Lisa Jisei

Poster taggade ‘Frågebloggen’

Men blir man inte tjock när man börjar äta igen?

Många ortorektiker mailar mig och kommer ofta till samma fråga. Man kanske funderar på att börja bryta ett destruktivt sjukdomsmönster, påbörja behandling eller så funderar man bara på vad det finns för vägar ut. Frågan ställde jag så många gånger själv under min sjukdomstids slut,  när jag kände att jag var redo att slänga in handduken.

– Hur blir det när man börjat äta igen? Går man inte upp hur mycket som helst?

Frågan äfaqr förståelig och jag gick igenom den så många gånger själv. Bilden här till vänster ritade jag i ilska precis när jag skulle börja min behandling. Känslan var att jag skulle ligga stilla och bara tryckas i mat medan jag gick upp i vikt till någon slags barbafigur. Ångesten inför det var ohanterbar. Så vad hände egentligen när jag började äta? Gick jag upp 20 kilo?

Dels gick behandlingen framåt sakta, det var inte så att jag gick från noll till hundra direkt. Kroppen vande sig ganska snabbt, hjärnan hade svårare att hänga. Att gå ifrån bara äpplen till vanlig mat skapade såklart en del kramp och magont, vilket jag ofta kopplade till viktuppgång. Så var ju inte fallet, men känslan var så. Till en början trodde jag att själva mättnadskänslan var detsamma som att jag gått upp i vikt. Det tog ett tag att inse att en svullen och mätt mage inte var en tjock mage. Jag valde att gå i mjukiskläder under den här tiden, eftersom det kändes obehagligt att vara för medveten om kroppen. Det var inte för att jag gick upp så mycket, det var för att känslan var att jag gjorde det.

Till en början gick jag upp en del, men inte de 20 kilo som jag hade farhågor om. För min behandling gick ut på att börja äta bra mat. Sakta men säkert ökade vikten i samma takt som min motivation. Till en början var det outhärdligt, men ganska snart märkte jag andra värden. Med näringen som kom, kom även känslan av att livet kunde vara något mer. Jag orkade mer, kunde träffa kompisar, stå i kö, läsa en bok och allt annat jag så länge inte kunnat.  Hade någon sagt det när jag stått på tröskeln för att ta emot behandling hade jag nog backat. För jag hade aldrig velat bli bekväm i en högre vikt. Men när jag väl kommit så långt kändes det värt det. En ny motivation hade vuxit inom mig, med större visioner och drömmar än synliga muskler.

I den takt jag gick upp de första månaderna fortsatte det inte sen. Ganska snart stabiliserades vikten för att sedan lägga sig till rätta. Nu har jag ett viktspann jag vet att jag kan hålla mig inom och må bra. Så fort jag går under det märker jag hur de sjuka beteendena kommer tillbaka som ett brev på posten. Jag blir snäsig, får behov av renlighet och ordning, blir manipulativ och egoistisk. När näringen går ur kroppen smyger sjukdomen upp bakom axeln.

Jag har själv ätstörningar, skulle du rekommendera mig att läsa din bok?

del 2Det här en fråga jag får väldigt ofta via mejl och av människor jag träffar. Det är en bra fråga som också är lite svår att besvara. Jag ska försöka mig på någon form av svar. Boken är skriven för anhöriga och de som står nära personer med ortorexi. Den är alltså inte skriven som en självhjälpsbok eller liknande. Boken gör ett försök att beskriva sjukdomen för de som vill försöka förstå. Jag ville, när jag skrev boken, göra vad jag kunde för att se till att boken inte skulle vara för triggande för personer med ätstörningar. Men att balansera viljan att få människor att förstå med att inte trigga någon är svårt. Flera delar har redigerats bort just av den anledningen. Jag ville att personer med ätstörningar skulle kunna läsa den. När jag var sjuk läste jag en del av den litteratur som rekommenderades mig att läsa. Flera av de böckerna triggade mig verkligen, andra gjorde det inte. När jag pratat med andra människor med ätstörningar kan de ha uppfattat det precis tvärt om. Vi har olika saker som triggar oss vilket gör det svårt för mig att besvara.

Jag brukar ge 3 olika förslag:

  • Ge den till någon i din närhet
    Om du har någon i din närhet som du inte upplever förstår din sjukdom kan boken fungera som brygga er emellan. Om dina anhöriga förstår mer kan det underlätta för dig.
  • Börja med slutet
    Flera med ätstörningar har läst den och tyckt om den. Vill du kan du börja med slutet. Boken är delad i två delar. Den första delen är min berättelse av hur jag blev sjuk och hur jag levde då. Den andra delen är mer en reflektion utifrån mig, mina anhöriga och min psykolog. Den heter ”att gå vidare” och handlar mer om hur jag ser på min sjukdom med det perspektiv jag har idag. Jag skulle kunna tänka mig att den första delen är mer triggande än den andra. Även några av de som står nära mig har valt att bara läsa del två eftersom att första delen är lite tyngre.

 

  • Läs en bit i taget i samråd med någon du litar på
    Om man ändå vill läsa boken kan man göra det tillsammans med någon som är införstådd med ens svårigheter och som man kan prata om det man läser med. Man kan prova att läsa en bit i taget och se hur man upplever det.

Men att ge ett klart Ja eller Nej svar på frågan om man ska läsa boken om man har ätstörningar är omöjligt. Vi är olika i hur vi uppfattar saker och i vad som triggar oss eller stöttar oss. Några behöver se att de inte är ensamma och kan få en djupare förståelse för sig själva genom att läsa boken. Andra blir sjukare av att ta del av andras sjukdomshistoria. Vi är olika.

Mitt mål är inte att alla ska läsa min bok. Målet med boken har hela tiden varit att det ska finnas en bok tillgänglig, som beskriver ortorexi inifrån, för de som behöver den. Om du är en av dessa kan bara du själv avgöra.

Frågebloggen #2

 

 

 

Hur mår du Emelie-Lisa5_440nu?

 

…En fråga jag får nästan dagligen av olika människor som mailar, har läst boken eller hört om min historia. Det absolut vanligaste frågan, men också den fråga som är svårast att besvara. 

Jag har valt att döpa min bok till ”Jag är sjuk” av en anledning. Jag lever ett ganska normalt liv idag och tänker inte alltid på min ortorexi. Men det är en svår fråga att besvara. Vem är frisk? När kan man som missbrukare säga att man är frisk, när man är symptomfri? När ens värden är bra? När ens nätverk tycker att det verkar bra? När man blir utskriven från behandling? När man svarat rätt på alla psykologiska tester? Jag har valt att tänka om mig själv att jag är sjuk för att hålla medvetenheten uppe om min bakgrund. Kanske är det så alkoholister eller människor med andra beroenden gör, kommer ihåg att de är sjuka och därför tänker igenom vissa val som kanske är mer självklara för andra. Jag håller ett öga på att jag, när jag hamnar under press, inte börjar minska på maten eller öka på träningen. Jag pratar med mitt nätverk om min problematik och jag försöker vara så ärlig jag bara kan för att motverka återfall. Därför tänker jag att jag är sjuk fortfarande, även om det oftast inte alls märks. De som lever allra närmast mig kan märka spåren av ortorexi, kanske på samma sätt som anhöriga till alkoholister kan märka att alkoholismen präglar dom även om de är nyktra. Spåren finns och när man känner mig lite bättre kan man lättare tolka signalerna. Hur mycket av min ortorexi man kan utläsa handlar nog mycket om hur nära jag låter en annan människa komma. Det är kanske som med alla svårigheter vi människor brottas med, jag visar inte mina svagaste sidor för människor jag inte är trygg med medan jag vågar vara ärligare mot andra. Så de som möter mig lite ytligt träffar nog en tjej som är som de flesta andra. Min vardag skiljer sig inte från andras om man inte känner mig så väl att man vet vilka tecknen är och vad de faktiskt betyder. Men vad jag än säger om mitt mående så vet jag att jag blir tolkad, ifrågasatt och diskuterad om, utifrån min historia och min bok. Det är helt förståeligt. Ibland är jag knasig för att jag är sjuk, ibland är jag knasig bara för att jag är det som människa. 

Det korta svaret är att jag betecknar mig som sjuk, som en nykter ortorektiker. Men i min vardag mår jag bra. Jag är lycklig i min familj, älskar mitt jobb, har en givande vardag som inte betecknas av tvång och kontroll. Jag känner mig fri och stolt över att jag tagit mig så långt. 

Frågebloggen #1

Ni har fått skicka frågor till mig på lisa@jagarsjuk.se Frågorna besvaras fortlöpande i bloggen. Frågorna är ibland avpersonifierade och förkortade för att bevara allas integritet. Frågor och svar kommer att finnas under ”Frågebloggen”.

Jag känner igen min vän i din berättelse. Hon visar allt det du beskriver och jag har försökt att prata med henne men hon bara slår ifrån sig. Vad ska jag göra?

Jag får mycket mail och frågor om hur man ska bemöta sina anhöriga med ortorexi eller liknande ätstörningar. Eftersom jag själv är sjuk är jag egentligen inte rätt person att svara på detta. Det jag vet efter många samtal med mina anhöriga är att det var oerhört svårt att stå bredvid mig när jag var som sjukast. Det är inte lätt att veta vad man ska göra och hur. Därför valde jag istället att låta mina anhöriga berätta om hur de upplevde tiden med mig och vad de skulle ge för råd till andra. Deras berättelser, tips och råd finns samlade i andra delen av boken.

Jag förstår att man letar efter svar, efter rätt eller fel. Hade jag haft bra svar hade jag gärna delat med mig av dessa. Det jag kan säga är att man ska reagera och agera snabbt. Är du orolig för någon i din omgivning så sök hjälp.

Jag kan tyvärr inte ge direkta råd till drabbade eller anhöriga eftersom jag, som själv är sjuk, inte kan vara övertygad om att jag skulle ge balanserade råd.

Här på hemsidan finns information både om ortorexi och vart ni kan vända er för mer hjälp:

jagarsjuk.se/ortorexi

Jag önskar dig allt gott och hoppas att du snabbt får de råd och den hjälp du behöver. Under tiden kommer jag att tänka på dig och hoppas att du genom min bok och länkar vidare, kan få hjälp.

Image-1

| © Lisa Jisei