Lisa Jisei

Jag zoonar ut

img_4460Som för så många andra går många saker i min vardag går per automatik. Händerna bara rör sig och fötterna går dit de ska. Det är inte alltid man behöver tänka, några saker går helt automatiskt. Jag kan prestera på en ganska hög nivå även de stunder när jag mår som sämst. För många är det nog svårt att se att jag inte mår bra när jag gör allt det jag brukar, det är kanske en träningssak. Jag kan vara högfungerande, ganska social och verka ganska normal även när jag mår dåligt. Men jag befinner mig då i min hjärna, i ett virrvarr av trådar och tankar som inte alls hänger ihop med det jag för tillfället gör. Jag befinner mig på en annan plats än där jag står. Människor som finns i min omedelbara närhet kan nog märka det ibland.

Mitt i ett moment jag kan utantill och utför per automatik trasslar jag plötsligt in mig i mina egna tankar. Jag gör det jag ska, ser på människorna omkring mig, säger det jag brukar säga. Efter momentets slut får jag frågan från en alert människa i min närhet

– Kan du vara snäll och summera de senaste 30 minuterna? Kan du ge mig en analys på vad som just hände?

Det kan jag förstås inte för jag har ingen aning. Jag var där och gjorde det jag skulle som om ingen skulle märka någon skillnad. Men de som känner mig märker. Jag har zoonat ut och in i min egen hjärna. Jag skrattar och erkänner att jag är lite intrasslad i märkliga tankar. Så får jag en liten extra paus och går och dricker lite. Men jag är kvar i mitt vakuum, fortsätter monotont och härmar den person jag brukar vara i vanliga fall. Plötsligt kommer ett oväntat besök. Det är en person jag inte känner som söker mig. – Plopp, så hoppar jag ur vakuumet och genomför ett helt normalt möte. Koncentrerad, social, ställer relevanta motfrågor och ger mina analyser. Det är så märkligt. Vännen som just avslöjade att jag var frånvarande tittar förvånat på mig.

– Oj! Vad du snäppte upp dig! säger han när personen gått.

Vakuumet är en del av min sjukdom. Förmågan att hoppa ur stundvis har jag lärt mig under sjukdomens gång. Den är avgörande för att hålla sjukdomen vid liv. Kan man inte hålla skenet uppe, tillfälligt hoppa ur destruktiviteten och kontrollen blir man snabbt avslöjad. Det går på en hundradels sekund att gå i och ur. Men att stanna i det alerta för länge orkar jag inte när jag mår dåligt. Jag behöver hitta tillräckligt många stunder att vila och stänga av för att fungera. Tänk vilken tur jag har som har många fina människor i min närhet jag kan vila hos, där jag inte behöver snäppa upp mig och prestera. Att jag zoonar ut ibland tror jag nog att de flesta inte alls märker. Det är nog det som är själva meningen.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei