Lisa Jisei

Nej jag har inte berättat, har du?

skortrappa

Jag vet inte hur många andra som förväntas redogöra för sitt träningsupplägg, vad de äter och hur de tagit sig till jobbet. Visst är det förståeligt, med tanke på min problematik, att just jag får göra det extra ofta. För det får jag. Frågorna och ifrågasättandet om träningen och maten är min vardag. Jag vet inte om det är likadant för andra beroenden, kanske inte. En alkoholist ska inte dricka, punkt. En narkoman ska inte ta droger, punkt. En ortorektiker ska träna men inte för mycket, äta men inte för lite, ha vardagsmotion men inte för mycket. Därför är det eviga förklarandet en del av min vardag.

– Va? Du har inte berättat att du går till jobbet!

– Va? Springer du?

– Va? Du har inte sagt att du gymmade igår!

Nej, det har jag inte alltid. Har du? För med mitt beroende är det nog som med relationer i stort. Några är jag nära, de vet ganska exakt hur många träningspass jag tränar och vad jag äter. Några är kollegor jag bara stöter på ibland. Några är vänner jag träffar då och då. Jag antar att det är likadant för er. Att ni inte berättar för alla ni träffar hur ni tar er till jobbet, vad ni åt till lunch eller om ni sprungit i helgen. För det vore ytterst märkligt. Men när jag inte berättat, tänker man att jag ljugit. För jag tränar. Det ingår i att hålla mig på banan. Mitt mål är att hålla en jämn träningsfrekvens med blandad träning. Det är kanske där den största skillnanden mellan mitt beroende och andras kommer in. Jag SKA träna. Lagom. Men precis som alla människor, med eller utan beroenden har vi olika relationer till varandra. Några vet om mina träningspass, andra inte. För även jag har rätt att välja vad jag berättar för vem, även om jag har ortorexi, även om jag har skrivit en bok och bloggar. Relationerna kan vara lika värdefulla oavsett om jag berättar om min träning eller inte. Ibland känns det bara så otroligt ointressant.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei