Lisa Jisei

Jag ligger lerig på marken och tränar, där står johan!

IMG_8497Klockan är mellan natt och morgon och det är kolsvart ute. Mitt löppass är planerat men eftersom det är isigare ute än väntat varvar jag löpningen med lite styrka och intervaller. Där i mörkret ligger jag på asfalten lerig i skenet av min egen pannlampa. Jag tittar upp och ser att någon har kastat sig av cykeln i farten och hastigt rör sig mot mig. I mörkret ser jag inte vem han är. Sen vet jag, det är Johan och jag fryser till is och förbereder mig att springa iväg. Sen samlar jag mig. Det närmar sig 10 år sedan Johan letade efter mig i spåret ihop om att stoppa min träning. Snart 10 år sedan jag skrev det här dagboksinlägget som sedan hamnade i boken:

”Dagbok En fruktansvärd känsla av panik sprider sig i kroppen. Jag måste träna, klarar inte att vara stilla mer. Panik, total panik. Så är jag ute genom dörren, hör hur Johan ropar efter mig men inte vad han säger. Hör fotsteg som försöker komma ikapp mig men det rör mig inte. Jag måste bort. Fly från allt som är stilla och vilande. Måste träna, bort från det äckliga som mer och mer fäster sig på kroppen. Telefonen i fickan ringer men jag varken hör eller vill höra. Tårarna sprutar och jag ser inte vart jag är på väg. Går så snabbt ryggen klarar och har ingen aning om vart jag är på väg eller var jag är. Telefonen ringer och ringer. Sms. Det ringer. Tar upp telefonen och läser sms:et från Johan: ”Snälla Lisa stanna!” Tårarna rinner ner över hela jackan och paniken blir ogenomtränglig. Jag börjar småspringa när Dan ringer. Han är på väg hem från Stockholm och kanske inte vet någonting. Jag svarar i hopp om att han är hemma och ännu inte vet att jag stuckit. Först verkar det som om han inte vet, men jag förstår till slut att han pratat med Johan. Jag fryser och hela jag skakar. Jag vet knappt var jag är men måste bara ännu längre bort. Bort från alla och allt, hellre ensam med ångesten än att kämpa för att låtsas uppehålla något. Jag är inte värd mer än att slungas i bitar och kastas till hundarna. Ångesten börjar slita i mig och jag känner hur jag förtjänar det. Jag vet inte var jag är, inte var jag har varit eller vad jag gjort. Jag har varit ute och tränat, jag tror jag varit i en backe men jag minns inte. En bil saktar in bakom mig och jag vet att jag är på väg att bli hämtad. Arg, frustrerad, ledsen, uppgiven, kall och rädd lugnar bilen som närmar sig mig något. Räddad från ångesten men svag och vek. Skäms.”

10 år sedan. Johan är sen länge inte på jakt efter mig och ligger mest troligt och sover. Den okända mannen på cykeln går oroligt emot mig. Sen förstår jag… Han tror att jag är skadad där jag ligger ensam i mörkret. Jag drar ur en hörlur, sätter mig upp och vinkar. Han hoppas snabbt upp på cykeln och beger sig iväg. Det är klart… Det är inte bara Johan som skulle tycka att det var lite märkligt med en ensam tjej liggandes lerig på marken någonstans mellan natt och morgon. När han åkt börjar jag skratta så att tårarna sprutar. Skrattar av något mitt emellan humor och skam. Lerig och tårögd går jag in till jobbet och mina tidiga kollegor skrattar med mig och dumheten. Livet, minnena och verkligheten i en salig blandning. Men kanske är det dags att inse att Johan inte är på jakt efter mig. Att jag tar ansvar för mig och inte behöver skämmas mer. Det är dags.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei