Lisa Jisei

Man får inte ortorexi av sociala medier

 

Vaknar upp hemma efter ett härligt dygn i Göteborg. Har haft det superhärligt och roligt med min bästa vän som en skön, jordnära jojo att hänga med i dessa märkliga situationer.

Att träffa Petra, som jag följt under så lång tid, var så kul! Petra är en av de träningsprofiler som jag följer just för att hennes flöde är balanserat. Petra har också en god insikt i problematiken kring ortorexi och överdriven träning. Vill man följa en profil som just inte hetsar utan förmedlar en sund hållning till en ändå ganska hård träning i form av maraton är Petra rätt person.

Efter programmet har jag fått olika respons. Många är uppbackande och positiva, flera drabbade hör av sig och tackar för att jag lyfter ämnet. Endel kritik får jag, som alltid. Jag tror att det till stor del handlar om missförstånd.

Majoriteten, jag skulle säga 90%, av alla förfrågningar jag får från media handlar om att lyfta ämnet ortorexi och sociala medier. De har en vinkel som handlar om sociala medier och vill ha in någon som kan prata om ortorexi, då ringer de mig. Skulle jag själv få skriva frågorna till en intervju med höga tittarsiffror skulle jag såklart helst prata om vad ortorexi är, hur man upptäcker det, vad varningssignalerna är och varför det uppkommer. Men den vinkeln är helt enkelt inte lika tacksam. Den vinkeln är inte lika allmän och man kan inte få in en lika stor grupp tittare som intresserar sig för ämnet. Samma problem hade jag när jag skulle ge ut boken. ”Den är för smal”. Man tänker att antalet ortorektiker i Sverige inte är lika stort. Eftersom det inte finns någon statistik för ortorexi kan jag inte motbevisa detta. Så det är som det är, jag får delta i de sammanhang som låter ämnet få lite plats. Med den bakgrunden tackade jag såklart ja till Opinion live. Så, jag besvarar gärna de ifrågasättanden som kommer:

Ingen blir sjuk av instagram!

Självklart inte. Det fungerar ju inte så. Människor med dessa diagnoser har inte blivit sjuka för att de skaffat instagram. Jag hade inte instagram när jag blev sjuk. Jag blev sjuk ändå. Varför jag blev så sjuk är svårt att svara på och svaret är givetvis inte Instagram! Så varför prata om sociala medier? Sociala medier speglar en bild av samhällets ideal, syn på träning och hälsa. Ideal vet vi påverkar personer med ätstörningar i åt vilket håll ätstörningarna tar riktning. Tidigare fick anorexin mycket plats och man pratade om smala modeller. Nu gömmer sig många ätstörda personer i träningsvärlden. Det handlar inte om att träningen är ond. Det är bara bra att veta att det är där vi gömmer oss. Det är bra att veta för upptäckten av ätstörningar. Den person som är din personliga tränare kanske är en person med allvarliga ätstörningar. Det är något att ha i åtanke för att upptäcka sjuka personer. Det är inte socialmediers fel eller gymmens fel att personer blir sjuka, men det är bra att veta hur man upptäcker oss.

 

Man kan inte skylla ifrån sina psykiska problem på andra!

Givetvis inte. Det är ingen annans fel att jag blev sjuk. Det är inte mitt fel heller. Varför man drabbas av psykiska sjukdommar är inte enkelt att veta. Jag blev som sagt inte sjuk av instagram. Jag har tagit ansvar för min sjukdom på alla sätt jag kan. Det jag nu kan göra, efter att ha genomgått lång behandling, är att hjälpa till att visa hur man upptäcker personer med psykisk ohälsa, på vilket sätt samhällets ideal återspeglas i sjuka människor och vad vi kan göra åt det. Finns det saker vi kan tänka på? Hur resonerar personer med dessa sjukdomar? Sen väljer varje person vad de vill lägga ut, hur de vill hantera informationen och vad man vill göra i sitt liv. Det är helt upp till var och en, med den kunskap och förståelse man har för hur olika saker uppfattas. Anledningen att jag ibland lyfter sociala medier och hur andra pratar om träning är att jag tror att få människor ens reflekterat över det. Det är inte förrän man vet hur andra kan uppfatta det man säger, som man kan välja om man vill förändra det eller inte.

 

Det är viktigare att prata om att människor tränar för lite än att människor tränar för mycket.

Jag tror att det här är två frågor som hör ihop. Som trenden är nu så tränar de som redan tränar ännu mer. Fler satsar hårt, fler tränar på liknande elitnivå och fler springer hårdare lopp. Det man kan se är dock att trots den att träningen ökar, så ökar den i de grupper som redan tränar. Jag har pratat
med flera kunniga inom området som flera av dom hävdar att klyftan mellan de som tränar och inte tränar växer. Jag tror ju att försöka locka in personer som aldrig tränat, in i träningsvärlden, kräver att vi som tränar tänker efter. Om man aldrig tränat kan det tyckas helt omöjligt och orimligt att någonsin börja träna, om det enda som räknas är maraton, crossfitutmaningar och kvarg. Vill vi få träning tillgänglig för soffliggarna tror jag att vi behöver sänka ribban. Jag tror att det blir svårt att locka in dom med löppass 05.00, skam, skuld och pulver. Jag önskar att fler träningsprofiler kunde locka med träningsglädje, omsorg om kroppen, vardagsrörelse, ökad självkänsla och styrka. Kanske kunde vi rensa lite bland inläggen som syftar till skam, kompensation, kroppsförakt och yta. Jag tror att det är lättare att få med soffliggarna då, och dessutom inte hetsa personer som redan tränar på en hälsosam nivå att träna ännu mer.

Jag är ganska övertygad om att jag och Petra är eniga i de här frågorna, och båda i våra olika forum och på olika sätt kommer att fortsätta att lyfta frågorna. Tack för en trevlig ”debatt” Petra! Och tack alla ni för all fin respons.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei