Lisa Jisei

Låt latmasken få vila lite emellanåt

De ständiga uppmuntrande orden om att röra oss mer, träna mer, inte låta latmasken ta över tjattrar överallt. Det pågår någon ständig kamp om ”mer” när det gäller träning och ”mindre” när det gäller mat.

– Det är bra att man inte ligger kvar på soffan utan tar den där promenaden
– Det är bra att gå till gymet sin första influensafria dag
– Det är bra att man avstår kvällsmackan
– Det är bra att man väljer en produkt utan socker

Emellanåt får jag gliringar för att jag uppfattas som den som vill att alla bara ska vila. Snarare är det nog så att jag tröttnat på obalansen. En ung tjej som alltid ses på gymmet och som just varit sjuk behöver väl inte uppmuntran att snabba sig tillbaka till gymmet? Någon som just sprungit ett saftigt löppass behöver väl inte avhålla sig en produkt som råkar innehålla socker? En person som alltid tar bilen och inte har någon vardagsmotion behöver säkerligen uppmuntran till en kvällspromenad. Men ibland står jag som ett frågetecken. Alla råd gäller väl inte alla? Alla behöver inte springa mer, alla behöver inte skynda sig tillbaka till gymet och alla behöver definitivt inte dra ner på kolhydraterna. Endel behöver mer än andra en ordentlig uppmuntran till en vilodag och en extra macka.

Men när alla försöker skrika samma råd till alla högt så det skallrar i sociala medier får jag huvudvärk. I vilka andra sammanhang gäller alla råd samtliga? Alla bör införskaffa helskägg? Alla bör ta en ipren? Alla bör genast sluta äta nötter?

Kan vi kanske införskaffa lite känslighet i våra råd till allsjuka andra… För alla ska inte dra ner på kaloriintaget, öka på träningen och snabba sig ut i spåret efter influensan. Själv har jag just legat sjuk i några dagar. När jag är sjuk behöver jag väldigt lite ingefära, te och c-vitamin. Mest behöver jag mycket kaloririk mat och någon som uppmuntrar mig att vila och definitivt inte snabba mig tillbaka till gymmet. Min kropp ska först och främst orka bli frisk, så får det andra komma sen.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei