Lisa Jisei

Det är då jag ryter åt mig själv som ett lejon

skogIbland vill jag väsa något snäsigt åt alla de som käckt hävdar att man kan äta vad som helst så länge man tränar. Jag gissar att de aldrig på riktigt har känt sig tvungna att räkna. Det är en förbannelse att ha lärt sig att räkna kalorier i huvudet. När helgen är över och första löprundan kommer så sätter hjärnan igång per automatik. Jag fokuserar på att räkna baklänges, rabbla multiplikationstabeller eller memorera mina vänners mellannamn för att bromsa hjärnan. Numera vet jag att det inte är riktigt så enkelt som att man nödvändigtvis måste träna bort allt man ätit som är utöver den basala förbrukningen. Kroppen har en helt fenomenal förmåga att balansera upp en hel del svängande hit och dit utan att jag går in och lägger mig i. Kroppen gör ett så mycket bättre jobb för mig om jag inte är där och petar.

Det är en verklig utmaning att inte summera helgens guldkanter i kalorier och mil. För när man väl börjat inser man snabbt att det man åt på en kvart kan bli ganska många mil i spåret. Det är då idiotcitaten om att ”nothing tastes as good as skinny feels” och annat trams ploppar upp i skallen.

Det är också då jag ryter åt mig själv som ett lejon och drar hårt i tömmarna. Jag ser mig själv rakt i ögonen och frågar:

Lisa jisei! Kan DU efter en helg se om någon annan varit på både kalas, buffé och biokväll? Nä! Dåså. Lägg av, Nu, genast!

Jag känner mig som Pippi Långstrump där jag sitter och säger åt mig själv på skarpen, men så är vi nog också ganska lika, hon och jag. 

 

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei