Lisa Jisei

Missbruk är att inte räcka ut handen

Lisa Jisei, författare

Foto: Emelie Otterbeck

Jag har under sommaren passat på att läsa böcker om missbruk. För det är så jag ser min ortorexi, som ett missbruk och mig själv som missbrukare. Och det är skrämmande hur lika olika missbruk kan vara varandra, det känns som att läsa om mig själv när jag läser om andra missbruk. Delar av det som jag tänker är mitt jag, finns med i beskrivningar om missbruk. Till exempel min totala oförmåga att vända mig till mina vänner för hjälp och istället isolera mig och vända mig till mitt trygga missbruk:

De normala sätten att uppnå intimitet på innebär att man bjuder livet handen. Vi livnär oss själva genom att söka oss ut till andra och sedan in i oss själva. I missbruket är denna sökande rörelse nästan helt riktad inåt, på gränsen till isolering. Missbruket äger rum inom individen. När missbrukare utövar sitt missbruk drar de sig tillbaka. Närhelst missbrukare blir självupptagna eller agerar på missbruksliknande sätt, tvingar detta dem att dra sig tillbaka, att isolera sig ifrån andra. Ju längre en missbrukssjukdom fortskrider, desto mindre känner sig individen i fråga förmögen att ha meningsfulla relationer till andra. Missbruket gör livet mycket ensamt och isolerat, vilket ökar missbrukarens behov av att agera ut. När missbrukaren mår dåligt kommer han eller hon att söka sig till missbruket. När smärtan skapar ett emotionellt behov, vänder sig missbrukaren till missbruket för att få lindring, precis som andra vänder sig till en god vän, sin maka/make, eller till en andlig tro för att få tröst och stöd. Sinnesförändringen ger missbrukaren illusionen av att ett behov blivit tillfredsställt.

(Ur Jaget och missbrukaren, Craig Nakken)

En vän beskrev för mig nyligen hur hon märker att när jag ska försöka be om hjälp, om en tjänst, så är det på ett så märkligt krånglande sätt. Det är som en hel teaterföreställning av murar som ska ner, och förklaringar och märkligheter. Det är helt sant. Jag vet inte hur man gör. Jag vet hur jag ber någon ta ner något på en hylla jag inte når eller hur man ber att få samåka med någon som ska åt samma håll. Men att höra av mig till en vän och säga att jag är ensam och rädd, skulle aldrig hända. När de som känner mig väl hör av sig för att de märker att jag vänt mig inåt, försäkrar jag istället att det är bra. Det är så jag gör. Det är kanske så alla vi missbrukare gör. Tänk att det som jag tänker är jag, är mitt missbruk. Tur att jag inte betecknar mig som frisk, utan som en missbrukare som får fortsätta att hålla sig observant och nykter, så bra det bara går.

 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei