Lisa Jisei

Poster taggade ‘Ser mig omkring’

En magisk lampa

Hur ska man göra för att undvika ortorexi? Det kan jag inte svara på. Tänk om jag bara visste! Vad lätt det då skulle vara.  Men skulle jag kunna gnida Aladdins magiska lampa och fått önska något utifrån samhällsklimatet kring mat och träning har jag tre önskningar.

  • Värdera inte mat som nyttig eller onyttig
    För mig är nog det här min största önskan. Tänk om vi kunde sluta att prata om livsmedel som nyttiga eller onyttiga. Tänk om det svartvita sättet att se på mat försvann. Inga livsmedel sågs som alltid nyttiga eller onyttiga. Tänk om vi slutade att dela upp maten som tillåtet eller förbjudet. Tänk om vi istället kunde prata om att äta med en balans av allt. Lagom mycket kvarg och lagom mycket glass. Jag önskar att jag slapp det svartvita sättet att se på mat, som ger så många ångest, skam och hetsätning av ”förbjuden”, överträning och svält. Jag önskar att vi inte rangordnade livsmedel. Att man kunde äta allt men inte jämt. Tänk om jag kunde helt radera #nyttigt och #onyttigt från sociala medier.
  • Mat och kompensation
    ”Jag kan äta vad jag vill för jag tränar” Att förknippa rättigheten att äta med träning är något jag önkar att vi kunde komma ifrån. Tänk om vi kunde se det som att mat är en förutsättning för att orka träna. Mat är en förutsättning för att bygga upp muskler efteråt. Tänk om jag kunde önska bort pratet om att man måste träna bort det man ätit, eller att man har rätten att äta något gott för att man tränat. Tänk om jag kunde önska mig till att alla fick en insikt att mat är en förutsättning för att kunna träna. Träning i någon grad är en förutsättning för hälsa. Men att ett större matintag aldrig ska bli bestraffat av mer träning. Mer träning ska inte vara ett krav för att få unna sig. Jag önskar att livet fick bestå av balans. Att äta balanserat. Att träna balanserat.  
  • Uppmuntra inte när ätstörda äter
    Jag önskar att jag slapp uppmuntran när jag äter något någon inte förväntat sig att jag ska göra. Det bidrar till att många personer med ätstörningar lär sig att människor är har stort fokus på vad de äter. Det bidrar i sin tur till att det blir svårare och svårare att äta normalt tillsammans med andra. Jag önskar att jag aldrig behövde känna att alla tittar på mig. Jag önskar att jag slapp få beröm för att jag äter en glass eller slapp många likes på bilder av en pizzatallrik, för att de vet att jag har svårigheter för det. Tänk om jag kunde önska bort konsekvensen av det som gör att anorektiker börjar äta inför folk och istället blir bulimiker. Jag önskar på samma sätt att slippa få beröm för mina kaloritomma sallader. Tänk om man kunde skapa en atmosfär där vad var och en äter, inte var så intressant och viktigt. Då skulle vi ätstörda, ju friskare vi blir, våga börja äta saker tillsammans med andra.

kaffekanna

Det är bara det att jag inte hittat någon lampa än…

Tror ni att det räcker med att gnida min kaffekanna?

Vi kan väl prova!

Det är när jag ser den nya frisyren som jag förstår…

MIMG_3147öter henne på parkeringen, förstår först ingenting. Bekant men helt annorlunda. Kläderna? Eller är det håret? Jag får inte ihop det först. En ortorektiker jag känner väl. En ortorektiker jag mött i otaliga spår med samma eldiga blick som min. Vi har båda vetat att vi är sjuka och vänt bort blicken, ingen av oss har velat synas. Så är det ofta, man ser och känner igen mönstret från sig själv men väljer att titta bort. Men nu är det något som är annorlunda. Det tar ett tag innan bollen landar. Inte förrän jag ser bandaget på den opererade foten förstår jag. Hon är skadad. Nu förstår jag den nya frisyren och kläderna som känns så obekanta, för jag har så många gånger gjort samma sak. 

Att bli få en skada som gör det omöjligt att träna, lämnar en ortorektiker ett dilemma. Inte sällan blir resultatet svält eller en tillfällig acceptans för ångest och en viss viktuppgång. Det har hänt mig ofta, att jag skadat mig så att jag tvingats avstå från träningen. Varje gång med samma konsekvens; frisyr och stilbyte. För det är så smidigt. För vem ska veta när de ser mig, om jag är olik mig för att jag blivit tjock eller för att jag klippt lugg och färgat håret? Den effektiva täckmanteln för en kropp i en ny form är ett parallellt stilbyte. För ser jag alltid likadan ut är det bara att lägga bilderna mot varandra och jämföra. Det är enklare såhär. En ny vikt, högre eller lägre, leder ofta till en förändring av resten av utsidan. En förklädnad och förvillning. Nog byter jag frisyr ibland ändå, men i kombination med skadan är det något annat…

Kanske är det därför jag förstår att hon är under isen. En skadad ortorektiker i täckmantel… Jag tar ett djupt andetag och hälsar, som vanligt. Nu är inte tillfället att gå på, faran kommer när skadan är läkt. Då ska täckmanteln av och kroppen tillbaka och lite till, som straff för en lång tids vila. När vi är där kommer jag kanske att märka, på ännu en ny hårfärg som sätter starten för en ny tid.

” Vilodag blev gympass med bästa träningspolarna! #aldrig vila”

Så flimrar det förbi igen och igen. Statusarna och bilderna som får nackhåren att resa sig.

” Vilodag blev gympass med bästa träningspolarna! #aldrgvila”

”Det här är väl vad man kallar vilodag ;) #springamilen ”

”Vila eller gymmet, det är frågan…”

Dessa korta statusrader som för mig säger mig att det är dags att dra i handbromsen, ropa ”stop” och ”vänta” följs istället av uppmuntrande kommentarer som

”Det är bra! Gymmet är bästa medicinen!”

” Hahaha helt rätt!”

”Träna! Låt inte latmasken vinna!”

Inte sällan är det personer som har en tydlig ätstörningsproblematik i grunden eller kostrådgivare/personliga tränare som pepprar ut dessa statusar. Ätstörda personer använder vänner på facebook som hjälp för att ta beslut om träning eller vila. Det förstår jag så väl. Det pågår en inre kamp och ångest som är så komplicerad att man tillslut använder alla kanaler man har för att få hjälp att bromsa. Vilan är grunden för all typ av träning. Utan respekt för vila och återhämtning uteblir resultaten. Jag tappar hakan över hur många människor som tycks se det som sin uppgift att uppmuntra människor, som så tydligt har en daglig kamp med sig själva för att tillåta sig själv en vilodag, att köra på. En uppmuntran att sådär lite härligt skippa vilodagen. I ett samhälle som på så många plan lyfter hård träning som något avgörande för att få existera förblir jag stum när jag ser att även de som arbetar med kost och träning hakar på. Behöver vi verkligen fler som uppmuntrar människor som redan tränar att pressa sig ännu hårdare? Det är i grunden något bra med detta driv att uppmuntra och pusha människor att träna mer. Kanske handlar det hela om komma ihåg att peppa rätt målgrupp.

Bjuda in någon som aldrig satt sin fot på gymmet eller ta sällskap med någon på en första långpromenad. Ta initiativet till en cykeltur istället för en bilresa till shoppingdagen för de som inte aldrig cyklat under hela sina vuxna liv. Det finns så många människor att inspirera till träning, människor som verkligen behöver och vill få lite uppbackning ologgautch hjälp. Men hjälp gärna oss som redan tydligt pressar oss själva att våga vila. Påminn oss om vikten av balans och vilodagar. Visst kan vi väl hjälpas åt! Hur kan det ha blivit så eftersträvansvärt att vara den som skippar vilodagen? Vad är det som är så attraktivt med att vara den som kör över sig själv? Hur kommer det sig att så många vill heja på? Jag förstår ingenting. Jag skriver några försök till bromsar i de otaliga kommentarsfälten men de försvinner i tjattret om hets. Jag loggar ut. Imorgon gör jag ett nytt försök!

Svettigast vinner?

svettJag har aldrig förstått det. Det är något så märkligt hur tränings vanorna tycks ändras när sommarvärmen slår till. Jag bor precis vid ett stråk där löpare och motionärer springer och promenerar året om. Plötsligt är det något som händer. När solen steker som hetast, mitt på dagen, fylls den helt skuggfria grusvägen av löpare i sporttoppar med svetten rinnandes längs ländryggen. Jag har alltid förundrats över denna uppenbara vilja att springa mitt på dagen när solen är som allra varmast. Det är nog inte för att de presterar som bäst just då, det är nog inte för att det är mest behagligt. Kanske har de ett tropiklopp att se fram emot, eller en solbränna att få till. Men det känns märkligt sadistiskt. Är det en indikation på tiden och bilden av träning? Att det tycks beundransvärt att träna hårt och piska sig lite till så att det blir riktigt obekvämt. Ju obehagligare desto bättre. Bilderna på sociala medier just nu tycks visa något i samma riktning. Fötter i sanden blandas med bilder på dyngsura tröjor och rinnande pannsvett. Kanske känns det beundransvärt att vara någon som pressar sig hårt. Att vara den som kan piska sig även i hetta. På gymmet där jag tränar är det nu varmt som i en kastrull. Det räcker att ställa in inställningarna på cykeln så är jag helt svettig. Vad jag sen gör där tycks inte spela så stor roll, så länge jag ser svettig ut.  För tänk om man skulle träna utan att det syns. Tänk dig ett helt svettfritt pass med fokus på att hitta små muskler, träna rehab eller balans, räknas det då? Kanske ska jag lägga mig i solstolen med tränings-tishan på mig och lägga upp en riktigt svettblöt tröja på Instagram sen. För svettigast vinner, eller? 

Ett stort tack och en rak höger!

laptopDet säger poff i min mailkorg efter debattartikeln från expressen. Min mobil plingar av omtänksamma vänner som hör av sig för att backa upp. Det är verkligt fint. Många kanske tror att skrivandet är något jag bara slänger ur mig påväg till något annat. Så är det nog inte. Mer kanske det är ett beslut om att göra det, och göra det så bra jag kan. För att det är viktigt. Debatterandet, bloggandet och föreläsandet är ett beslutsamt jobb som kräver att jag öppnar och kanske därmed såras. Då känner jag tacksamhet. Varje gång som jag öppnar upp min sårbarhet och jag får en hand på axeln.

I nästa minut blir jag rasande. Jag vill ge en rak höger till några av läkarna och behandlingsteamen i sverige 2016. Så många som hör av sig och blir nekade vård för att det inte ännu är så farligt. Tjejer som inte har någon mens, har förlorat vänner och familj i sitt missbruk, är i konstaterat svältläge, åker ut och in från psykakuter, har familjer som larmar och larmar, är suicidala och deprimerade. Så många som blir nekade vård för att BMI tycks för högt. Jag blir tokig. Hur många sitter inte där ute och desperat letar vård?

Så än på ett tag kommer jag inte att hålla tyst. Så länge ortorektiker i Sverige inte tas på allvar, oavsett vad man väljer att benämna det som. Så länge det inte finns behandling att tillgå. Så länge anhöriga hör av sig i desperation. Så länge tänker jag fortsätta att bråka!

| © Lisa Jisei