Lisa Jisei

När jag säger att jag är tjock, vill jag inte höra att jag är snygg

Ångesten slår på och jag får panik. Börjar slita och dra i kroppsdelarna och andetagen blir fler. Jag blir kallsvettig och tårarna börjar fylla ögonen. En vän fångar in mig och jag sätter mig ner. 

– Vad är det? Jag är här, jag lyssnar. Frågan är uppriktig och omtänksam. Mitt svar är så skamligt att jag först inte vill säga det. Men bakom den stängda dörren och framför de här två ögonen känner jag mig säker.
– Jag är så tjock. Jag vill träna.
Det är skamligt. Jag är över 30 år och fastnar i tanken om min kropps utseende till den grad att jag gråter.
– Okej. Det är inget att skämmas för, det är mänskligt. Vad är det som har hänt? Vad hände innan du kände såhär?

Då är jag glad att det var inför de här två ögonen jag sa vad jag tänkte. När jag säger att jag känner behov av att träna eller att jag känner mig tjock behöver jag inte någon som bevisar motsatsen. Då behöver jag en vän som frågar vad det är som har hänt.  Jag behöver någon som undrar om jag känner mig otillräcklig i jobbet, om jag känner mig ensam eller missförstådd. Allt projiceras hos mig som en känsla av att inte duga, att vara för tjock, för otränad och äcklig. Men det utlösande är inte någon som hävdat att det handlar om mitt utseende. Det är oftast jag som inte når upp till mina egna krav eller jag som är besviken på en vän som inte finns när jag behöver den. Det är jag som känner mig ensam på jorden eller kritiserad i mitt arbete. Det kan handla om att jag ber om hjälp och inte blir hörd eller att jag känner mig bortvald. Då kommer känslan över den fysiska otillräckligheten som ett brev på posten. Allt appliceras på den här kroppen som fått tagit stryk för de mest märkliga företeelser. För det blir lättare att hantera om allt är kroppens fel.

Det är nog lätt att spontant försöka övertyga mig om motsatsen när jag känner att jag inte duger. Det är nog lätt att uppmuntrande säga att jag är snygg, vältränad och fin. Men om det är något jag behöver så är det hjälp att inte fokusera på min kropp. Jag behöver inte höra att jag är tillräckligt vältränad eller att någon hellre bytt kropp med mig. Allt jag behöver är att inte fokusera på kroppen. Då är det tur att jag omgett mig med människor som inte frågar vad jag ätit, som inte bekräftar att jag är smal eller säger att jag tränar mycket. Det är tur att jag inte har vänner som köper mina projiceringar men som inte heller skambelägger. Istället accepterar de där två ögonen i mörkret att det är så jag känner. Jag upplever det så, det är okej. Sen pratar vi om vad som ligger bakom. När jag stänger dörren bakom mig tänker jag mer på hur jag nästa gång ska säga stop, än på hur lite mina revben syns. Jag tänker mer på att ringa upp den som gör mig besviken än på att dubbla löprundan. Det är tur att jag har vänner som inte bekräftar mig i mitt utseende utan som lyfter det som finns där inuti.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei