Lisa Jisei

Poster taggade ‘Ser mig omkring’

Att skriva blogg är inte som att skriva dagbok

artikelPetra Månström lyfter i sin föredömliga blogg hennes syn på bloggandet. Om att gå ifrån att ge en putsad bild av sig själv till en mer ärlig och kanske inte lika fin bild av sig själv. Jag känner igen det Petra skriver.

I veckans ekuriren- bilaga Extra fick jag möjligheten att skriva lite kort om bloggandet. Bloggen är viktig för mig, det är viktigt att det finns en blogg som kan skapa igenkänning. Men alla känner inte igen sig, tur är väl det! För skulle alla känna igen sig i min blogg skulle världen vara proppfull med ortorektiker.

Att skriva blogg är för mig inte som att skriva dagbok, som artikelns titel är. En dagbok är privat, min blogg är offentlig. Jag skriver medvetet om de delar av mitt liv där min sjukdom lyser igenom. Ibland får jag, precis som Petra, höra att jag är för negativ. Man vill att jag ska skriva om segrar och glädjeämnen. För jag skriver inte om när jag är på cykelutflykt med mina barn, när jag sitter hemma hos en vän och blir alldeles varm av vänskap eller om när jag vaknar och känner mig i balans. Men det finns också i mitt liv, i den del som är privat. Min blogg speglar sjukdomen.

Jag vet inte hur man skulle göra en blogg riktigt bra. En blogg som får med sig en stor massa, som samtidigt engagerar och skapar kraft. Då skulle jag nog behöva polera ytan. Men det är just vad jag inte vill.

För jag är obalanserad. Jag vill att min blogg ska spegla mig, den jag är och det jag kämpar med. Det är viktigt. Min blogg är nog inte en bred blogg som tilltalar alla. Men den finns för de som vill lära sig mer om ortorexi. Den är till er som känner igen er, som har anhöriga som kämpar på samma sätt och till er som vill försöka förstå. Om bloggen kan skapa en ”aha” känsla för någon ortorektiker där ute, om någon genom bloggen förstår att de kämpar med samma sjukdom som jag. Då är jag i hamn. 

För vem konfronterar en vältränad, ambitiös och trygg tjej? – Om bilden av missbruk och uppväxt

bokJag öppnar en självhjälpsbok, inte den första i ordningen. Under åren har jag hunnit läsa en hel del. Jag har gått i många olika former av terapi och behandlingar. De har varit olika bra, både böckerna och terapeuterna. Men det är något med synen på oss med problematik som skaver lite hos mig. Både i självhjälpsböckerna och i olika former av terapi blir det tydligt att det ofta finns några förväntade gemensamma nämnare för oss med t.ex. ätstörningar.

 

Ovilja att växa upp

Föräldrar som bantat

Missbruk i familjen

För höga krav hemifrån

Bråk och kaos under uppväxten

Trauman

Negativ hemmiljö

Osv.

Jag vet inte hur många terapitimmar jag lagt på att förklara att jag inte har en ovilja att vara vuxen och självständig, att jag inte har haft en kaotisk uppväxt eller har föräldrar som pressat fram höga resultat.

Sanningen är att jag vuxit upp i ett väldigt stabilt hem med två högst närvarande och kloka föräldrar. Jag har i alla delar fått vara den jag velat vara utan krav eller press. Jag har fått utvecklas i min egen takt och haft närvarande vuxna omkring mig. Mina föräldrar har alltid varit engagerade och visat mycket kärlek, intresse och omtanke. Vi hade inget missbruk hemma och jag växte upp i ett tryggt litet område med mycket kompisar. Jag fick utrymme att visa känslor hemma och vara precis såna som jag var. Så vad hände? Ja… Om jag det visste. Jag såg såklart upp till mina ambitiösa och duktiga föräldrar vilket kan ha bidragit till viss del, men det är inte hela förklaringen. Jag växte upp och blev en tjej med mycket skinn på näsan, stark vilja och mycket självförtroende. En tjej med enorm kapacitet som kan förflytta berg om jag så vill. Hade jag vetat förklaringen hade jag tagit den med mig i förhållandet till mina barn. Så hur ska jag som nu är förälder se till att inte skapa samma öde för mina barn? Inte en susning. Förmodligen kommer jag att göra exakt så som mina föräldrar gjorde för jag kan inte tänka mig ett bättre sätt. Även jag är ambitiös och älskar att nå mina mål, vilket har båda sina för och nackdelar. Så varför i hela världen blev jag missbrukare? Det har jag ingen aning om. Varför blev det just mat och träning och inte alkohol? Kanske för att jag är otroligt ambitiös och behövde något som kunde lira med det. Men jag vet inte. Ingen vet. För livet är nog inte så enkelt. Några blir missbrukare av ganska självklara orsaker, för andra fortsätter just det att vara oklart. Några lever kaotiska liv och blir välbalanserade människor, andra är som jag. 

Jag lägger undan ännu en självhjälpsbok med en liten, liten suck av hur platt bilden av människor som mår dåligt ibland blir. Jag tror dock att många kan känna igen sig, att de kan ta orden till sig och få sig några funderare kring varför det blev som det blev. Jag känner fortfarande inte igen mig. Det är tur för mig att jag hittade Kim. Hos Kim får min problematik får vara det som den är för mig och inte vad den förväntas vara enligt manualen. Tänk så många missbrukare som inte upptäcks eftersom de inte passar in i mallen för en missbrukares uppväxt eller liv. Tänk så många som fortsätter missbruka för att de valt ett missbruk som är accepterat i samhället, precis som mitt. För vem konfronterar en vältränad, ambitiös och duktig tjej från en trygg och stabil uppväxt, med mycket vänner och bekanta? Ingen. För det är väl allt vad man bör vara?

Att skriva bok – Du kommer att bli missförstådd

amelia 2rI senaste Amelia finns en mycket träffande artikel om det här med att skriva bok. Författaren Malin Persson Giolito berättar hur hon ofta möts av människor som så gärna vill ge ut en bok, men inte så gärna läsa en. Jag ler stort åt hennes träffande ord:

… det enda du kan vara säker på om du lyckas skriva en bok och få den utgiven så kommer det inte att gå så bra som du tycker att det borde göra och du kommer definitivt att bli missförstådd.

Min bok gick trots allt mycket bättre än vi trodde, samtidigt hoppas jag såklart att ännu fler skulle vilja lära sig mer om ortorexi. För ska jag bara fokusera på oss med ortorexi så vore det ju fantastiskt om ännu fler kunde upptäcka oss och också veta hur man kan hjälpa oss.

Men framförallt, Malin Persson Giolito, det här med att bli missförstådd… Ja! Hjälp vad missförstådd man kan bli. I de frågor jag tycker att jag besvarat så tydligt som jag bara kan i boken, i bloggen och i artiklarna efteråt, så blir jag missförstådd. Det ingår på något sätt i sakens natur. Människor tar med sina egna uppfattningar av saker när de läser det jag skriver. Fel människor tar åt sig och de som bör ta åt sig tror att det handlar om någon helt annan. Ibland sliter jag mitt hår i försöken att vara tydlig och besvara alla frågor så att de inte kan missförstås. Men det har jag lärt mig. Jag blir missförstådd och det kommer jag att fortsätta att bli. De som tränar hårt vill mena att jag säger att de gör fel och de som äter nyttigt tror att jag vill att de ska äta mer chips. De som tror att ätstörningar är något man botar, tror att jag menar att man inte kan ha ett lyckligt liv, trots sitt beroende. Trots att jag skrivit en bok med titeln JAG ÄR SJUK så fortsätter man att referera till mig som frisk eller blir förvånad när jag visar tecken på mitt beroende. Boken heter Jag är sjuk, tydligare kan man nog inte göra det. Jag säger som Malin Persson Giolito om att skriva bok: Du kommer definitivt att bli missförstådd.

Har jag blivit ett frikort?

FullSizeRenderJag är verkligen glad att min historia sprids, inte för att den är min utan för att den är mångas. Det är inte bara jag, vi är många vars liv är eller har varit en kamp. Varje gång jag blir tillfrågad om att göra någon intervju är jag tacksam, tacksam att fler kommer att få veta och att fler kommer att få söka hjälp. För mig är inte berättelsen jobbig att berätta, den var det för länge sen, men inte nu längre. Jag har gjort det så många gånger. Jag försöker med envist tålamod svara så sanningsenligt och engagerat jag kan på alla de frågor jag svarat på så många gånger, tar bilder och ser allvarsam ut in i kameran.

Så kommer artikeln. Inte sällan längst bak i tidningen efter alla artiklar om platta sommarmagar och superfoods, efter alla lyftande bikinidelar och löparskor kommer artikeln om mig, om baksidan av träningshetsen. Ibland lägger jag tidningen ifrån mig, stänger av radiointervjun och undrar för mig själv: Har jag blivit det frikort som gör att man med gott samvete skriver om sommardieter och kaloritabeller, för på sidan 47 ha en liten artikel om ortorexi. ”Vi tar vårt ansvar, vi skriver om ortorexi”, är det så det låter på redaktionerna? Jag längtar till den dagen då mitt ansikte inte finns mer, då frågorna till mig inte finns kvar. Den dagen då hela tidningen och hela radiosändningen har en medvetenhet om hur man pratar om träning och mat på ett sätt som bygger upp. När jag känner så brukar jag ta upp min telefon och sätta på en riktigt nördig pod. En pod jag medverkat i, med två hälsofanatiker som pratar på detaljnivå om saker jag aldrig ens tänkt på. En pod där jag efteråt faktiskt kände att vi båda lärt oss en massa. Jag kan lyssna på en hel timme pepprat med hälsa. Trots det känner jag inte en enda gång hetsen, pressen, kraven eller förbuden. Är inte det coolt? En hälsopod som är så nördig att jag borde kräkas men förvånas av att älska den för dess balans och kunnande. Jag lyssnar en timme, så tar jag ett nytt andetag och ger så mycket energi och sanningsenlighet jag kan i nästa intervju och hoppas att arbetet tillslut kommer att vara i mål.

 

Grått är det nya svarta!

FullSizeRender

 

Två stora bloggare gör ett försök att bemöta deras läsares kritik. Det tycks som om de bara kan göra fel. Både Isabella Löwengrip och Klara Lidström (underbara Klara) gör nämligen det mest provocerande…. De äter både hälsosam mat och glass, tränar och bakar kladdkaka… Tänk så provocerande! Det tycks som att det sticker i ögonen med bloggare som inte bestämt läger. Sveriges bloggläsare verkar skandera:

– Kan ni inte bara bli nördiga rawfood-bloggare eller bakande cupcakes-mästare?! Sluta vara både och!

För tänk så jobbigt det är med de där människorna som inte vill bli några förebilder eller ideal utan bara leva lite vanliga halvbalanserade liv och dessutom skriva om det. Det verkar som att bloggläsarna älskar det svartvita. Själv känner jag bara hur jag mer och mer älskar grått. Grått som i nyansen mellan det vita och det svarta. Kan inte grått bara bli det nya svarta? Grått som i gröt, grått som i våt asfalt och damm på en svart bänk. Grått. Jag älskar det.

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2015/05/21/om-att-ta-ansvar-for-andras-kanslor/

http://blondinbella.se/2015/05/for-mycket-sott/

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei