Lisa Jisei

Poster taggade ‘Fråga Dan’

Hur kan du använda dina erfarenheter i andra sammanhang?

danDel 2: Det här är min man Dan, sen nästan 10 år tillbaka. Tillsammans har vi gått genom många svåra sjukdomsperioder. Jag har bett Dan besvara några av era frågor om att vara anhörig här på bloggen.

Hur har du kunnat använda dig av dina erfarenheter från sjukdomstiden i andra sammanhang?

”Erfarenheten av att leva så nära ihop med en deprimerad person gör att jag förstår mer av hur en person under depression fungerar och hur jag kan agera som anhörig eller nära kontakt. Jag har lärt mig att livet kan suga ibland men är ändå värt att kämpa för. Jag vet nu att stora hinder kan övervinnas och att man kommer starkare fram på andra sidan. Jag har lärt mig också hur viktigt det är att inte göra mer än vad man kan och att varjemänniska har sitt eget öde att förvalta. Jag vet inte om jag praktiskt, helt medvetet, använder mina erfarenheter till något. Det är mer att jag nog blivit klokare, jag har lärt mig om livet.

Så klart har jag vunnit kunskaper och erfarenheter om ätstörningar och ortorexi som fenomen som säkert inte många andra har. Det gör att jag kan skriva mitt svar här nu och kan prata med människor om ämnet på konstruktiva sätt.

Den kanske viktigaste lärdomen som jag tagit är att de nära relationerna man har och som man räcker till för, är värda att vårdas så gott man förmår – helst in i det sista, men inte längre.”

 

Vad var det jobbigaste under Lisas sjukdomsperiod?

”Totalt sett var det jobbigaste att göra avkall på det jag ville, med mitt liv och i vår relation. Sen fanns det stunder då jag såg Lisa må riktigt pissdåligt och halvt livlös. Det var också sjukt jobbigt att möta vården som varken förstod situationen eller ville försöka förstå den. I det mötet också känna att jag som pojkvän och senare som make inte räknades med och t.o.m. var i vägen för Lisas behandling. Jag kände mig inte bara maktlös utan även nedvärderad och stundvis även misstänkt.”

Hur orkar man finnas som stöd under hela processen?

danDel 2: Det här är min man Dan, sen nästan 10 år tillbaka. Tillsammans har vi gått genom många svåra sjukdomsperioder. Jag har bett Dan besvara några av era frågor om att vara anhörig här på bloggen. 

Rådet till anhöriga är ofta att finnas kvar vid som stöd under hela processen. Hur orkar man det?

”Man orkar om man inte försöker för mycket själv. Jag insåg rätt tidigt att jag inte kan bota Lisas problem, det kan bara hon själv med hjälp av professionella. Stöd från omgivningen och mig var bara just som det låter, ett stöd. Lisa kunde välja att inte utnyttja det här stödet likväl som att göra det hon gjorde, motiveras av att få behålla det. Det var alltid hon som behövde göra jobbet, jag behövde bara finnas där. Så klart innebar det också för mig att göra avkall på vissa saker som jag hade velat göra. Jag valde att spendera kvällen med Lisa i hennes lägenhet istället för att gå ut och göra nåt annat. Jag valde att stanna i Eskilstuna hos henne istället för att studera på annan ort. För mig var det inte enorma avkall, min största längtan var ju att vara med henne och dela livet tillsammans.

 

Det är svårt att vara nära men inte slukas upp av sjukdomen själv. Jag har säkert varit uppslukad i stunder, kanske perioder, men jag har flera gånger under resans gång tänkt att nu från denna dag räknar jag fram tiden, efter en vecka skulle jag varna henne och efter en månad, om jag fortfarande inte sett en förbättring och inte fått ny motivation, skulle jag lämna henne och inte se tillbaka. Jag hade alltid en nödutgång, jag riskerade inte mer än vad jag för stunden uppoffrade. Den potentiella vinsten var ju tydlig, att få leva livet med den som jag älskar. Och jag kammade hem vinsten!”

Hur klarade du att se Lisa må så dåligt och samtidigt vara så klarsynt?

danDet här är min man Dan, sen nästan 10 år tillbaka. Tillsammans har vi gått genom många svåra sjukdomsperioder. Jag har bett Dan besvara några av era frågor om att vara anhörig här på bloggen. Här kommer den första:

Hur klarade du att se Lisa må så dåligt och samtidigt vara så klarsynt?

”Jag vet inte. Jag tror inte heller jag förstod vidden, eller snarare djupet, i hennes tillstånd. Jag körde på efter vad min samlade uppfattning var. Jag kände stor empati men jag tänkte samtidigt att jag inte tänker förstöra mitt liv på kuppen. Magkänslan sade att jag behövde stanna kvar så länge jag kunde, om inte annat så för mitt samvetes skull.

Under de värsta episoderna tror jag inte jag var så klarsynt… t.ex. när Lisa låg på soffan stirrandes i taket med halvblå läppar (om jag minns rätt) och inte var kontaktbar, då var jag mest bara rädd och ringde panikartat till Ylab som gav mig direktiv att åka till psykakuten med detsamma.

Mitt lugn kan nog också förklaras av Lisas och min personkemi, att hennes reaktioner på mina uttryck av oro har framkallat ett fungerande gensvar från mig. Jag tänker att när jag har ifrågasatt hennes matvanor så har hon snäst ifrån på ett sätt som gjort att jag inte velat gå in i en fight. Efter ett tag förstod jag också att det nog också var bäst så. Det fungerade uppenbarligen för oss, kanske är det helt annat för några andra? Jag är ändå övertygad om det är mest rätt att som anhörig inte försöka vara den som ska rädda den drabbade, det går inte och det tömmer en på krafter samtidigt som det tär på relationen, det lilla positiva man har under en sån här period som kan vara länge (1-2 år).

Hur klarade jag att vara klarsynt? Hur klarar människor av kriser överhuvudtaget?”

Har du en fråga du vill ställa till Dan på bloggen? Maila den till info@jagarsjuk.se

| © Lisa Jisei