Lisa Jisei

Hur är det med Lisa?

IMG_1023”Jag är tvungen. Jag är strax över 20 år och sjuk. Jag har ortorexi och jag vet om det. Jag går redan hos Kim och vi har kommit en bit. Men Kim är inte läkare och jag måste ha någon som kan skriva ut mina mediciner. Så jag är tvungen. Jag måste träffa henne. Skitläkaren. Jag vet inte varför jag hatar henne så, kanske för att jag är tvungen att svara på hennes frågor utan att hon hör mina svar. Kanske för att jag är rädd för henne, för att hon har makt över min behandling utan att känna mig. Kanske hatar jag henne för att jag känner mig förminskad och blir tyst och blyg. Tyst för att jag inte kan svara på hennes frågor. Tyst för att jag märker att hon redan har formulerat mina svar. Hon har redan bestämt vem jag är. Hennes frågor haglar utan pauser för mig att hinna svara.

– Du har svarta kläder på dig idag vad betyder det? Du avskyr dig själv? Du ser ändå ut att ha gått upp lite i vikt, så du mår bättre? Jag förstår att det här handlar om dina föräldrars skilsmässa, om att du vägrar växa upp?

-Eh… jag vet inte… nä.. alltså mina föräldrar har aldrig bråkat… jag har aldrig upplevt… jag köpte den här tröjan för den var billig och jag har inga pengar… jag vet inte…

Hon skriver ut nya antidepressiva och bokar en ny tid åt mig. Jag gråter hemma hos Dan. För honom kan jag berätta hur jag mår. Men hon ställer så konstiga frågor. Hela mitt huvud är fyllt av en geggig sörja och jag kan varken tänka eller förstå vad jag ska fråga. Jag ber Dan att följa med, så att jag ska våga fråga och säga som det är. Efter mycket tjat och flera samtal sitter vi där tillsammans. Dan hjälper mig att våga berätta som det är. Jag går därifrån något lättare.

Nästa gång vi ses berättar hon för mig att hon förstår att jag är väldigt blyg och har svårt att formulera mig. Att jag har en ovilja att växa upp och ta ansvar och att jag vill bli smal genom att inte äta så att jag ska se ut som ett barn. Hon lägger till att min man verkar lägga sig i lite väl mycket . Hon är vass och går på. Jag är tyst. Tar emot receptet på antidepressiva och går därifrån. Nästa gång säger jag att jag mår bra och att jag vill trappa ner mina tabletter och sluta med dom. Det vill jag egentligen inte. Jag vill bara slippa gå dit mer. Det får jag. Hon tycker att det är bra att jag nu mår så bra. Vi trappar ut medicinen och jag behöver aldrig mer gå dit. Efteråt ber jag att få ut min journal. I den står en beskrivning av mig som jag alls inte känner igen. Och min träning har hon inte ens uppfattat. Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot där igen. Aldrig. ”

 

Känslan av att vara helt utelämnad finns kvar i mig. Vetskapen att någon kan tolka mina svar som de vill ger en klump i halsen. Kanske är det därför jag bara rycker på axlarna när någon oroligt frågar hur jag mår. Det kanske är därför jag bara avvisar när någon vill veta hur det är med mig. Jag har så många gånger fått frågan av människor som inte lyssnat på svaret. Människor som inte haft tid eller intresse att förstå på riktigt. Därför rycker jag på axlarna och går. Så gör jag om och om igen tills hon ringer. Hon som kommer över och sitter och lyssnar tills hon förstår. Kanske är det därför många slutar fråga mig hur jag mår, för de får inget svar. Jag hade själv slutat försöka om jag mött någon som mig. En person som är så ovillig att berätta på riktigt. Jag hade nog också frågat någon annan som nådde in till mig bättre. Därför frågar de henne, när jag inte kan svara. Hur är det med Lisa egentligen? Jag önskar att jag haft lättare svar att själv kunna svara. ”Hur mår du?”-

Inte så bra, jag har brutit benet

-Inte så bra, jag fick avliva min hund igår

-Inte så bra, vi har fått en vattenskada

Men det är så svårt när måendet är diffust. ”Hur mår du?”

-Jag mår skit men jag har ingen aning om varför. Jag är deprimerad, eller arg kanske, jag är trött. Jag har sovit lite. Jag hatar mig själv, jag känner mig värdelös. Sofia verkar ogilla mig, hon tittar så konstigt på mig. Jag har ångest för bikinisäsongen. Folk stirrar på mig. Jag har nog bara sovit dåligt… jag drömde något… Jag behöver träna. Jag har tappat bort en synål jag behövde. Jag åt en macka igår jag inte borde ha ätit. Jag har ingen aning. Jag hatar mig själv.

För när jag mår dåligt är det som ett trassel som känns omöjligt att nysta upp. Det är ett sånt virrvarr av olika delar som inte hänger ihop som skapar måendet. Därför svarar jag inte. Därför slutar man fråga. Nu mera säger jag oftast ”Jag mår inte så bra, men jag vet inte riktigt varför”. För det är just så det är.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei