Lisa Jisei

En duktig patient

hos kimBehandling efter behandling, terapeut efter terapeut som försökt få rätsida på mig. Självhjälpsböcker, kbt och psykodynamiskt. Jag har hunnit igenom en hel del terapi genom mina många år av ätstörningar. Skapat relationer till behandlarna och gjort så gott jag kan… Eller snarare kanske gjort bättre än jag kan. För jag är ambitiös. En målmedveten, resultatinriktad tjej som vill ha resultat. En tjej som vill visa att hon kan, att hon är bra och duktig… även i terapin. Till en början har jag varit ärlig och sagt som det är. Men med tiden har jag känt terapeutens frustration i rummet över bristen på framsteg och jag har känt mig stressad. För jag har så gärna velat göra mina behandlare nöjda och stolta. För när jag förstod att det inte var hållbart att förbli sjuk har jag velat bli den bästa på att bli frisk. Jag har velat bli ett skolexempel på någon som visar upp en hemsk före bild och en fräsch och lycklig efterbild.

När känslan av att lyckas aldrig infunnit sig har jag börjat låtsas. Sagt att det går bättre och sett terapeutens nöjda ansikte. Inte längre en misslyckad anorektiker utan en lyckad patient. I viljan att visa för mina anhöriga att de kunde andas ut, i viljan att ge min terapeut känslan att det är värt att träffa mig, ramlade jag över kanten. Gick ut behandlingarna med bästa betyg. En riktigt lyckad historia, gärna en dom pratade om efteråt på fikarasten… Hur bra det gått… Där börjar lögnen om, ännu bättre, och ännu värre. Ännu mer svåråtkomlig och dold. För jag hade inte råd att visa hur jag mådde, jag var den lyckade patienten. Där blev jag friskförklarad från anorexin och där började ortorexin. Det var inte förrän jag landade i diket och träffade Kim som jag förstod problemet. För hos Kim försöker jag aldrig vara duktig. Det ligger i hennes sätt att se på mig. Hon blir aldrig upprörd och visar inte emotioner mot det jag berättar. Hon värderar mig inte. Vi har samtal på riktigt. Samtal där jag inte får viljan att prestera, där det är som det är. Hos kim förväntas jag inte uppvisa framsteg och resultat. Där finns inga krav. Då vill jag bli bättre, på riktigt. I min egen takt.

Nu är jag ute på andra sidan, men med en annan drivkraft. Inte längre drivkraften att lyckas bli frisk, lyckas ha en lycklig historia att visa upp eller lyckas leverera ett lyckligt slut. Nu är jag på andra sidan. Med en acceptans för mina svagheter. Jag är den jag är. Jag har den historia jag har. Jag gör så gott jag kan. Jag levererar inga lyckliga efterbilder. För kanske är det viktigare nu att vara sann än att vara i mål. Vi är många som kämpar, olika mycket och på olika sätt. För kanske är det en del av livet.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei