Lisa Jisei

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

FullSizeRenderJag får ofta länkar till mig, tips på artiklar om människor som också har haft olika ätstörningar eller ortorexi. Jag har velat känna igen mig i deras berättelser om hur det är och har varit. Men varje gång lämnas jag med känslan att jag inte känner igen mig, så var det inte för mig. Sen läser jag mina egna intervjuer, då i början innan jag hade så många år av distans till mig själv. Varje reportage tycks bygga på tesen ”då var jag sjuk, sen blev jag frisk”, gärna med en glad efterbild, kanske har personen till och med börjat arbeta som personlig tränare eller förebild på något annat sätt. När jag ljuger som allra bäst svarar jag också så, att det är bra nu, att allt är bra.

– Ja, det var en jobbig tid men nu är jag frisk, stark och glad, säger jag när jag ljuger. Samtidigt tänker jag på gårdagen när jag hoppade över smöret på mackan, när jag tog en omväg hem, när jag tänkte att jag borde träna mer.

Varför lever alla andra anorektiker och ortorektiker, enligt reportagen, lyckliga i alla sina dagar? Är vi inte fler som kämpar med det lite dagligen, med balansen och medvetenheten, med sanningen och tankarna? Jag tror att det finns fler därute som inte lever lyckliga i alla sina dagar. Just därför skrev jag den här boken. För att jag saknade perspektivet som gick ifrån det svartvita av att gå från väldigt sjuk till väldigt frisk, för det kunde jag inte känna igen mig i. Kanske finns det människor med andra missbruk som kan vittna om att det inte alltid är så enkelt att man från det destruktiva blir helt orörd av sitt tidigare beroende. För mig var det inte så enkelt, är inte så enkelt. Därför skrev jag boken Jag är sjuk, för att jag vill lyfta medvetenheten om att det, för mig, inte alltid handlar om svart eller vitt. Jag är sjuk, även om det inte alltid märks.

| © Lisa Jisei