd är svårt. Det enda rådet jag har är att om du är orolig för dig själv eller någon i din omgivning så sök hjälp. Jag hoppas att det jag försöker bidra med ökar medvetenheten om problemet i samhället så att hjälpen ska bli enklare att hitta. Längst ner på sidan Min sjukdom har jag försökt samla en början till en vägledning till att hitta hjälp idag.

  • Lisa Jisei (förut Spolander) är född år 1984 i Strängnäs där hon har bott hela sin uppväxt. Gymnasiet gick hon på estetiskt program i drama på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna. Lisa är gift med maken Dan Jisei sedan sommaren 2006 och de har två gemensamma barn; Elmer (jun 2010) och Alve (mar 2012).

    Våren 2011 tog Lisa lärarexamen på Mälardalens Högskola, med intriktning mot tidigare åldrar. Idag arbetar hon som lärare/pedagog på en förskola i Eskilstuna, med ansvar för estetiska ämnen. 

  • 2015-04-20

    Hälsotrenden möter en utmaning i Lisa

    När Lisa Jisei den 17:e april släppte sin analyserande självbiografi Jag är sjuk fick Sveriges ortorektiker äntligen en sund och stark röst mitt i bruset. Någon som vågar visa sin svaghet och ställa sig mot strömmen av samhällets hälsohets. 

    På ett år gick Lisa från kostrådgivare och tävlingsdansare på elitnivå till att hittas i ett dike. Lisas berättelse om hur hon höll på att träna ihjäl sig medan omgivningen heja­de på och beundrade hennes ”duktighet” är en berättelse om beroende, medberoende och manipulation, samt om att leva med ortorexi i ett samhälle genomsyrat av krav på hälsa och perfektion. Till skillnad från den vanliga skildringen av ortorexi hävdar Lisa att ortorexi har bildat ett livslångt träningsberoende för henne som inte går att radera bort, utan måste hanteras dagligen.

    Ortorexi är en ohälsosam och i förlängningen livsfarlig fixering vid träning – en sjukdom som inte än har en diagnos. Lisa Jisei har upplevt hur svårt det är att hitta vård eller att få förståelse. Idag vill hon att Sverige ska förstå hur hälsohetsen i vårt samhälle ger konsekvenser för en betydande del av befolkningen. Lisa vill utifrån sin egen historia försöka öka förståelsen för ortorexi och dess påverkan på den sjuke, anhöriga och samhället i stort.

    Bok, blogg och föreläsningar

    Hittills har det inte funnits en bok som skildrar ortorexi från den sjukes perspektiv. Den 17:e april 2015 släppte Lisa sin bok Jag är sjuk, i egen regi, som består av två delar: en självbiografisk del ur Lisas perspektiv och en reflekterande del i vilken Lisa tillsammans med vänner, anhöriga och hennes psykoterapeut hjälper läsaren till förståelse för livet med ortorexi. I sin blogg Jagärsjuk visar Lisa på hur hennes liv fortsätter och hur hon tacklar livet i ett hälsofixerat samhälle

    När Lisa den 18:e mars gick online med sin blogg på jagarsjuk.se samt på sociala medier, hade trailern för boken efter två dygn setts av över 20 000 Facebook-användare. Det började strömma in kommentarer från, för Lisa tidigare okända, personer som vittnar om igenkänning och tacksamhet för att Lisa vågar berätta. Detta ger Lisa än mer motivation till att fullfölja resan om att berätta sin historia till så många som möjligt, med en ödmjukhet inför egna svagheter och ett mål om att vara med och balansera upp Sveriges syn på hälsa och träning.


    Om Lisa

    Lisa Jisei är uppvuxen i Strängnäs och bor numera med sin man och två barn i Eskilstuna där hon arbetar som lärare inom förskolan. I media har Lisa nyligen medverkat i Metro Debatt, TV4 Nyhetsmorgon, P4 Sörmland; tidigare i pod­casten Värvet, Aftonbladets Hälsobilaga, Fitness Magazine, SvD, dokumentären P3 Verkligheten, m.fl. 

    Du hittar detta pressmeddelande, pressbilder samt annat material om Lisa och sjukdomen och mycket mer på bloggens hemsida jagarsjuk.se.

| © Lisa Jisei