Lisa Jisei

Jag kan springa i timmar med skador, men blundar med ena ögat när de tar bort stygnen

bara stygnIbland tänker jag att jag måste vara märkligt smärttålig. Jag har sprungit oräkneliga mil med skador och smärta utan den minsta tanke på att stanna. Jag har tävlat skadad och med sådana smärtor att jag efteråt inte kunnat stå upp, ändå drar jag mig när jag ska ta bort de tre små stygnen på mitt knä. Jag blir inte riktigt klok på mig själv i stunden, men när jag tänker till är det ganska klart.

Jag är målfokuserad och drivs av snabba belöningar även om det föregås av smärta. Jag kan springa mil även när jag är skadad, för motivationen att bli vältränad är större än smärtan. Jag hade inget emot att föda barn, det passade mitt psyke perfekt -hög belastning, smärta och tydligt, snabbt resultat.

Men när stygnen ska tas bort blundar jag med ena ögat, det kommer att göra lite ont och det ger mig absolut ingenting. Jag kommer att ha lika ont i knät ändå.

När min sjukgymnast Anders trycker på mitt ömma knä gnyr jag. När han frågar hur ont det gör på en skala mellan 1-10 säger jag max 2 och han ser frågande ut. När han undrar hur det kommer sig att jag drar mig så för att trampa runt på cykeln när det gör så lite ont, samtidigt som jag tränat med ett skadat knä i 13 år har jag bara ett svar. Det ger mig inget omedelbart resultat. I längden är det en verklig investering, men det ger inget snabbt resultat, ingen kick. När jag tränat med smärta gick jag bara helt in i mig själv och fokuserade mot målet, resultatet. Så är det, jag är en junkie, som blir hög på snabba resultat. Nu ska jag försöka använda min smärttålighet på rehab, och tänka långsiktigt. Än finns det tid att lära. 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei