Lisa Jisei

Poster taggade ‘Missbruk’

Det blir en scen

img_5610Helt plötsligt blir det en scen. Vi vet båda att vi ställt till en scen och vi vet båda varför. För att hon är modig. För att jag är för rädd. Det blir en scen för att hon vägrar att gå med på det alla andra accepterat, en tyst överenskommelse om att ligga lågt och vara smidiga. Den typen av överenskommelse hon inte köper. Därför blir det en scen. En stor scen mitt ibland alla. Sen går vi och tallrikarna står kvar.

Varför försöker jag att vara smidig och passa in medan jag håller på att explodera inombords? Varför låtsas jag som att allt är som vanligt när ingenting är som det ska? Varför tackar jag inte bara nej till saker jag inte vill göra? Varför är jag inte den som står upp för mig, så att hon behöver göra det istället?

Där, när hon stirrar rakt in i mig, och läxar upp mig och alla runt omkring oss, vill jag sjunka genom jorden. Men när jag stirrar rakt in i henne vet jag också att det är just av den här anledningen hon är min allra bästa vän. Just där och då älskar jag henne lika mycket som alltid… Kanske till och med mer, även om jag är arg. Jag valde henne för att hon gör sånt här. För att hon vägrar titta på när jag går sönder och inte accepterar mina egna gränser, för att hon vägrar låta andra titta på. När vi gått iväg vet jag att surret pågår. Det gör inget. För ihoptryckt med henne där vi delar både cigg och dunjacka vet jag att allt stannar.

Jag har valt den bästa och modigaste vännen på jordklotet. En vän som vågar riskera mycket för att stå upp för mig. En vän som ställer sig upp och säger ”Nej. Du ska inte vara här, jag tänker ta dig härifrån”. Den obekvämaste, mest krävande, analyserande, omtänksamma och påträngande människa valde jag som min bästa vän. En vänskap som kanske inte alltid är vad jag vill ha, men alltid vad jag behöver. Mitt bästa val.

Ett stort tack och en rak höger!

laptopDet säger poff i min mailkorg efter debattartikeln från expressen. Min mobil plingar av omtänksamma vänner som hör av sig för att backa upp. Det är verkligt fint. Många kanske tror att skrivandet är något jag bara slänger ur mig påväg till något annat. Så är det nog inte. Mer kanske det är ett beslut om att göra det, och göra det så bra jag kan. För att det är viktigt. Debatterandet, bloggandet och föreläsandet är ett beslutsamt jobb som kräver att jag öppnar och kanske därmed såras. Då känner jag tacksamhet. Varje gång som jag öppnar upp min sårbarhet och jag får en hand på axeln.

I nästa minut blir jag rasande. Jag vill ge en rak höger till några av läkarna och behandlingsteamen i sverige 2016. Så många som hör av sig och blir nekade vård för att det inte ännu är så farligt. Tjejer som inte har någon mens, har förlorat vänner och familj i sitt missbruk, är i konstaterat svältläge, åker ut och in från psykakuter, har familjer som larmar och larmar, är suicidala och deprimerade. Så många som blir nekade vård för att BMI tycks för högt. Jag blir tokig. Hur många sitter inte där ute och desperat letar vård?

Så än på ett tag kommer jag inte att hålla tyst. Så länge ortorektiker i Sverige inte tas på allvar, oavsett vad man väljer att benämna det som. Så länge det inte finns behandling att tillgå. Så länge anhöriga hör av sig i desperation. Så länge tänker jag fortsätta att bråka!

Missbruket kan man alltid lita på, det är annat med människor!

lisajisei_ver2-4Det som gör missbruksrelationen så attraktiv är den sinnesförändring den åstadkommer. Här finns det en garanti: Det fungerar varje gång! Ingen mänsklig relation kan lämna detta slags garanti. Tilliten i missbruket är meningsfull. Missbrukare litar på att de kommer att uppleva en sinnesförändring om de beter sig på ett speciellt sätt

(Ur jaget och missbrukaren, Craig Nakken)

Visst är det så… Tyvärr litar jag på mitt missbruk 100% mer än på människor. För jag vet att om jag får ångest och tränar så känns det garanterat bättre. När jag känner mig misslyckad och hoppar över middagen så vet jag att det kommer att kännas lugnare, jag kommer att känna mig mindre ensam och mer lyckad. Det är en garanti. När jag ringer en vän för att jag känner mig ensam och misslyckad så är det inte säkert att den svarar. Vännen kan vara på jobbet, på väg till gymmet, vara utomlands eller bara inte uppfatta det lilla ropet. Det är det som är det svåra och det förföriska. Att vara hemma själv med ångest, välja mellan garantin på att det kommer att kännas bättre, eller en chansing på att en vän ska snappa upp signalen och kunna bistå, med risk för att behöva skämmas och känna skuld. Då är det inte konstigt att missbruk fortsätter. För det lämnar garantier som människor aldrig kan göra.

Att hitta vänner som uppfattar signalerna och vet hur de kan finnas kräver träning för alla parter. Att få en andra hälft som förstår när det är läge att finnas tillgänglig, tar tid. Att våga försöka lita på vänner trots att de inte har några garantier, kräver mod. Men tillslut är man där. Efter lite trevande, felsägningar, uppläxningar och tårar. Då kanske det finns någon där, som hämtar en och sätter en i skön stol, levererar mat och lyssnar, pratar eller är tyst. Då är det värt det. Även om det gör ont på vägen. För missbruket lämnar ännu en garanti: ensamhet, plågor, mer ångest och ett liv i isolering. Det är något en vän inte gör.

Missbruk är att inte räcka ut handen

Lisa Jisei, författare

Foto: Emelie Otterbeck

Jag har under sommaren passat på att läsa böcker om missbruk. För det är så jag ser min ortorexi, som ett missbruk och mig själv som missbrukare. Och det är skrämmande hur lika olika missbruk kan vara varandra, det känns som att läsa om mig själv när jag läser om andra missbruk. Delar av det som jag tänker är mitt jag, finns med i beskrivningar om missbruk. Till exempel min totala oförmåga att vända mig till mina vänner för hjälp och istället isolera mig och vända mig till mitt trygga missbruk:

De normala sätten att uppnå intimitet på innebär att man bjuder livet handen. Vi livnär oss själva genom att söka oss ut till andra och sedan in i oss själva. I missbruket är denna sökande rörelse nästan helt riktad inåt, på gränsen till isolering. Missbruket äger rum inom individen. När missbrukare utövar sitt missbruk drar de sig tillbaka. Närhelst missbrukare blir självupptagna eller agerar på missbruksliknande sätt, tvingar detta dem att dra sig tillbaka, att isolera sig ifrån andra. Ju längre en missbrukssjukdom fortskrider, desto mindre känner sig individen i fråga förmögen att ha meningsfulla relationer till andra. Missbruket gör livet mycket ensamt och isolerat, vilket ökar missbrukarens behov av att agera ut. När missbrukaren mår dåligt kommer han eller hon att söka sig till missbruket. När smärtan skapar ett emotionellt behov, vänder sig missbrukaren till missbruket för att få lindring, precis som andra vänder sig till en god vän, sin maka/make, eller till en andlig tro för att få tröst och stöd. Sinnesförändringen ger missbrukaren illusionen av att ett behov blivit tillfredsställt.

(Ur Jaget och missbrukaren, Craig Nakken)

En vän beskrev för mig nyligen hur hon märker att när jag ska försöka be om hjälp, om en tjänst, så är det på ett så märkligt krånglande sätt. Det är som en hel teaterföreställning av murar som ska ner, och förklaringar och märkligheter. Det är helt sant. Jag vet inte hur man gör. Jag vet hur jag ber någon ta ner något på en hylla jag inte når eller hur man ber att få samåka med någon som ska åt samma håll. Men att höra av mig till en vän och säga att jag är ensam och rädd, skulle aldrig hända. När de som känner mig väl hör av sig för att de märker att jag vänt mig inåt, försäkrar jag istället att det är bra. Det är så jag gör. Det är kanske så alla vi missbrukare gör. Tänk att det som jag tänker är jag, är mitt missbruk. Tur att jag inte betecknar mig som frisk, utan som en missbrukare som får fortsätta att hålla sig observant och nykter, så bra det bara går.

 

| © Lisa Jisei