Lisa Jisei

Poster taggade ‘Ser mig omkring’

Den dagen kommer jag att fälla en tår

Jag vet… Det känns kanske lite uttjatat, jag fattar det. Diskussionen om sociala medier och vårt behov av att visa upp våra något fejkade eller i alla fall positivt vinklade liv. Det har nog skrivits nog blogginlägg och statusar om alla selfies, träningspass och kaffebilder. Ändå när jag scrollar igenom dagens facebookfeed känns det som en blixt genom huvudet på nytt. Undrar hur många gånger under tiden jag scrollar igenom feeden jag ser friskis-loggan, worldclass-loggan eller andra gym-incheckningar.

Jag tänker på min egen dag, hur den ser ut:FullSizeRender

Jag går upp, lägger mig som en knöl bakom barnen som kollar på barn-tv å försöker halvsova medan jag låtsas vara intresserad av vad Timmy Lamm sysslar med på tv:n, käkar barnens halvätna mackor i samma ställning eftersom jag inte orkar gå upp och göra egna. Plockar in disk från gårdagen som jag somnade ifrån, svarar på några Whats app-chattar och gör planer för dagen. Går ut och flyger drake i vinden, handlar, pantar burkar, viker tvätt, jobbar lite däremellan, käkar rester, målar med barnen, hälsar på kusinerna och landar tillbaka i samma knöl i soffan. Okej, en helt ointressant dag, meningslös att ta del av, men ändå en dag.

Jag tänker på min dag och på allas våra dagar. Vad är det vi väljer att ägna en stund åt att lägga ut på sociala medier? Knappast halvätna mackor och att kissa med öppen dörr, det är ju givet. Men vad är det? Vad är det du väljer att lägga upp? För många är det kanske barnen, familjen eller ett nytt jobb. Men i så mångas feeder tycks det vara att de tränar.

Jag är på friskis

Jag har tagit en promenad

Jag kom just hem från ett löppass

Jag är på crossfit

Jag är tillbaka på gymmet

Visst är det en del av vardagen, men tänk att den blivit en så stor del av det liv vi vill få bekräftelse för.

I varje intervju får jag frågan: Hur stor roll spelar sociala medier för utvecklingen av ortorexi? Jag svarar alltid: Stor. Jag kan aldrig säga att det skulle vara fel att skriva att man är på gymmet. Det är förståeligt, man har gjort en ansats för att ta sig dit och vill ha lite gillande. Det är mänskligt. Men samhället kan oroa mig ibland, människor kan oroa mig. Är det så viktigt med bekräftelse att vi behöver visa upp allt gott vi gör, att vi känner att vi behöver bevisa vår rätt att finnas. Jag donerar pengar! Jag tränar! Jag äter bra mat! Jag är en bra människa!

Den dagen människor går till gymmet, hjälper en främling med kassarna, firar sina barn, är hundvakt eller skänker 100:- till cancerfonden utan att söka bekräftelse för det, den dagen kommer jag att fälla en tår. Men den dagen får vi inga gillanden, inga delningar eller <3, kommer vi att göra det ändå?

Vem sjutton vågar gå till gymmet??

IMG_2366

Tar mig i kragen och går till gymmet. Fastnar snabbt vid ett tryggt löpband med god utsikt över gymmet. Kikar ut över det gym som tidigare uttalats som ett gym för alla, ”inget spännisgym!” Men undrar lite vad som hänt sen dess…. Det är fullt med folk, egentligen för mycket för att jag ska vilja vara där. En mycket homogen grupp dessutom, iförda lyftande löpartights och strama höga hårtoffsar eller brottarlinnen med peppig och gärna lite hård text på ryggen. Vältränade människor, knappt att man kan kalla dom vältränade, snarare rippade med putande muskler och stora ådror. Försöker ta mig fram till en spegel för att köra lite hantlar. Behöver ta mig förbi 5 brottarlinnen, tre höga tofsar, och lika många celsiusburkar. Efter många puttande på axlar och ”ursäkta… ursäkta lite bara… ursäkta mig…” är jag framme vid hantlarna. Alla speglar sig mellan varven och toffsarna vänder sig för att kolla så att en troskant inte tittar fram i rumpan på löpartightsen. Perfekta tofsar sätts om, biceps klappas lite och motståndarnas vikter inspekteras. Hur sjutton ska en otränad 43åring, en nybliven mamma med hängmage, en finnig späd tonåring och en överviktig flerbarnspappa våga sig hit? Inte ens jag som snarast bott på gymmet känner mig bekväm. Jag trycker i hörnen, tittar ner i golvet för att slippa möta blickarna och håller mig gärna till löpbanden. Hur sjutton ska en fd soffliggare våga sig hit?! Jag fattar inte… Vart ska de hålla hus, för här kan de knappast känna sig välkomna? Måste ribborna vara så höga, tightsen så tighta, ögonfransarna så böjda och blickarna så bedömande? Vart ska alla soffliggare (som tydligen alla måste till gymmet nu bums) få plats?

Se er omkring… Tror ni verkligen att de skulle vilja vara här? Vem sjutton vågar gå till gymmet?

”Vad du är modig!”

Jag hör det ofta, flera gånger varje dag. Kärleksfulla människor som kommer fram, ler med ögonen, vill visa omtanke, vill säga att det jag gör är viktigt och att de står bakom, att också de förstår att det inte varit lätt. Jag förstår och försöker ta det till mig. Jag försöker att verkligen ta det där som de verkligen menar till hjärtat. Men någonstans vid klumpen i halsen fastnar det och vill inte helt åka ner. Vad fint det är med alla som vill ställa sig bakom och backa upp, som vill säga det bästa de kan komma på för att stötta mig i mitt arbete. Jag blir glad. Ändå fastnar det lite i halsen.

För mig är kanske just ordet mod lite svårt. För i att vara modig finns också något bakom som jag borde skämmas för. Ingen är modig som berättar om något som inte är skamfyllt. Modig är man när man berättar sådant man ska skämmas för. I modet finns en bakomliggande känsla av skuld och skam, att man kan berätta fast man skäms.

Men jag skäms inte. Jag har inget att skämmas för. Jag är sjuk, men det skäms jag inte för, det är bara så som det är och så som det blev.

Det var ett helvete att skriva boken, för det var ett helvete att behöva minnas och att möta de människor som var med och deras känslor kring det. Kanske krävde det lite mod, att möta de som stod bredvid. Att våga fråga och få höra deras sanning. Då var jag rädd och kanske lite modig.

Att berätta den här historien krävde väldigt lite mod. Det krävde en hel del självransakan, ärlighet, beslutsamhet och till det mycket övertygelse och ett långt arbete.

Att jag väljer att berätta om min sjukdom kräver inte mycket mod av mig. För det som står i boken står jag för. Mod krävs nog snarare av mina anhöriga, de som var med och alla ni som kommer att läsa den snart.

  • Modet att ta emot en sanning man inte visste fanns.
  • Modet att våga fråga mig och det man undrar.
  • Modet att ransaka sig själv.
  • Modet att bemöta andra som är sjuka och behöver hjälp.
  • Modet att ta debatten.
  • Modet att våga finnas i min närhet även med medvetenheten om det sjuka.

Där finns modet.

”Man kan inte träna för mycket, det finns inget som heter överträning”

Biggest Looser

Citatet är ett av citaten i trailern till min bok och kommer från en av de nya tränarna i Biggest loser den här säsongen. Jag satt i min sköna soffa och hade tv:n på och plötsligt trodde jag att jag hört fel, sa han verkligen så? Jag spolade tillbaka och det var just så. Nog är det kanske så att många människor kanske tränar för lite och skulle kunna träna ganska mycket mer. Inte vet jag, det kanske finns många som använder ”överträning” för att slippa ett träningspass. Jag varken kan eller vill svara för någon annan. För mig betydde det här citatet just det, att man inte kan träna för mycket. Självklart provocerar det just mig eftersom just jag höll på att ta livet av mig med hjälp av träning. Så är det inte för alla, men så var det för mig. Kanske kan man tycka att det är ett väl generaliserande uttalande, eller att det är väl hårt. För de allra flesta kanske en sådan fras bara ramlar förbi utan att ta fäste. Inte för mig. Jag känner hur den bidrar till att jag vill öka träningsfrekvensen och vill tillskriva mina sjuka sidor mer sundhet än de egentligen förtjänat. I mina mörkaste stunder tänker jag att han har rätt, att jag inte borde ha slutat, att extremträningen skulle ha gett mig bättre resultat och att jag är lat. Men det är bara i mörkret, när inte hjärnan orkar hålla fast vid det som finns mer grundat i mig. I ljuset ser jag hur människor pumpar budskap till mig om att det jag gör inte räcker, att idealet är målet och att allt annat är ett misslyckande. På dagen ser jag att citaten inte är riktade till mig, att de är sneda och kommer i något slags försök att få upp soffliggarna. Då vet jag att vilan räddade mig och att det destruktiva liv som överträningen gav mig inte är ett liv jag vill ha tillbaka. Men i mörkret är jag svag.

Vad gör alla de här budskapen med oss? Vad gör de med dig och med bilden av hälsa? Jag önskar att jag var opåverkbar och fast som betong, att jag inte hade en sårbarhet. Men det har jag. På morgonen kommer förnuftet och det kloka tillbaka, men i mörkret är jag svag.

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei