Lisa Jisei

Du är inte äcklig. Du är människa.

Just nu är nå många som skriver till mig på temat att få bakslag under julen. Flera hör av sig och beklagar att även jag själv är i en svacka nu och fått påbörja antidepressiva igen. Andra hör av sig och berättar hur de själva fallerar under julen.

Till er och till alla er andra där ute vill jag dela de här tankarna. Ord som jag kan höra, med min psykologs röst och tonfall, i mitt huvud:

När man tar sig igenom ätstörningar ingår bakslag. Det är en del av att gå framåt. Det vore ytterst märkligt om man från att ha varit ätstörd under många år, plötsligt bara klarade allt. Det ligger i att vara människa. Livet är inte edens lustgård, det är mycket kamp också.


Nu under julen kommer allt det man (som ätstörd) byggt upp, i svängning. Den mat man vant sig vid att äta finns inte längre, man äter på andra tider och tillsammans med personer man kanske inte brukar äta med. Normalt kanske maten fungerar ganska bra. Man äter under invanda mönster, jobbar och tränar efter en planering. Då fungerar livet ofta bra. Sen kommer ledighet, träningspass måste flyttas, maten lagas av någon okänd och portionerna i bufféerna blir oklara. Då uppstår gärna ett kaos. För några leder det till en period av svält för att man inte kan tänka sig att gå in i julätandet. För andra leder det till att man försöker äta som andra, vilket bidrar till en känsla av bristande kontroll som leder till hetsätning och kaos. Därefter kommer försöken till svält som leder till ännu mer hetsätning och kaos. Andra hänger med i bufféätandet men börjar öka på träningen därefter och hamnar i en ond träningsspiral. Vi är olika och jularna blir olika även för oss med ätstörningar. Julen är en enorm påfrestning om man lever under- eller på väg ur ätstörningar. Det är ingenting konstigt. Det vore konstigt om vi inte var påverkade.

Jag skäms inte över att jag svackar. Det gör jag ibland, för det gör alla människor ibland. För mig handlar det ofta om mat, träning eller depression. För andra kan det handla om överätning, att arbeta för mycket, apati, drickande eller någonting helt annat. Men att kämpa med sina svåra sidor är en del av att vara människa. Att behöva börja med antidepressiva, behöva ta hjälp av anhöriga eller gå ner i tid på jobbet är ingenting skamligt. Det är när vi försöker dölja våra tillkortakommanden och kamper som det blir riktigt svårt. Skillnaden med mina kamper är kanske att de ibland syns, kanske är det vad som är ovanligt och inte kampen i sig.  

Alla ni som kämpar mot era ätstörningsmonster såhär i juletider. Det är inte konstigt. Det är en enorm påfrestning med julhelgerna och ni kommer att komma ut på andra sidan. Håll ut. Du är inte äcklig, inte otillräcklig och svag. Du är människa.


Jag tänker på er alla.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei