Lisa Jisei

Poster taggade ‘Vardagsknas’

Kan vi prata lite om förhalandet?


-Har du inte stuckit ut och sprungit än?

– Nä… jag ska… snart… jag bara förhalar just nu…

IMG_1238Konversationen utspelar sig varje gång jag ska springa. För en halvtimme sen meddelade jag att jag skulle ut och springa. Nu är jag fortfarande kvar i hallen. Skor knyts om och om igen, jag byter spellista på mobilen, dricker lite mer vatten, knyter om skorna igen. Jag förhalar. Förhalar, förhalar, förhalar. Drar ut på tiden så mycket jag bara kan för att …

Hur är det med Lisa?

IMG_1023”Jag är tvungen. Jag är strax över 20 år och sjuk. Jag har ortorexi och jag vet om det. Jag går redan hos Kim och vi har kommit en bit. Men Kim är inte läkare och jag måste ha någon som kan skriva ut mina mediciner. Så jag är tvungen. Jag måste träffa henne. Skitläkaren. Jag vet inte varför jag hatar henne så, kanske för att jag är tvungen att svara på hennes frågor utan att hon hör mina svar.

Jakten på minusmat

IMG_0731Helt oplanerat blev det en rostmacka, en varmkorv, en tårtbit eller en bulle… Det är då den sprider sig, paniken. Det är då jakten på den absurda minusmaten börjar.

Det är ju så knäppt. Att vi kan veta med allt vårt förstånd att man inte kan äta något som raderar något man tidigare ätit. En del önskningstänkande skrönor vandrar givetvis om mat som skulle förbränna mer energi vid matsmältningen än den ger, men dessa skrönor tror nog ingen på egentligen. …

” Men hur blir det då med träningen?”

IMG_0548Det finns tydlig varningsflaggor när det gäller ortorexi. Det jag ofta reagerar på är hur människor hanterar situationer där träningen eller maten måste ändras. Man kan t.ex. ha blivit sjuk, bytt jobbschema, blivit skadad eller fått besök. Vem som helst kan ju bli lite nedstämd vid en skada eller sjukdom. Men om det första man reagerar på vid skada/sjukdom/förändring är hur man ska lösa träningen/maten, så är det en stor varningsflagga. Om man har stukat foten och är mer upprörda …

Att skriva, att be om hjälp.

 

brevSjukdomen bröt ut och jag gömde mig. Ville inte att någon skulle veta samtidigt som jag visste att alla förstod. Jag ville bara ligga under täcker utan att någon skulle se mig, bedöma mig eller kritisera mig. För jag skämdes så. Jag skulle aldrig ha modet att de alla i ögonen, skulle aldrig ha vågat säga som det var.


Istället tog jag mod till mig och skrev ett brev till alla mina dansvänner. Ett ganska långt brev där jag …

| © Lisa Jisei