Lisa Jisei

” Men hur blir det då med träningen?”

IMG_0548Det finns tydlig varningsflaggor när det gäller ortorexi. Det jag ofta reagerar på är hur människor hanterar situationer där träningen eller maten måste ändras. Man kan t.ex. ha blivit sjuk, bytt jobbschema, blivit skadad eller fått besök. Vem som helst kan ju bli lite nedstämd vid en skada eller sjukdom. Men om det första man reagerar på vid skada/sjukdom/förändring är hur man ska lösa träningen/maten, så är det en stor varningsflagga. Om man har stukat foten och är mer upprörda över att man inte kan springa än att man inte kan dansa på kalaset eller leka med barnen, reagerar jag. Det utan andra tecken behöver såklart inte betyda att personen liter av ortorexi, men det är en pusselbit av många. När ens jobbschema ändras tänker nog de flesta frågor som:
Vem ska hämta barnen?
Vem tar bilen?
Hinner jag åka till mormor?
Men när de första tankarna handlar om när man då ska hinna till gymmet, eller hur man ska lösa att äta den mat man tänkt så kan man dra öronen åt sig.

Nu är det snart ett år av tålamod som gått sen min knäoperation. Första tiden bestod av vila som sedan följdes av rehab träning. Nu är jag för första gången på många år smärtfri vid träning, även om jag fortfarande behöver knäskydd. Det är skönt att känna att jag kunde vila och återhämta mig, utan panik över träningen. Nu ett år senare är det värt varenda vilodag.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei