Lisa Jisei

Det är när jag ser den nya frisyren som jag förstår…

MIMG_3147öter henne på parkeringen, förstår först ingenting. Bekant men helt annorlunda. Kläderna? Eller är det håret? Jag får inte ihop det först. En ortorektiker jag känner väl. En ortorektiker jag mött i otaliga spår med samma eldiga blick som min. Vi har båda vetat att vi är sjuka och vänt bort blicken, ingen av oss har velat synas. Så är det ofta, man ser och känner igen mönstret från sig själv men väljer att titta bort. Men nu är det något som är annorlunda. Det tar ett tag innan bollen landar. Inte förrän jag ser bandaget på den opererade foten förstår jag. Hon är skadad. Nu förstår jag den nya frisyren och kläderna som känns så obekanta, för jag har så många gånger gjort samma sak. 

Att bli få en skada som gör det omöjligt att träna, lämnar en ortorektiker ett dilemma. Inte sällan blir resultatet svält eller en tillfällig acceptans för ångest och en viss viktuppgång. Det har hänt mig ofta, att jag skadat mig så att jag tvingats avstå från träningen. Varje gång med samma konsekvens; frisyr och stilbyte. För det är så smidigt. För vem ska veta när de ser mig, om jag är olik mig för att jag blivit tjock eller för att jag klippt lugg och färgat håret? Den effektiva täckmanteln för en kropp i en ny form är ett parallellt stilbyte. För ser jag alltid likadan ut är det bara att lägga bilderna mot varandra och jämföra. Det är enklare såhär. En ny vikt, högre eller lägre, leder ofta till en förändring av resten av utsidan. En förklädnad och förvillning. Nog byter jag frisyr ibland ändå, men i kombination med skadan är det något annat…

Kanske är det därför jag förstår att hon är under isen. En skadad ortorektiker i täckmantel… Jag tar ett djupt andetag och hälsar, som vanligt. Nu är inte tillfället att gå på, faran kommer när skadan är läkt. Då ska täckmanteln av och kroppen tillbaka och lite till, som straff för en lång tids vila. När vi är där kommer jag kanske att märka, på ännu en ny hårfärg som sätter starten för en ny tid.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei