Lisa Jisei

Ett orimligt lass choklad

chokladkakaTjänster och gentjänster. En schysst kollega hjälper mig och som tack vill jag ge något tillbaka. Choklad blir det ultimata eftersom kollegan råkar vara en vän av godis och eftersom tjänsten bestod av ett långt och tidigt lagt möte. Choklad håller honom vaken. Jag rusar in på närmaste affär och rycker med mig chokladmutan. På mötet levererar jag tackpresenten, lite choklad. Min kollega höjer ögonbrynen till hårfästet

” Hahah shit vad du tog i! Såhär mycket kan jag ju inte äta”

Jaha? Han ser att jag inte förstår vad han menar riktigt. Han vet mycket väl om mina ätstörningar och förstår att jag inte fattar.

” Alltså såhär mycket choklad äter man inte. En sån här kan jag äta om jag äter mycket, men inte tre”

Han håller upp en stor chokladkaka. Det är sant. Jag vet inte hur mycket choklad man äter. Jag har ingen aning. Vad är en normalpersons normalportion av godisfrossa? Jag är chanslös mot den ekvationen, jag kan inte lösa den. Han stoppar ner två chokladkakor i väskan.

”Oroa dig inte, jag hinner nog äta upp de här i helgen!”

Jag skäms inte ens. Det är som det är. Jag har ingen aning och det är bara så det är. Varsågod. Ett orimligt lass choklad!

 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei