Lisa Jisei

Hur klarade du att se Lisa må så dåligt och samtidigt vara så klarsynt?

danDet här är min man Dan, sen nästan 10 år tillbaka. Tillsammans har vi gått genom många svåra sjukdomsperioder. Jag har bett Dan besvara några av era frågor om att vara anhörig här på bloggen. Här kommer den första:

Hur klarade du att se Lisa må så dåligt och samtidigt vara så klarsynt?

”Jag vet inte. Jag tror inte heller jag förstod vidden, eller snarare djupet, i hennes tillstånd. Jag körde på efter vad min samlade uppfattning var. Jag kände stor empati men jag tänkte samtidigt att jag inte tänker förstöra mitt liv på kuppen. Magkänslan sade att jag behövde stanna kvar så länge jag kunde, om inte annat så för mitt samvetes skull.

Under de värsta episoderna tror jag inte jag var så klarsynt… t.ex. när Lisa låg på soffan stirrandes i taket med halvblå läppar (om jag minns rätt) och inte var kontaktbar, då var jag mest bara rädd och ringde panikartat till Ylab som gav mig direktiv att åka till psykakuten med detsamma.

Mitt lugn kan nog också förklaras av Lisas och min personkemi, att hennes reaktioner på mina uttryck av oro har framkallat ett fungerande gensvar från mig. Jag tänker att när jag har ifrågasatt hennes matvanor så har hon snäst ifrån på ett sätt som gjort att jag inte velat gå in i en fight. Efter ett tag förstod jag också att det nog också var bäst så. Det fungerade uppenbarligen för oss, kanske är det helt annat för några andra? Jag är ändå övertygad om det är mest rätt att som anhörig inte försöka vara den som ska rädda den drabbade, det går inte och det tömmer en på krafter samtidigt som det tär på relationen, det lilla positiva man har under en sån här period som kan vara länge (1-2 år).

Hur klarade jag att vara klarsynt? Hur klarar människor av kriser överhuvudtaget?”

Har du en fråga du vill ställa till Dan på bloggen? Maila den till info@jagarsjuk.se

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei