Lisa Jisei

Jag är också deppig

img_4395Plötsligt blir jag svart innanför ögonen. Det är som att någon släckt lampan. Hösten, mörkret, regnet, ändring av träningspass, kritik… Mycket är det som kan få världen att tumla runt. Jag deppar till, läser in allt nattsvart jag kan i vad som än sägs. Allt som är fel beror på mig, jag presterar inte tillräckligt bra, är inte tillräckligt snäll och dessutom tjock. När det sistnämnda landar vet jag att det är dags att strama upp mig lite. Nu är det dags att vända runt. Jag jobbar mig igenom dagen och messar min vän på vägen hem. Ett svart och ärligt sms om alla de där absurda tankarna som snurrar runt som om min hjärna vore en torktumlare. Jag känner mig helt yr.

Det plingar till. Vad jag älskar henne. Inget ”men oj hjälp!” Inga övertalningar om att jag är den perfektaste människan på jorden, inga förmaningar eller pekpinnar. Mer ett av typen ”Skit, samma här. Höst och regn. Allt skaver ibland. Livet.”. Ett konstaterande, livet är svart ibland. Det är inte farligt, hon blir inte rädd, hon brer inte på. Ibland är det skit. Skit, skit skit. Sen messar vi strunt om äppelträd, finnar, onödiga köp och färger. Sen skriker bådas barn och vi messar månar och ”Zzzz”. Mitt tillfälliga depp skrämmer henne inte. De tar sig andra uttryck än hennes, men det är inte farligt. Så ligger jag i min säng och tittar upp i taket. Jag är inte konstig. Det blir bara på ett annat sätt för mig

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei