Lisa Jisei

Men blir man inte tjock när man börjar äta igen?

Många ortorektiker mailar mig och kommer ofta till samma fråga. Man kanske funderar på att börja bryta ett destruktivt sjukdomsmönster, påbörja behandling eller så funderar man bara på vad det finns för vägar ut. Frågan ställde jag så många gånger själv under min sjukdomstids slut,  när jag kände att jag var redo att slänga in handduken.

– Hur blir det när man börjat äta igen? Går man inte upp hur mycket som helst?

Frågan äfaqr förståelig och jag gick igenom den så många gånger själv. Bilden här till vänster ritade jag i ilska precis när jag skulle börja min behandling. Känslan var att jag skulle ligga stilla och bara tryckas i mat medan jag gick upp i vikt till någon slags barbafigur. Ångesten inför det var ohanterbar. Så vad hände egentligen när jag började äta? Gick jag upp 20 kilo?

Dels gick behandlingen framåt sakta, det var inte så att jag gick från noll till hundra direkt. Kroppen vande sig ganska snabbt, hjärnan hade svårare att hänga. Att gå ifrån bara äpplen till vanlig mat skapade såklart en del kramp och magont, vilket jag ofta kopplade till viktuppgång. Så var ju inte fallet, men känslan var så. Till en början trodde jag att själva mättnadskänslan var detsamma som att jag gått upp i vikt. Det tog ett tag att inse att en svullen och mätt mage inte var en tjock mage. Jag valde att gå i mjukiskläder under den här tiden, eftersom det kändes obehagligt att vara för medveten om kroppen. Det var inte för att jag gick upp så mycket, det var för att känslan var att jag gjorde det.

Till en början gick jag upp en del, men inte de 20 kilo som jag hade farhågor om. För min behandling gick ut på att börja äta bra mat. Sakta men säkert ökade vikten i samma takt som min motivation. Till en början var det outhärdligt, men ganska snart märkte jag andra värden. Med näringen som kom, kom även känslan av att livet kunde vara något mer. Jag orkade mer, kunde träffa kompisar, stå i kö, läsa en bok och allt annat jag så länge inte kunnat.  Hade någon sagt det när jag stått på tröskeln för att ta emot behandling hade jag nog backat. För jag hade aldrig velat bli bekväm i en högre vikt. Men när jag väl kommit så långt kändes det värt det. En ny motivation hade vuxit inom mig, med större visioner och drömmar än synliga muskler.

I den takt jag gick upp de första månaderna fortsatte det inte sen. Ganska snart stabiliserades vikten för att sedan lägga sig till rätta. Nu har jag ett viktspann jag vet att jag kan hålla mig inom och må bra. Så fort jag går under det märker jag hur de sjuka beteendena kommer tillbaka som ett brev på posten. Jag blir snäsig, får behov av renlighet och ordning, blir manipulativ och egoistisk. När näringen går ur kroppen smyger sjukdomen upp bakom axeln.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei