Lisa Jisei

Poster taggade ‘Bokresan’

Att bli igenkänd som ”ortorektikern”?

svtFrågan kommer titt som tätt, efter att kameran eller mikrofonen stängts av… Det är klart att tanken ibland träffar mig, när jag blir igenkänd som ”hon som är sjuk”. Även den här gången kom frågan efter att kameran stängts av kom samma fråga av reportern från SVT. Hur känns det att bli igenkänd utifrån att vara är uttalat sjuk i Ortorexi? Är det inte jobbigt? Hur kan du prata så öppet om något som är så privat?

Det är nog svårt att förklara. Det förändras nog också med tiden tänker jag. När boken släpptes gömde jag mig oftast, låste in mig och ville inte synas mer. Det var så svårt att bemöta frågorna och leendena. Nu är det nog ganska annorlunda. Jag ville aldrig egentligen bli igenkänd. Mer var det nog så att jag så desperat ville ha ut budskapet och boken för att det kändes så viktigt. Att jag blev något slags offentligt ansikte för sjukdomen hade jag inte tänkt så mycket på då. Jag trodde ju egentligen inte att någon skulle köpa boken. Men ju mer tiden gick, desto fler stannade mig på gatan och fler och fler kände igen mig. Nu händer det ganska ofta att jag förstår att jag är igenkänd från boken eller artiklar om mig. Det stör mig inte, det är inte heller så att jag gillar det. Varken eller tror jag. Kanske är det för att det aldrig varit viktigt, och inte heller är det nu. Det är bara en väg för att nå målet.

Det är inte jobbigt att svara på frågor om boken från de som stannar mig och har en fundering. Ofta vill man bara säga att man läst boken och tagit den till sig. Hur fint är inte det! Jag vet flera tillfällen när människor inte kommit ihåg mitt namn utan bara refererat till mig som ”hon som är sjuk”. Visst kan det kanske blir lite märkligt, att bli igenkänd för det som är ens svaghet och skuggsida. Men det är bara vad det är. Det är sant, jag är sjuk. Jag skäms inte längre.

Inte heller känns det privat att prata om det som hände. Jag har gjort det så många gånger. För de som hör historien första gången kan det nog upplevas som naket och privat. Men för mig hände den här historien före mina nu ca 8 (!) år av terapi. Det är trots allt ganska länge sen, inte bara tidsmässigt utan känslomässigt.

Tänk vad stort det ändå är att så många läst boken, att så många läst artiklar och lyssnat på intervjuer. Vet ni, jag tror faktiskt att fler vet vad ortorexi är nu. Det är jag stolt över. Då kan jag gärna vara ”hon som är sjuk”. Vad gör väl det när man tagit sig såhär långt?

Hela intervjun från SVT hittar du här 

 

Att få tiden att gå

sovastorytelJag minns hur jag låg på min soffa och såg om samma film om och om igen, men bara tio minuter i taget. Rastlösheten var så frustrerande stor att det kändes som en omöjlighet. En av mina första praktiska mål på min behandling var att kunna titta på något på tv i 20 minuter. Efter mycket träning gick det, sen somnade jag. Jag var helt slut av ansträngningen. Eftersom jag inte vågade umgås med människor, med risken att de skulle bjuda på något att äta och med ångeste
n över kroppen, var jag nästan alltid hemma. Jag fick inte gå ut på promenader eller träna. Att ha en så rastlös och ångestsprängd kropp, instängd i en lägenhet var fruktansvärt. Jag gjorde scheman för vad som skulle hända. Små, små saker som att diska eller gå till affären. Många timmar av dygnet städade jag, eller sydde och pysslade. Men att göra det krävde att jag hade något att lyssna på. Att läsa något under den här perioden hade varit helt otänkbart. Jag fullständigt plöjde ljudböcker medan jag gick runt och plockade med saker. Det kunde vara vilken bok som helst, bara någon pratade om någonting samtidigt så kände jag mig inte så ensam. Även långt senare höll svårigheten att läsa tryckta böcker i sig. På högskolan fick jag inläst litteratur och fortfarande idag läser jag sällan böcker. Numera kan jag. Ögonen blir inte grusiga och jag förstår vad det är jag läser. Men nu har jag vant mig med lyssnandet.

Det är därför det varit så viktigt för mig att boken ska komma ut som ljudbok. Som ett litet förlag, med bara en titel… Som första gångs författare och med en ”smal målgrupp” (som de tolkar det), har det varit ett stort jobb att övertyga om att boken behövs. Nu är den äntligen på Storytel. Jag tror att alla förstår att jag aldrig kommer att tjäna pengar på det. Faktum är att den här boken kostar mig mer än jag kommer att få tillbaka. Det är och har alltid varit helt oväsentligt. Jag vill att alla som kan tänkas behöva boken ska få läsa den. Jag vill att alla som inte kan läsa den ska kunna lyssna på den. Inte för att jag ska synas. Helt enkelt för det är så många som vankar runt i sina lägenheter, i hopp om att timmarna ska gå, i ensamhet. Ni är inte ensamma. Vi är många som har vankat runt, vi är många som fortfarande gör det. 

Att skriva, att be om hjälp.

 

brevSjukdomen bröt ut och jag gömde mig. Ville inte att någon skulle veta samtidigt som jag visste att alla förstod. Jag ville bara ligga under täcker utan att någon skulle se mig, bedöma mig eller kritisera mig. För jag skämdes så. Jag skulle aldrig ha modet att de alla i ögonen, skulle aldrig ha vågat säga som det var.


Istället tog jag mod till mig och skrev ett brev till alla mina dansvänner. Ett ganska långt brev där jag berättade vad som hänt och hur jag ville bli bemött. Jag tog orden i min egen mun och försökte förklara så konkret jag kunde. Sen höll jag andan. I efterhand är jag så glad att jag gjorde det. Att jag själv skrev som det var när jag aldrig hade vågat prata om det. Jag kunde få berätta vad jag ville att de skulle göra eller undvika, hur de kunde stötta mig och att jag nog inte orkade träffa någon på ett tag. Det var så skönt. Snabbt strömmade svaren in. Med flera började där en dialog som fortsatte under en längre tid. Med andra blev det bara en behaglig känsla av att slippa vara rädd för att möta dom.

Än idag gör jag så ibland. När jag vet att jag går och funderar på något som jag inte kommer att våga säga, så skriver jag ner det. Ofta i ett kort sms till de jag litar på. Det räcker ganska långt. Att våga säga och förklara även när orden vägrar komma ur munnen. Då skriver jag. Brev, mail, sms eller lappar. För skrivandet är ofarligt för mig, och en väg att möta andra. En väg att själv bli bemött. 

Ibland får smsandet en negativ klang, jämfört med ett välformulerat brev. Men för min del är sms ibland det lättaste sättet att be om hjälp. Det är i sms jag kan berätta vad som händer, vad jag egentligen tänker eller våga säga att jag mår dåligt. Det är nära till hands, startsträckan är kort och mottagaren är snabbt där. Det handlar inte om att lägga över ansvaret. Det handlar om att ta ansvaret att hjälpa till att kunna mötas, för att de ska kunna läsa av.  Till mina vänner räcker det ofta med en liten vinkning.

”Hej du. Jag är lite svajig. Kommer nog inte ta upp det själv, men så du vet.”

”Hej! Jag är här. Ses snart”

Men… man fick ju aldrig veta varför du blev sjuk!?

Bokomslag_ljudbokBoken har läst av många, och många hör också av sig till mig efter de läst boken. De kanske har någon reflektion, en fråga eller bara behöver ventilera tankarna. Såhär ett år efter boken släpp och samtidigt som ljudboken görs redo för premiär tänker jag mycket på responsen av boken. 

Odelat är den vanligaste kommentaren, utöver de berörande orden, upprördheten av att man inte fick veta varför jag blev sjuk. Varför fick du ortorexi? Du skriver aldrig det.

Nej. Det gör jag inte, medvetet. Så varför har jag valt att inte berätta det? Rent krasst för att det är privat. Det kanske låter märkligt i en så självutlämnande bok. Men självutlämnande är vad den är. Självutlämnande men utan att lämna ut alla andra. För till min berättelse finns många andra berättelser om andra människor, människor som krokar i mig. De kan jag aldrig berätta om, för de historierna är inte helt mina. Och kanske spelar det heller inte så stor roll. Anledningen till varför jag fick ortorexi är inte den samma som varför du fick ortorexi. Händelserna som ledde till att jag blev sjuk är inte samma som anledningen till att din dotter drabbades av samma sjukdom. Sjukdomen i sig är dock ofta ganska liknande, om än inte identisk. Orsakerna till varför man blir självdestruktiv, har för höga krav på sig själv och blir suicidal är olika. Det viktiga för mig är att vi uppmärksammar när ett ortorektiskt mönster dyker upp.

Min psykolog sa en sak jag aldrig glömmer när hon läst boken. Inte bara att hon var imponerad och själv lärde sig mycket. Hon sa att hon var så glad att jag valt att inte släppa in någon till det som är privat. Du berättade aldrig om varför och det är jag så glad att du inte gjorde.

Jag tänker ofta på det. Också jag är glad. För att komma tillbaka ifrån ortorexi handlar också om att, från att ha låtit alla andra ta över, sen dra gränser, ta ansvar och inte tillåta alla att ha insyn i det som är privat.

Därför får man inte veta svaret på frågan varför. Kanske är det viktigt för dig att veta varför din dotter, son eller vän drabbats. Men anledningen är aldrig samma som min. Kanske får du veta om du blir insläppt tillräckligt nära. Kanske får du leva med att finnas med i de delar du har insyn i. I mitt liv pågår många fler historier som inte har med min sjukdom att göra men som påverkar mig. Många människor finns runt mig och fanns runt mig under min sjukdomstid men har aldrig funnits med i berättelsen. Jag berättar om mig. Frågan om varför någon får ortorexi är nog ytterst svår att svara på. Men endel av orsakerna kan man uttyda genom att läsa boken, eller varför inte lyssna på den :) 

Ett år!

jagarsjuk-70Nu är det ett helt år sedan boken släpptes efter ett års slit tillsammans med min man Dan. Kanske vore det något att fira bokens födelsedag med en härlig tårta. För ett år sedan stod jag inför alla er och höll den färdigtryckta boken i min hand. Dagarna efter mottog jag reaktionerna. Jag kunde aldrig ha föreställt mig hur det här året skulle bli. Jag är stolt, rörd och känner mig ganska torktumlad efter det här året. Jag har lärt mig mycket om mig själv och min omgivning, mycket om samhället och om er där ute.

Nu såhär på årsdagen kan jag meddela att ljudboken är på väg. Det har varit viktigt för mig att se till att boken blir lättillgänglig. Nu finns den som fysisk bok både på bibliotek och i handeln, som ebok och talbok. Ljudboken och distributionen av den tog lite längre tid. Nu är vi äntligen i hamn med den. Jag har provlyssnat. Jag kände mig än mer torktumlad efter den omgången och det känns skönt att jag är igenom den. För att höra min egen berättelse på ett så distanserat sätt, men rakt in i mitt öra var ganska obehagligt. Obehagligt men nyttigt. Håll utkik på bloggen och sociala medier. Alldeles strax är ljudboken ute med en liten fanfar från mig. Tutututut!
Jag gratulerar mig själv till att ha tagit mig igenom det första året efter boken släpptes. Hipp hipp hurra! Nu tar jag sats för ljudbokstumlaren… Det kanske blir en härlig åktur!

| © Lisa Jisei