Lisa Jisei

På gymmet är jag 100 % arrogant

100-arrogantJag kommer till gymmet, möter upp min PT och säger några korta ord. Jag plippar mitt träningskort och går och låser in mina saker. Sen går jag mot min första maskin och börjar träna enligt programmet. Jag får justeringar, och lite tryck och instruktioner från Pt:n. Samtidigt ser jag i ögonvrån hur de andra gör. De går runt och pratar med varandra, klappar varandra på axeln, de börjar prata med en bekant. Det finns alltid människor i gymmet jag känner igen, men jag skulle aldrig gå fram och prata. Gymmet är den mest privata, offentliga plats som finns i mitt liv. Jag hade hellre umgåtts med någon på toaletten än på gymmet. Hade jag kunnat träna gömd i en buske hade jag hellre gjort det. Men nu är det som det är, maskinerna finns där människor finns. Men från att mitt träningspass börjar så stänger jag av. På gymmet tränar jag, pratar med min PT om träningen och ingenting annat. Bara tanken av att växla mellan att träna och prata med en gammal vän däremellan känns främmande. På gymmet är jag ett ufo, jag pratar inte med någon och jag sticker därifrån så fort jag är klar. Där är jag motsatsen till den jag är när jag kommer därifrån. På gymmet är jag 100% arrogant.

Det är ingen vits att bjuda med mig på träningspass i grupp, löppass i skogen eller yogakurs. Jag står nog hellre naken på stan än att umgås på ett gym. Det är lite orimligt, det förstår jag. Ändå är det bara så det är. Den arroganta människan på gymmet är långt ifrån den jag är. Jag vill bara inte umgås på gym. Jag vill vara med mina vänner på murriga Caféer, trycka in mig i ett hörn av ett korridorsgolv tillsammans med mina kollegor. Jag vill prata över en lång middag, sitta inklämd i soffan med vännerna som spelar tv spel eller ta en spontanpromenad hem från ett möte. Jag vill ringa någon mitt i natten och analysera världen. Men bland hantlar, skivstänger och löpband vill jag bara vara ifred. En stunds arrogans och sen är passet förbi. Så åker jag hem till min man, sätter mig i fotöljen och babblar tills han måste avbryta mig.  

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei