Lisa Jisei

Poster taggade ‘Ser mig omkring’

Att ha en vän som…

kit– Gömmer sig i en buske för att osedd kunna möta upp mig på min rast

-Lämnar en blomma på min trapp.

-Opåtalat ringer mig i exakt samma sekund som jag ringer henne, och båda kommer till telefonsvararen.

-Hör av sig med små korta ord även när livet stressar på

-Är helt och totalt lojal.

Det handlar nog väldigt lite om tur, lite om att hitta rätt person. Snarare handlar det nog om att båda vill göra jobbet. Att man är två i en relation som tar ansvar både för sig själva och för varandra. Att man är två som tränger sig på och frågar mer än vad som är bekvämt. Att man är två som är på riktigt intresserade, både när livet rullar på och när det är uppförsbacke. Det var ett långt arbete att komma hit, till stunden när vi ringer varandra i samma sekund.

När andra blir obekväma för att jag drar mig undan, bankar hon på. När andra pratar med varandra och antar kommer hon och frågar helt rakt och utan konstigheter. När hon undrar så frågar hon, när jag undrar frågar jag. Det är så enkelt och självklart. Att inte förinta sig för varandra. Men att se, undra, fråga, backa upp, konfrontera och finnas kvar i det som händer efteråt.

Kit de Luca- du är en pärla! En obekväm, frustrerande, kärleksfull och kravfylld och kravlös vän – utan jeansjacka.  

Jag är ingen förebild. Jag är sjuk.

En hel tidningssatidningarmlare med gamla artiklar. Artiklar på mig och min sjukdom. Olika frisyrer, olika journalister men artiklar med ett och samma mål: att visa hur man går från botten till toppen. Det var länge sen jag gjorde dom nu. Vid varje friskförklarande litade jag på orden och spred dom vidare. Jag hade varit sjuk, nu var jag frisk, stark, stabil med perspektiv. Så var det aldrig, inte heller nu. Skillnaden nu från då är att jag vägrar att ta orden i min mun igen. Jag gör inga mer artiklar om hur bra det gick efter mina ätstörningar, om hur jag sen blev kostrådgivare och elitidrottare. Jag gör inga artiklar där jag porträtteras som ett nytt ideal att sikta emot. Därför var min bok titel viktig: Jag är sjuk.

Om någon ser upp till försöken till transparens, eller viljan att sprida kunskap så känns det bra. Men när jag får frågan om hur man ska äta eller träna försöker jag vara tydlig:

– Jag är helt fel person att fråga. Jag är ätstörd.

I sociala medier kommer ni inte få se mitt träningsupplägg, vad jag äter eller min tid på milen. Jag är ingen förebild. Jag är en människa med en sjukdom att stå upp emot. Någon som gör så gott hon kan utan att försöka bli ett nytt ideal. Ibland går det bättre, ibland går det sämre, precis som med livet i övrigt. Jag hoppas att alla vi med sjukdomsinsikt vågar vara ärliga och säga som det är. Vi vet mycket om att pressa sin kropp till dumheter, men om verklig hälsa och balans kan vi ingenting. Inte jag i alla fall. Därför kommer jag inte tipsa om maträtter eller ge råd om träning. Även om jag kan mycket har jag missat den mest grundläggande kunskapen, att respektera kroppens signaler. Då spelar det ingen roll hur mycket man kan om fettsyror och aminosyror. Därför ger jag inga råd.

Men visst dras jag mot viljan att visa upp ett bättre jag, någon som övervunnit och segrat. Det gör vi nog alla. Tyvärr finns det många med ätstörningar i mat- och träningsbranschen. Men när obalanserade människor ger råd till andra, blir det tillslut så rörigt att ingen hittar varken in eller ut. 

Jag kan berätta hur det är att vara sjuk, att försöka bli bättre. Men om att vara frisk, sund och hälsosam vet jag ingenting. 

I Hälsa & Fitness hittar ni ett inlägg om just förebilder när det gäller mat och träning.

http://www.halsaochfitness.se/mottyngrelyft/om-extremdieter-och-att-ta-ansvar-for-foljare/

 

Varför säger ingen att situps inte ger en magrutor?

Emelie-Lisa1_440

Varför säger ingen
-att situps inte ger en magrutor?
– att bra kondition sällan syns?
– att en vältränad kropp sällan har synliga muskler?
– att plankanutmaningar inte ger plattare magar?
– att man inte kan äta vad man vill om man tränar och samtidig få bra resultat?
– att deffade kroppar handlar lite om muskler och mest om diet?

Varför pratar vi inte om våra märkliga mål och om våra planer som leder oss någon helt annan stans?

Någon har ett mål om ”bättre hälsa” men menar egentligen ”synliga magrutor”.

Någon har ett mål om att ”känna sig stark” men menar egentligen ”definierade armmuskler”

Någon vill få ”bra kondition” men önskar mest att ett hårt konditionsprogram ska ge en slank kropp.

Och så tränar vi situps, hoppar på facebookutmaningar och springer på löpband i all förvirring. I förhoppning om att bli smala och muskulösa och kunna definieras som hälsosamma. När det snarare är allt annat än just det.

För hälsa syns sällan. Vem vet vem som har ett starkt hjärta och en välbalanserad kropp? Det syns inte, iallafall väldigt sällan som magrutor och ådriga armar med spindelnätshud.

Kanske vore det något med rimliga mål, rimliga förväntningar och rimliga resultat. Då kanske vi skulle slippa ge upp så många gånger.

#nyttigpannkaka

unnamedHur många gånger läser jag ordet ”nyttigt” på en dag… Bilder på sociala medier som taggas med #nyttigpannkaka #nyttigmat eller varför inte bara #nyttigt. Om det är något jag verkligen tagit med mig under mina år av tillfrisknande och behandling är att det inte finns något livsmedel som bara är nyttigt och inget som bara är onyttigt. Den viktiga frågan är: För vem och när?

Vad är ens en nyttig pannkaka? Av bilden gissar jag att någon kastat i lite proteinpulver och valt bär istället för sylt. Men vem är den nyttig för? Att beteckna livsmedel som nyttiga eller onyttiga är att göra världen allt för svartvit. För en diabetiker är kanske inte en vindruva att föredra i alla lägen, för ett barn på utflykt kan det vara kanon. Det beror på för vem vi pratar om och när. Men det vi oftast lägger i ordet nyttigt är just nu (för det ändras med trenderna) något innehållande få kalorier, mycket protein och så lite kolhydrater som möjligt och gärna någon hård nötgegga utan gift. Att äta det dagarna före ett långt lopp känns klart ogenomtänkt. Igen, det handlar om för vem och när. När vi läser kostråd på nätet, tips på viktnedgång eller träningsprogram måste vi ha i åtanke, för vem är rådet? Ett träningsråd för en person på 200kilo som inte tränat tidigare kan inte appliceras på en 20årig, normalviktig fotbollsspelare, det säger sig självt. Men att applicera träningsråd gjorda för elitidrottare på en person som just kommit på att den ska börja träna, tar vi lättare som självklart. Vad hände med att applicera träningsråd och kostråd på rätt målgrupp? En diabetiker och en glutenintolerant person bör inte få samma kostråd, precis som att du och jag inte bör ha det. Kan vi inte bara kasta ordet ”nyttigt” ut genom fönstret och istället lära oss mantrat ”för vem och när”!

När du läser ett kostråd – ”För vem och när?”

När du er ett bröd med etiketten ”Nyttigt”-” För vem och när?”

När du ser ett träningsschema- ”För vem och när?”

Världen är inte och får inte vara svartvit. Nästa gång #nyttig ploppar upp i mitt flöde tänker jag ropa in i luren –Nyttigt för vem? När? och sen stänga av telefonen och ladda hjärnan med perspektiv. Mycket perspektiv och många gråa nyanser. Grått är det nya svartvita.

”Alla kan inte botas med en enda metod…”

kbtI svenska dagbladet skriver tre psykoterapeuter om hur KBT tagit över som den enda behandlingsmetoden mot psykisk ohälsa. De menar att ”alla kan inte botas med en enda metod, men flera kan – med flera metoder.”

Jag känner huvudet nicka gillande vid köksbordet. Jag tänker tillbaka på det stora antalet terapeuter, coacher och tränare jag träffat inriktade mot KBT. För mig har det aldrig funkat. Jag har försökt, vänt upp och ner på hela mig för att få tänket att fungera. Skrivit listor, gjort övningar, tänkt andra tankar och utmanat mig. Jag har gråtit, gett upp och försökt igen. Trots det kom jag ingenstans. För hur mycket jag än läser på om ätstörningsproblematik så sägs det alltid att KBT fungerar bäst. Så var det inte för mig. Det var inte förrän jag träffade Kim som det vände. Kim jobbar psykodynamiskt och jag behövde förstå något om mig själv för att kunna komma framåt. Så är det inte för alla, men så var det för mig. Jag har många vänner, bekanta och människor som hör av sig och berättat hur de blivit hjälpta av KBT. Jag minns mina år av förtvivlan över att inte få min röst hörd. Hur jag försökte förklara att det inte fungerade, att jag behövde något annat. Men jag var ätstörd, ätstörda behövde KBT och så var det med den saken.

Det handlar nog om individen, om vad varje människa behöver. Inte för att man tillhör en viss grupp eller diagnos. En behandling utifrån vem man är, vad man slåss emot och vad man behöver. Jag gläds över hur frågan lyfts, att man försöker att se det ifrån olika håll, olika perspektiv och utgångspunkter. Det som funkade för mig, kanske inte funkar för dig. Men något finns det som fungerar för oss alla. Det gäller bara att hinna hitta dit… innan man gett upp.

Läs hela artikeln ”Alla kan inte botas med en metod”

 

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei