Lisa Jisei

Löpningspaus

När depressionen kom, tröttheten, det svarta, energilösheten och snurrigheten fick saker lov att förändras. Jag blir inte deprimerad av ingenting. Det finns alltid en utlösande faktor som drar igång en snöbollseffekt. Oftast är det ensamheten och känslan av att tappa hoppet inför något. Känslan av att vilja ge upp när energin tar slut och det inte ser ut att komma någon lösning.

Den här gången var jag snabb på bollen och såg till att ordna till allt jag skulle. Men jag vet sedan tidigare att i såna här tuffa perioder behöver jag tänka till på alla plan. Både när det gäller vardagen, medicin, sömn men också min träning.

När jag hamnar nere i mörkret och inte har energi till mer än det jag absolut måste får jag prioritera. Jag ser till att upprätthålla min styrketräning men på en lägre nivå. Upprätthålla och inte förbättra. Löpningen däremot får pausa lite. Utan energi finns det ingen mening att pressa sig till löppass. Kanske får det den härliga bieffekten att mina knän blir något bättre till och med. Två veckor utan löpträning ger resultat. Jag blir piggare och jag är på väg åt rätt håll. Nu när jag ser mina löparskor ligga där i en hög och de snöiga vägarna ropar på mig där ute, blir jag sugen. För ett löppass när energin är tillbaka och vädret är riktigt krispigt är kanske något av det bästa jag vet. Snart skorna, snart får ni komma ut igen. Ska bara vila lite till först. Kanske är det som Alfons farmor säger, att för att få ha roligt måste man ha tråkigt först. Kanske finns det något fint i det där med att längta. 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei