Lisa Jisei

Poster taggade ‘Vardagsknas’

De väldigt laddade antidepressiva

Just nu får jag mycket frågor om antidepressiva. För tillfället är min dosett tom, så under dagen ska den fyllas på igen. Jag har ätit antidepressiva olika mycket under olika perioder. Nu har jag beslutat att inte sluta med dom mer utan bara justera dosen efter vart jag befinner mig.

Många av er som skriver till mig och frågar om just antidepressiva står i valet och kvalet att börja medicinera eller att avstå. Vilket val ni ska göra har jag inte med att göra och jag kan inte ge er råd om det, men jag kan berätta hur jag tänkt och resonerat i olika perioder.

Första gången jag fick rekommendation att börja med antidepressiva var jag väldigt negativt inställd. Då var jag sjuk, åt lite och tränade mycket. Jag var nog då egentligen i ett läge där jag var deprimerad men också i ett läge där jag inte var beredd att släppa kontrollen över maten. Jag trodde på något sätt att om jag började medicinera skulle jag tappa lite kontroll. Jag tänkte att jag skulle må bättre och därmed per automatik börja äta mer. Därför ville jag inte börja och sa tydligt ifrån om att medicinera. Anledningen att jag sen tillslut började med medicin ändå var att jag tillslut mådde så dåligt att det började kännas ohållbart så jag gav det ett försök. Jag kan säga att det inte var så att jag märkte någon dramatisk skillnad. Men på något sätt blev dagarna något lättare, inte så att jag märkte det då i stunden utan mer när jag såg tillbaka. Det svarta blev inte riktigt lika svart och jag hade något lättare att tänka. Men jag tappade inte kontroll, det gjorde jag inte. Men jag fick tillbaka lite livsgnista. Det hade ju varit fantastiskt om det hade varit så att man mått bra i ett trollslag av medicinen men riktigt så är det ju inte. Sen följde lång behandling och att ta mig upp igen.

När jag sen mådde bra slutade jag med antidepressiva. Jag hade någon tanke om att det var viktigt att ”stå på egna ben” att känna att jag var ”frisk på riktigt”. Det fungerade bra ett tag men efter en tid började jag må sämre. Och sådär har det varit, olika i olika perioder. Nu har jag kommit ganska långt i min resa och tänker mer att antidepressiva är en medicin som för vilken annan åkomma som helst. För mina barn brukar jag förklara det som att jag har brist på ett ämne i min hjärna, ett ämne som får människor att må bra. Några människor har brist på järn i sitt blod och äter järntabletter, jag har brist på seratonin och äter cipralex. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det är ingen mirakelmedicin, men det gör att jag slipper gå med serationinbrist, för det känns faktiskt ganska onödigt. Så för mig är det inte mycket mer än så. Som jag tänker nu tänker jag fortsätta att äta det livet ut, och justera dosen efter hur stor brist jag har. Jag hade aldrig gjort en så stor komplicerad sak av det om det handlat om någon annan medicin för någon annan åkomma. Då hade jag aldrig tänkt ”ska jag ta medicin för min sjukdom eller kan jag klara mig utan?”. Men så är det nog lite så med psykiska åkommor, känsligt och onödigt komplicerat.

Hur mycket tränar du egentligen?!

”Jaha… så du tycker träning är dåligt, skadligt och osunt?”

”Alltså hur mycket tränar du egentligen? Du verkar ju träna jämt!”

Frågorna och tankarna om min träning och mitt förhållningssätt till träning fortsätter att strömma in. Några uppfattar min inställning som motståndare till träning, andra som att jag tränar så ofta jag kan.

För mig är träning viktigt. Det är en grundpelare i livet. Mat, vila, träning och socialt umgänge. Träning är en pelare av flera, en viktig pelare. Därför är träning prioriterad för mig, precis som t.ex. socialt umgänge är. Träningen får inte bli det enda som är viktigt, maten får inte blir det enda som är viktigt. Balansen är det som ska vara viktigt. Jag ska träna, jag ska vila, jag ska äta och jag ska ha ett bra socialt liv.

Min träning varierar. Jag har en person som lägger upp mina träningsprogram och de programmen kör jag. Jag försöker att inte hoppa över pass och inte lägga till. Målet är det oerhört svåra: att köra enligt planen under lång tid, varken mer eller mindre. Just nu är det styrketräning enligt ett program 3 gånger i veckan. Men det förändras, inte när jag vill lägga till, utan när jag får ett nytt program. Just nu kör jag ingen löpning utan bara styrketräning, om ett halvår kanske det ser helt annorlunda ut. Under senaste halvåret har jag hållit min plan, med konsekvent och balanserad träning. Inte mer, inte mindre. Men lätt är det inte. Ibland vill jag inget hellre än att ligga kvar i sängen istället för att gå till gymmet. Ibland vill jag inget hellre än att köra ett till pass på gymmet eller lägga till övningar. Det är min stora utmaning. Pallra mig dit när jag ska, vara hemma när jag ska.

För mig handlar det om att släppa känslan av att ha tränat nog eller för lite. Min träning får inte bygga på känsla. Den ska bygga på långsiktig planering. Jag ska inte träna för att jag känner mig tjockare än vanligt, jag ska inte hoppa över träning för att jag i stunden känner mig stark. Jag ska dock känna in när jag är för sliten eller sjuk. För några kanske det låter enkelt. För mig finns nog inget svårare. So far, so good.

Det blir en scen

img_5610Helt plötsligt blir det en scen. Vi vet båda att vi ställt till en scen och vi vet båda varför. För att hon är modig. För att jag är för rädd. Det blir en scen för att hon vägrar att gå med på det alla andra accepterat, en tyst överenskommelse om att ligga lågt och vara smidiga. Den typen av överenskommelse hon inte köper. Därför blir det en scen. En stor scen mitt ibland alla. Sen går vi och tallrikarna står kvar.

Varför försöker jag att vara smidig och passa in medan jag håller på att explodera inombords? Varför låtsas jag som att allt är som vanligt när ingenting är som det ska? Varför tackar jag inte bara nej till saker jag inte vill göra? Varför är jag inte den som står upp för mig, så att hon behöver göra det istället?

Där, när hon stirrar rakt in i mig, och läxar upp mig och alla runt omkring oss, vill jag sjunka genom jorden. Men när jag stirrar rakt in i henne vet jag också att det är just av den här anledningen hon är min allra bästa vän. Just där och då älskar jag henne lika mycket som alltid… Kanske till och med mer, även om jag är arg. Jag valde henne för att hon gör sånt här. För att hon vägrar titta på när jag går sönder och inte accepterar mina egna gränser, för att hon vägrar låta andra titta på. När vi gått iväg vet jag att surret pågår. Det gör inget. För ihoptryckt med henne där vi delar både cigg och dunjacka vet jag att allt stannar.

Jag har valt den bästa och modigaste vännen på jordklotet. En vän som vågar riskera mycket för att stå upp för mig. En vän som ställer sig upp och säger ”Nej. Du ska inte vara här, jag tänker ta dig härifrån”. Den obekvämaste, mest krävande, analyserande, omtänksamma och påträngande människa valde jag som min bästa vän. En vänskap som kanske inte alltid är vad jag vill ha, men alltid vad jag behöver. Mitt bästa val.

Det är helt fantastiskt va?

img_4881– Hur är det Lisa?

– Kanon! Svarar jag och gör tummen upp.

Då vet han alldeles säkert att det är skit. Det korta ”kanon” och en tumme upp betyder att jag inte vill prata om det. Det är mitt kortaste sätt att säga ”Jag mår som en påse bajs men jag vill vara ifred”.

– Ah, okej.. Det är helt fantastiskt va? Du mår som en discoprinsessa va? Skrattar han och gör referensen till den glittrigt lyckade discoytan.

Sen jobbar vi på. Ganska exakt den här konversationen har vi någon gång varje vecka. För någon gång nästan varje vecka är jag lite knockad. Det är inte det att allt är nattsvart, att jag är på väg mot ett dike eller behöver bli sjukskriven. Med jämna mellanrum är jag lite sänkt ändå, i vissa perioder mer, i andra mindre. Med de människor jag delar min vardag med har jag valt att ofta vara helt transparant. Inte så att jag går in på detaljer varje dag någon säger god morgon och frågar hur det är. Men jag har varit helt transparent med mitt grundproblem. De vet att jag ibland bara är orimligt självkritisk och går under isen. Det viktiga är nog att jag tar ansvar för det. Då kan de veta att jag för tillfället är jag lite knockad men jag ploppar upp igen snart. Det är mitt ansvar och inte deras. Jag tror inte att det ger så mycket att varje gång gå igenom mina hjärnspöken med mina nära, de säger ändå samma sak varje gång. Men jag kan säga att jag mår dåligt eftersom de vet vad det betyder. Då kan de hjälpa till utan att jag behöver göra en så stor affär av det. Vi kommer till ett avtalat möte och i min hjärna är det nattsvart och snurrigt. Min kollega säger lite neutralt

– Lisa är lite under isen idag och jag är lite trött, men vi är båda här.

De andra nickar. Jag erbjuder mig att skriva eftersom jag nog inte gör så glasklara analyser just då. Ingen ifrågasätter. Jag torkar bort en tår och ut smetad mascara och vi börjar mötet. Det är inte så farligt att bara säga som det är ibland. För mig blir det så mycket bättre. Jag kan får vara med även när jag vinglar lite. Sista avsnittet av SVTs Djävulsdansen avslutas med meningen:

Berätta hur ni mår och skäms inte för det. Det är det enda som kan bryta den här djävulsdansen

Jag kunde inte ha sagt det bättre.

På gymmet är jag 100 % arrogant

100-arrogantJag kommer till gymmet, möter upp min PT och säger några korta ord. Jag plippar mitt träningskort och går och låser in mina saker. Sen går jag mot min första maskin och börjar träna enligt programmet. Jag får justeringar, och lite tryck och instruktioner från Pt:n. Samtidigt ser jag i ögonvrån hur de andra gör. De går runt och pratar med varandra, klappar varandra på axeln, de börjar prata med en bekant. Det finns alltid människor i gymmet jag känner igen, men jag skulle aldrig gå fram och prata. Gymmet är den mest privata, offentliga plats som finns i mitt liv. Jag hade hellre umgåtts med någon på toaletten än på gymmet. Hade jag kunnat träna gömd i en buske hade jag hellre gjort det. Men nu är det som det är, maskinerna finns där människor finns. Men från att mitt träningspass börjar så stänger jag av. På gymmet tränar jag, pratar med min PT om träningen och ingenting annat. Bara tanken av att växla mellan att träna och prata med en gammal vän däremellan känns främmande. På gymmet är jag ett ufo, jag pratar inte med någon och jag sticker därifrån så fort jag är klar. Där är jag motsatsen till den jag är när jag kommer därifrån. På gymmet är jag 100% arrogant.

Det är ingen vits att bjuda med mig på träningspass i grupp, löppass i skogen eller yogakurs. Jag står nog hellre naken på stan än att umgås på ett gym. Det är lite orimligt, det förstår jag. Ändå är det bara så det är. Den arroganta människan på gymmet är långt ifrån den jag är. Jag vill bara inte umgås på gym. Jag vill vara med mina vänner på murriga Caféer, trycka in mig i ett hörn av ett korridorsgolv tillsammans med mina kollegor. Jag vill prata över en lång middag, sitta inklämd i soffan med vännerna som spelar tv spel eller ta en spontanpromenad hem från ett möte. Jag vill ringa någon mitt i natten och analysera världen. Men bland hantlar, skivstänger och löpband vill jag bara vara ifred. En stunds arrogans och sen är passet förbi. Så åker jag hem till min man, sätter mig i fotöljen och babblar tills han måste avbryta mig.  

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei