Lisa Jisei

Poster taggade ‘Debatt’

Man får inte ortorexi av sociala medier

 

Vaknar upp hemma efter ett härligt dygn i Göteborg. Har haft det superhärligt och roligt med min bästa vän som en skön, jordnära jojo att hänga med i dessa märkliga situationer.

Att träffa Petra, som jag följt under så lång tid, var så kul! Petra är en av de träningsprofiler som jag följer just för att hennes flöde är balanserat. Petra har också en god insikt i problematiken kring ortorexi och överdriven träning. Vill man följa en profil som just inte hetsar utan förmedlar en sund hållning till en ändå ganska hård träning i form av maraton är Petra rätt person.

Efter programmet har jag fått olika respons. Många är uppbackande och positiva, flera drabbade hör av sig och tackar för att jag lyfter ämnet. Endel kritik får jag, som alltid. Jag tror att det till stor del handlar om missförstånd.

Majoriteten, jag skulle säga 90%, av alla förfrågningar jag får från media handlar om att lyfta ämnet ortorexi och sociala medier. De har en vinkel som handlar om sociala medier och vill ha in någon som kan prata om ortorexi, då ringer de mig. Skulle jag själv få skriva frågorna till en intervju med höga tittarsiffror skulle jag såklart helst prata om vad ortorexi är, hur man upptäcker det, vad varningssignalerna är och varför det uppkommer. Men den vinkeln är helt enkelt inte lika tacksam. Den vinkeln är inte lika allmän och man kan inte få in en lika stor grupp tittare som intresserar sig för ämnet. Samma problem hade jag när jag skulle ge ut boken. ”Den är för smal”. Man tänker att antalet ortorektiker i Sverige inte är lika stort. Eftersom det inte finns någon statistik för ortorexi kan jag inte motbevisa detta. Så det är som det är, jag får delta i de sammanhang som låter ämnet få lite plats. Med den bakgrunden tackade jag såklart ja till Opinion live. Så, jag besvarar gärna de ifrågasättanden som kommer:

Ingen blir sjuk av instagram!

Självklart inte. Det fungerar ju inte så. Människor med dessa diagnoser har inte blivit sjuka för att de skaffat instagram. Jag hade inte instagram när jag blev sjuk. Jag blev sjuk ändå. Varför jag blev så sjuk är svårt att svara på och svaret är givetvis inte Instagram! Så varför prata om sociala medier? Sociala medier speglar en bild av samhällets ideal, syn på träning och hälsa. Ideal vet vi påverkar personer med ätstörningar i åt vilket håll ätstörningarna tar riktning. Tidigare fick anorexin mycket plats och man pratade om smala modeller. Nu gömmer sig många ätstörda personer i träningsvärlden. Det handlar inte om att träningen är ond. Det är bara bra att veta att det är där vi gömmer oss. Det är bra att veta för upptäckten av ätstörningar. Den person som är din personliga tränare kanske är en person med allvarliga ätstörningar. Det är något att ha i åtanke för att upptäcka sjuka personer. Det är inte socialmediers fel eller gymmens fel att personer blir sjuka, men det är bra att veta hur man upptäcker oss.

 

Man kan inte skylla ifrån sina psykiska problem på andra!

Givetvis inte. Det är ingen annans fel att jag blev sjuk. Det är inte mitt fel heller. Varför man drabbas av psykiska sjukdommar är inte enkelt att veta. Jag blev som sagt inte sjuk av instagram. Jag har tagit ansvar för min sjukdom på alla sätt jag kan. Det jag nu kan göra, efter att ha genomgått lång behandling, är att hjälpa till att visa hur man upptäcker personer med psykisk ohälsa, på vilket sätt samhällets ideal återspeglas i sjuka människor och vad vi kan göra åt det. Finns det saker vi kan tänka på? Hur resonerar personer med dessa sjukdomar? Sen väljer varje person vad de vill lägga ut, hur de vill hantera informationen och vad man vill göra i sitt liv. Det är helt upp till var och en, med den kunskap och förståelse man har för hur olika saker uppfattas. Anledningen att jag ibland lyfter sociala medier och hur andra pratar om träning är att jag tror att få människor ens reflekterat över det. Det är inte förrän man vet hur andra kan uppfatta det man säger, som man kan välja om man vill förändra det eller inte.

 

Det är viktigare att prata om att människor tränar för lite än att människor tränar för mycket.

Jag tror att det här är två frågor som hör ihop. Som trenden är nu så tränar de som redan tränar ännu mer. Fler satsar hårt, fler tränar på liknande elitnivå och fler springer hårdare lopp. Det man kan se är dock att trots den att träningen ökar, så ökar den i de grupper som redan tränar. Jag har pratat
med flera kunniga inom området som flera av dom hävdar att klyftan mellan de som tränar och inte tränar växer. Jag tror ju att försöka locka in personer som aldrig tränat, in i träningsvärlden, kräver att vi som tränar tänker efter. Om man aldrig tränat kan det tyckas helt omöjligt och orimligt att någonsin börja träna, om det enda som räknas är maraton, crossfitutmaningar och kvarg. Vill vi få träning tillgänglig för soffliggarna tror jag att vi behöver sänka ribban. Jag tror att det blir svårt att locka in dom med löppass 05.00, skam, skuld och pulver. Jag önskar att fler träningsprofiler kunde locka med träningsglädje, omsorg om kroppen, vardagsrörelse, ökad självkänsla och styrka. Kanske kunde vi rensa lite bland inläggen som syftar till skam, kompensation, kroppsförakt och yta. Jag tror att det är lättare att få med soffliggarna då, och dessutom inte hetsa personer som redan tränar på en hälsosam nivå att träna ännu mer.

Jag är ganska övertygad om att jag och Petra är eniga i de här frågorna, och båda i våra olika forum och på olika sätt kommer att fortsätta att lyfta frågorna. Tack för en trevlig ”debatt” Petra! Och tack alla ni för all fin respons.

Hur mycket hänsyn ska man ta till er ortorektiker?!

De senaste dagarna har jag tagit del av flera olika diskussioner som liknar varandra. De handlar om
hur människor som tränar själva, är Pt:s eller hälsoprofiler tänker om vilken hänsyn de ska ta mot andra människor med t.ex. ortorexi. Är det att hetsa människor till manisk träning när man lägger upp bilder på när man själv tränar? Kan man få säga att man älskar träning utan att provocera ortorektiker? Hur mycket hänsyn ska man egentligen ta?

I nästan varje intervju jag gör om min sjukdom vill journalisten få in någon vinkel om sociala mediers stora del i ortorexi, ibland att den till och med skulle vara orsaken. Jag försöker alltid vara tydlig med att ätstörningar funnits långt innan sociala medier. Problemet med att omgivningen ”hetsar” till sjukliga ideal har funnit i andra forum innan instagrams inträde. Ätstörningar startar och slutar såklart inte med instagram.


Men när en stor del av befolkningen är överviktiga och rör sig alldeles för lite, är det inte då viktigt att uppmuntra till mer träning och bättre kost? Ska vi inte försöka motivera till mer rörelse och mer kunskap om näringslära? Man kan väl inte ta hänsyn till alla!

Jag förvånas ibland över hur diskussionen går. Kanske mest för att jag tror att många hälsoprofiler inte förstår vilken deras målgrupp är. Vilka är det som läser deras råd och tittar på deras bilder? Riktar sig inläggen till de som faktiskt läser? Problemet idag känns kanske mest som att de personer som behöver öka träniningsmängden flyr sidor med magrutor, kaloritabeller och planka-utmaningar. Jag tror att språket, estetiken och upplägget med en lite piskande ton och tighta sprakande träningskläder attraherar den grupp som redan tränar ganska mycket. Det är här det blir lite svårt. För människor som redan springer lopp, kan allt om grönkål och chiafrön behöver kanske lite balans. Varje människa är ansvarig för sitt liv, sina val och vilka människor de följer på sociala medier. Men jag tänker att varje hälsoprofil borde ha ett intresse för sin målgrupp och vilket budskap kan tänkas behöva. Vad behöver människor som redan är inne i träningsvärlden höra? Vad behöver nybörjare? Jag kan ibland förvånas över att så många verkar ha utbildat sig inom träning och hälsa utan att tyckas vilja förmedla flera dimensioner av arbetet.

Ska man verkligen behöva tänka på alla när man skriver om träning, det viktiga är trots allt att de flesta ska träna mer?! De flesta behöver träna mer. Frågan är kanske om träningsprofilerna verkligen når dom? 

I diskussionerna om alkohol finns numera en större medvetenhet. Där har vi kommit ganska långt. Där tror jag att många profiler lägger ut bilder på vinglas, champagne och drinkar, men också med tanken i bakhuvudet att det finns missbrukare där ute. Det betyder ju inte att man inte ska skriva om vin eller visa att man njuter och mår bra av alkohol ibland. Men det finns en medvetenhet och en förståelse för att det kan vara annorlunda för andra.

Jag väljer mina hälsoprofiler som jag följer noga. När jag ser profiler med ovilja att förstå behovet hos mottagarna, eller profiler som är uppslukade av sina egna behov avföljer jag. Det är mitt ansvar. Men jag har ibland svårt att förstå varför man väljer att inrikta sig på ett yrke som handlar om att vägleda andra mot deras mål, utan förståelse för att målen och vägen kan vara olika.

Jag tänker att man får lägga upp hur många träningsbilder som helst, lägga upp bilder på färgsprakande juicer och svettiga pannor i evighet. Det är inte att hetsa någon. Den stora frågan är kanske trots alls: Hur får vi de som tränar för lite att träna mer, utan att de som redan ligger och gränsar mot ortorexi gör samma sak? Hur når vi soffliggarna?

När jag på Instagram tittar på vilka bilder ni följare tittar på och gillar förstår jag att det finns ett behov av nyans. Jag ser tydligt i det flöde av bilder och de konton som ni konsumerar, att inlägg om balans, njutning, vila och omsorg av kroppen är något flera av er nog behöver konsumera mer av.

Det finns flera fantastiska konton som inspirerar till träning, rörelseglädje och balans. Så det går! Man kan faktiskt inspirera till träning och balans, samtidigt! Petra Månström, Lovisa ”Lofsan” Sandström, Sara Dahlström och Erika Kits Gölevik, för att nämna några :D

”Alla kan inte botas med en enda metod…”

kbtI svenska dagbladet skriver tre psykoterapeuter om hur KBT tagit över som den enda behandlingsmetoden mot psykisk ohälsa. De menar att ”alla kan inte botas med en enda metod, men flera kan – med flera metoder.”

Jag känner huvudet nicka gillande vid köksbordet. Jag tänker tillbaka på det stora antalet terapeuter, coacher och tränare jag träffat inriktade mot KBT. För mig har det aldrig funkat. Jag har försökt, vänt upp och ner på hela mig för att få tänket att fungera. Skrivit listor, gjort övningar, tänkt andra tankar och utmanat mig. Jag har gråtit, gett upp och försökt igen. Trots det kom jag ingenstans. För hur mycket jag än läser på om ätstörningsproblematik så sägs det alltid att KBT fungerar bäst. Så var det inte för mig. Det var inte förrän jag träffade Kim som det vände. Kim jobbar psykodynamiskt och jag behövde förstå något om mig själv för att kunna komma framåt. Så är det inte för alla, men så var det för mig. Jag har många vänner, bekanta och människor som hör av sig och berättat hur de blivit hjälpta av KBT. Jag minns mina år av förtvivlan över att inte få min röst hörd. Hur jag försökte förklara att det inte fungerade, att jag behövde något annat. Men jag var ätstörd, ätstörda behövde KBT och så var det med den saken.

Det handlar nog om individen, om vad varje människa behöver. Inte för att man tillhör en viss grupp eller diagnos. En behandling utifrån vem man är, vad man slåss emot och vad man behöver. Jag gläds över hur frågan lyfts, att man försöker att se det ifrån olika håll, olika perspektiv och utgångspunkter. Det som funkade för mig, kanske inte funkar för dig. Men något finns det som fungerar för oss alla. Det gäller bara att hinna hitta dit… innan man gett upp.

Läs hela artikeln ”Alla kan inte botas med en metod”

 

Tack Emma Igelström!

Emma igelström lyfter i sin debattartikel hur samhällets prestationshets påverkar unga människor. Om att prestera för att få existera, när samhällets uppmuntran av högpresterande människor blir tydlig kommer för några hetsen. Att ha ortorexi är tyvärr till stor del att nå upp till samhällets höga ideal.

emma

Ur min bok Jag är sjuk:

”Under lång tid har jag definierat mig enbart genom mina starka sidor som ambitös, driven, uthållig, viljestark och smärttålig. När bara de sidorna får utrymme kan jag se att det handlar om min identitet som sjuk. Inte förrän jag balanserar de sidorna med mina mjukare sidor kan jag mena att det handlar om min egentliga identitet. För till min egentliga identitet hör även att jag är rädd, oförmögen att be om hjälp, blåögd, naiv och en ganska liten människa. Allt detta tillsammans skulle nog kunna beskriva mig som person. Att under så lång tid ha fått en identitet som egentligen handlar om min sjuk- dom, gör det oerhört svårt att ta sig ur den. Jag ses som ledaren, den starka, den som kan och vet, som är ambitiös, alltid glad och något gränslös. Det är också min identitet som sjuk. Den identiteten är den som hyllas. Senast igår var jag på en föreläsning där man uppmuntrades att visa sig glad mot sin omgivning, att uppmuntra andras prestationer, att välja att se saker som positiva och att arbeta målinriktat. Det är nog råd som många har stor nytta av. För att jag ska bli mitt sanna friska jag behöver jag, kanske till skillnad från andra, ha en kritisk attityd till det jag läser och ser, visa min sorg och rädsla, sätta gränser mot andra människor och mig själv, tydligt säga till när jag har ont, är trött och inte orkar. Det är dock inte det samhället säger åt mig att göra. Min identitet som den som biter ihop, kör på, inte gnäller utan alltid kommer med en påhejande ramsa för att få igång andra att jobba hårdare, är en identitet som ses som eftersträvansvärd.”


Här hittar du Emmas debattartikel

Tack Emma för att du återigen lyfter problematiken.

Grått är det nya svarta!

FullSizeRender

 

Två stora bloggare gör ett försök att bemöta deras läsares kritik. Det tycks som om de bara kan göra fel. Både Isabella Löwengrip och Klara Lidström (underbara Klara) gör nämligen det mest provocerande…. De äter både hälsosam mat och glass, tränar och bakar kladdkaka… Tänk så provocerande! Det tycks som att det sticker i ögonen med bloggare som inte bestämt läger. Sveriges bloggläsare verkar skandera:

– Kan ni inte bara bli nördiga rawfood-bloggare eller bakande cupcakes-mästare?! Sluta vara både och!

För tänk så jobbigt det är med de där människorna som inte vill bli några förebilder eller ideal utan bara leva lite vanliga halvbalanserade liv och dessutom skriva om det. Det verkar som att bloggläsarna älskar det svartvita. Själv känner jag bara hur jag mer och mer älskar grått. Grått som i nyansen mellan det vita och det svarta. Kan inte grått bara bli det nya svarta? Grått som i gröt, grått som i våt asfalt och damm på en svart bänk. Grått. Jag älskar det.

http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2015/05/21/om-att-ta-ansvar-for-andras-kanslor/

http://blondinbella.se/2015/05/for-mycket-sott/

| © Lisa Jisei