Lisa Jisei

Poster taggade ‘Att se tillbaka’

Att få tiden att gå

sovastorytelJag minns hur jag låg på min soffa och såg om samma film om och om igen, men bara tio minuter i taget. Rastlösheten var så frustrerande stor att det kändes som en omöjlighet. En av mina första praktiska mål på min behandling var att kunna titta på något på tv i 20 minuter. Efter mycket träning gick det, sen somnade jag. Jag var helt slut av ansträngningen. Eftersom jag inte vågade umgås med människor, med risken att de skulle bjuda på något att äta och med ångeste
n över kroppen, var jag nästan alltid hemma. Jag fick inte gå ut på promenader eller träna. Att ha en så rastlös och ångestsprängd kropp, instängd i en lägenhet var fruktansvärt. Jag gjorde scheman för vad som skulle hända. Små, små saker som att diska eller gå till affären. Många timmar av dygnet städade jag, eller sydde och pysslade. Men att göra det krävde att jag hade något att lyssna på. Att läsa något under den här perioden hade varit helt otänkbart. Jag fullständigt plöjde ljudböcker medan jag gick runt och plockade med saker. Det kunde vara vilken bok som helst, bara någon pratade om någonting samtidigt så kände jag mig inte så ensam. Även långt senare höll svårigheten att läsa tryckta böcker i sig. På högskolan fick jag inläst litteratur och fortfarande idag läser jag sällan böcker. Numera kan jag. Ögonen blir inte grusiga och jag förstår vad det är jag läser. Men nu har jag vant mig med lyssnandet.

Det är därför det varit så viktigt för mig att boken ska komma ut som ljudbok. Som ett litet förlag, med bara en titel… Som första gångs författare och med en ”smal målgrupp” (som de tolkar det), har det varit ett stort jobb att övertyga om att boken behövs. Nu är den äntligen på Storytel. Jag tror att alla förstår att jag aldrig kommer att tjäna pengar på det. Faktum är att den här boken kostar mig mer än jag kommer att få tillbaka. Det är och har alltid varit helt oväsentligt. Jag vill att alla som kan tänkas behöva boken ska få läsa den. Jag vill att alla som inte kan läsa den ska kunna lyssna på den. Inte för att jag ska synas. Helt enkelt för det är så många som vankar runt i sina lägenheter, i hopp om att timmarna ska gå, i ensamhet. Ni är inte ensamma. Vi är många som har vankat runt, vi är många som fortfarande gör det. 

Hur är det med Lisa?

IMG_1023”Jag är tvungen. Jag är strax över 20 år och sjuk. Jag har ortorexi och jag vet om det. Jag går redan hos Kim och vi har kommit en bit. Men Kim är inte läkare och jag måste ha någon som kan skriva ut mina mediciner. Så jag är tvungen. Jag måste träffa henne. Skitläkaren. Jag vet inte varför jag hatar henne så, kanske för att jag är tvungen att svara på hennes frågor utan att hon hör mina svar. Kanske för att jag är rädd för henne, för att hon har makt över min behandling utan att känna mig. Kanske hatar jag henne för att jag känner mig förminskad och blir tyst och blyg. Tyst för att jag inte kan svara på hennes frågor. Tyst för att jag märker att hon redan har formulerat mina svar. Hon har redan bestämt vem jag är. Hennes frågor haglar utan pauser för mig att hinna svara.

– Du har svarta kläder på dig idag vad betyder det? Du avskyr dig själv? Du ser ändå ut att ha gått upp lite i vikt, så du mår bättre? Jag förstår att det här handlar om dina föräldrars skilsmässa, om att du vägrar växa upp?

-Eh… jag vet inte… nä.. alltså mina föräldrar har aldrig bråkat… jag har aldrig upplevt… jag köpte den här tröjan för den var billig och jag har inga pengar… jag vet inte…

Hon skriver ut nya antidepressiva och bokar en ny tid åt mig. Jag gråter hemma hos Dan. För honom kan jag berätta hur jag mår. Men hon ställer så konstiga frågor. Hela mitt huvud är fyllt av en geggig sörja och jag kan varken tänka eller förstå vad jag ska fråga. Jag ber Dan att följa med, så att jag ska våga fråga och säga som det är. Efter mycket tjat och flera samtal sitter vi där tillsammans. Dan hjälper mig att våga berätta som det är. Jag går därifrån något lättare.

Nästa gång vi ses berättar hon för mig att hon förstår att jag är väldigt blyg och har svårt att formulera mig. Att jag har en ovilja att växa upp och ta ansvar och att jag vill bli smal genom att inte äta så att jag ska se ut som ett barn. Hon lägger till att min man verkar lägga sig i lite väl mycket . Hon är vass och går på. Jag är tyst. Tar emot receptet på antidepressiva och går därifrån. Nästa gång säger jag att jag mår bra och att jag vill trappa ner mina tabletter och sluta med dom. Det vill jag egentligen inte. Jag vill bara slippa gå dit mer. Det får jag. Hon tycker att det är bra att jag nu mår så bra. Vi trappar ut medicinen och jag behöver aldrig mer gå dit. Efteråt ber jag att få ut min journal. I den står en beskrivning av mig som jag alls inte känner igen. Och min träning har hon inte ens uppfattat. Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot där igen. Aldrig. ”

 

Känslan av att vara helt utelämnad finns kvar i mig. Vetskapen att någon kan tolka mina svar som de vill ger en klump i halsen. Kanske är det därför jag bara rycker på axlarna när någon oroligt frågar hur jag mår. Det kanske är därför jag bara avvisar när någon vill veta hur det är med mig. Jag har så många gånger fått frågan av människor som inte lyssnat på svaret. Människor som inte haft tid eller intresse att förstå på riktigt. Därför rycker jag på axlarna och går. Så gör jag om och om igen tills hon ringer. Hon som kommer över och sitter och lyssnar tills hon förstår. Kanske är det därför många slutar fråga mig hur jag mår, för de får inget svar. Jag hade själv slutat försöka om jag mött någon som mig. En person som är så ovillig att berätta på riktigt. Jag hade nog också frågat någon annan som nådde in till mig bättre. Därför frågar de henne, när jag inte kan svara. Hur är det med Lisa egentligen? Jag önskar att jag haft lättare svar att själv kunna svara. ”Hur mår du?”-

Inte så bra, jag har brutit benet

-Inte så bra, jag fick avliva min hund igår

-Inte så bra, vi har fått en vattenskada

Men det är så svårt när måendet är diffust. ”Hur mår du?”

-Jag mår skit men jag har ingen aning om varför. Jag är deprimerad, eller arg kanske, jag är trött. Jag har sovit lite. Jag hatar mig själv, jag känner mig värdelös. Sofia verkar ogilla mig, hon tittar så konstigt på mig. Jag har ångest för bikinisäsongen. Folk stirrar på mig. Jag har nog bara sovit dåligt… jag drömde något… Jag behöver träna. Jag har tappat bort en synål jag behövde. Jag åt en macka igår jag inte borde ha ätit. Jag har ingen aning. Jag hatar mig själv.

För när jag mår dåligt är det som ett trassel som känns omöjligt att nysta upp. Det är ett sånt virrvarr av olika delar som inte hänger ihop som skapar måendet. Därför svarar jag inte. Därför slutar man fråga. Nu mera säger jag oftast ”Jag mår inte så bra, men jag vet inte riktigt varför”. För det är just så det är.

” Men hur blir det då med träningen?”

IMG_0548Det finns tydlig varningsflaggor när det gäller ortorexi. Det jag ofta reagerar på är hur människor hanterar situationer där träningen eller maten måste ändras. Man kan t.ex. ha blivit sjuk, bytt jobbschema, blivit skadad eller fått besök. Vem som helst kan ju bli lite nedstämd vid en skada eller sjukdom. Men om det första man reagerar på vid skada/sjukdom/förändring är hur man ska lösa träningen/maten, så är det en stor varningsflagga. Om man har stukat foten och är mer upprörda över att man inte kan springa än att man inte kan dansa på kalaset eller leka med barnen, reagerar jag. Det utan andra tecken behöver såklart inte betyda att personen liter av ortorexi, men det är en pusselbit av många. När ens jobbschema ändras tänker nog de flesta frågor som:
Vem ska hämta barnen?
Vem tar bilen?
Hinner jag åka till mormor?
Men när de första tankarna handlar om när man då ska hinna till gymmet, eller hur man ska lösa att äta den mat man tänkt så kan man dra öronen åt sig.

Nu är det snart ett år av tålamod som gått sen min knäoperation. Första tiden bestod av vila som sedan följdes av rehab träning. Nu är jag för första gången på många år smärtfri vid träning, även om jag fortfarande behöver knäskydd. Det är skönt att känna att jag kunde vila och återhämta mig, utan panik över träningen. Nu ett år senare är det värt varenda vilodag.

Jag klappar mig själv på axeln


klappNär avklädda juni känns orimligt svårt att ta sig igenom, och samtidigt behålla vettet, då rensar jag ogräs. När allt på kroppen känns abnormt mycket större än de små sommarshortsen tar jag några djupa andetag. När paniken smyger in i kvällsmörkret smsar jag en vän. juni är en ljus, varm och härlig månad på många sätt. Men en ganska kämpig månad om man hela tiden jonglerar med ett inneboende kroppsförakt. Juni är månaden jag bokar in mig på ett spa. Det är i juni och ser till att ta pauser och andas frisk luft. Det är då jag inte går till platser där man pratar kropp och träning. Det är i juni jag fokuserar på att behålla balansen. Framförallt är det i juni jag tänker på att vara snäll mot mig själv och klappa mig extra mycket på axeln.


Klapp klapp på axeln Lisa för att du kom på att skriva en bok.
Klapp klapp för att du skrev den
Klapp klapp för att du såg till att den fick utrymme att synas
Klapp klapp för att du tog alla chanser för att berätta om den
Klapp klapp för alla föreläsningar
Klapp klapp för att det blev en ljudbok
Klapp klapp för att så många drabbade läst den
Klapp klapp för att så många hör av sig för hjälp
Klapp klapp för att många n fått behandling
Klapp klapp för att du håller dig så balanserad du gör, under så omtumlande år

Klapp klapp klapp Lisa. Klapp klapp.

Men blir man inte tjock när man börjar äta igen?

Många ortorektiker mailar mig och kommer ofta till samma fråga. Man kanske funderar på att börja bryta ett destruktivt sjukdomsmönster, påbörja behandling eller så funderar man bara på vad det finns för vägar ut. Frågan ställde jag så många gånger själv under min sjukdomstids slut,  när jag kände att jag var redo att slänga in handduken.

– Hur blir det när man börjat äta igen? Går man inte upp hur mycket som helst?

Frågan äfaqr förståelig och jag gick igenom den så många gånger själv. Bilden här till vänster ritade jag i ilska precis när jag skulle börja min behandling. Känslan var att jag skulle ligga stilla och bara tryckas i mat medan jag gick upp i vikt till någon slags barbafigur. Ångesten inför det var ohanterbar. Så vad hände egentligen när jag började äta? Gick jag upp 20 kilo?

Dels gick behandlingen framåt sakta, det var inte så att jag gick från noll till hundra direkt. Kroppen vande sig ganska snabbt, hjärnan hade svårare att hänga. Att gå ifrån bara äpplen till vanlig mat skapade såklart en del kramp och magont, vilket jag ofta kopplade till viktuppgång. Så var ju inte fallet, men känslan var så. Till en början trodde jag att själva mättnadskänslan var detsamma som att jag gått upp i vikt. Det tog ett tag att inse att en svullen och mätt mage inte var en tjock mage. Jag valde att gå i mjukiskläder under den här tiden, eftersom det kändes obehagligt att vara för medveten om kroppen. Det var inte för att jag gick upp så mycket, det var för att känslan var att jag gjorde det.

Till en början gick jag upp en del, men inte de 20 kilo som jag hade farhågor om. För min behandling gick ut på att börja äta bra mat. Sakta men säkert ökade vikten i samma takt som min motivation. Till en början var det outhärdligt, men ganska snart märkte jag andra värden. Med näringen som kom, kom även känslan av att livet kunde vara något mer. Jag orkade mer, kunde träffa kompisar, stå i kö, läsa en bok och allt annat jag så länge inte kunnat.  Hade någon sagt det när jag stått på tröskeln för att ta emot behandling hade jag nog backat. För jag hade aldrig velat bli bekväm i en högre vikt. Men när jag väl kommit så långt kändes det värt det. En ny motivation hade vuxit inom mig, med större visioner och drömmar än synliga muskler.

I den takt jag gick upp de första månaderna fortsatte det inte sen. Ganska snart stabiliserades vikten för att sedan lägga sig till rätta. Nu har jag ett viktspann jag vet att jag kan hålla mig inom och må bra. Så fort jag går under det märker jag hur de sjuka beteendena kommer tillbaka som ett brev på posten. Jag blir snäsig, får behov av renlighet och ordning, blir manipulativ och egoistisk. När näringen går ur kroppen smyger sjukdomen upp bakom axeln.

| © Lisa Jisei