Lisa Jisei

Det råkade bli en bok

Jag hade aldrig skrivit en bok när jag för ungefär ett år sedan tog beslutet att skriva Jag är sjuk. Nu finns den för försäljning på bl.a. CDON och Adlibris.  Jag hade inte en aning om hur arbetet att skriva en bok skulle vara, någon illusion hade jag kanske, men jag visste inte. Helt ärligt hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur det här året skulle se ut. Kanske är det just den illusionen som skapar de två vanligaste missuppfattningarna kring det här med att skriva bok. Jag möts ofta av mycket uppmuntran och många som vill visa sin uppskattning kring det här projektet. Ibland är det bara så svårt att bemöta, jag vet inte vad jag ska säga. Det finns två, som jag ser det, missuppfattningar kring vad det är att skriva bok.

1. Att skriva en bok är en självbearbetning det är en process som hjälper en när man varit med om något svårt.

– Att skriva den här boken var allt annat än självläkande eller en bearbetning. När jag bestämde mig för att skriva boken hade jag en hög med dagböcker och texter liggandes. De första texterna var absolut min bearbetning, och väldigt bra för mig att skriva. Men dagen jag tog beslutet att göra det till en bok så handlade det till noll procent om bearbetning. Tänk dig att ha 100 sidor av din dagbok från en tid där du var instabil och mådde fruktansvärt dåligt. Först skulle du själv gå igenom alla sidorna, välja ut och skriva dit mellanstycken så att man förstår historien. Sen skulle du lämna din hög med dina innersta värsta känslor till 10 testläsare som du är lite bekant med. De skulle skicka tillbaka din dagbok markerad med rödpenna. Du tar emot deras åsikter, värderar dessa och skriver om. Lämnar ut den igen, och igen, och igen, och igen… Det var inte självläkande eller bearbetande. Däremot var det en fast övertygelse om att det var viktigt.

2. Det råkade bli en bok! Ibland möts jag av känslan att jag haft lite tur som råkade skriva en bok, och att boken råkade få spridning.

– När vi bestämde oss för att göra boken la vi ett schema för ett år. Varje dag sedan dess har vi arbetat målinriktat och många timmar varje dag med att skriva boken och göra förarbetet för att boken ska kunna spridas. Vi hade ingen kunskap om hur vi skulle göra men läste på allt vi kom åt och bestämde oss för att göra det här på 100 procent allvar. Vi satte ett datum där allt skulle vara klart. Sen arbetade vi varje kväll när barnen somnat och ställde klockan tidigt innan barnen vaknade för att hinna arbeta våra timmar varje dag. Vi la ett schema för vilka delar av boken som skulle skrivas när, tog in en ambitiös men osentimental vän som kunde agera hård redaktör. För något jag lärt mig under det här året är, att få ihop en bok handlar till ingen del om inspiration. Det handlar bara om beslutsamhet och hårt arbete, under lång tid.

Kanske låter det lite vasst, kanske lite oglamoröst och tråkigt. Men ännu viktigare. För mig har det här året och arbetet med den här boken, alla timmar av rent slit, alla känslomässiga utmaningar varit värt allt. För syftet med den här boken var inte att få bearbeta mig själv, eller ha ett litet roligt projekt. Från början har vi gjort det här för att vi tycker att det är viktigt att sprida kunskap kring det här ämnet. Inte för vår skull, för den kunskapen har vi nu i vår familj, men för alla de som kämpar och kämpar där ute utan att någon förstår.

Ett år av målmedvetet arbete. Ett år värt allt och som ingen av oss ångrar en sekund. Därför är det så härligt när respons från drabbade och anhöriga ramlar in. Kanske har vi skapat det vi ville, en viktig bok.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei