Lisa Jisei

Den subjektiva uppväxten

Tänker tillbaka på hur det egentligen var på Paulinska skolan i åttan, hur korridorerna såg ut, toaletterna vid Oasen och den märkliga doften utanför bildsalen. Jag kan promenera längs korridorerna, öppna dörrarna och se in genom fönstren i minnet. Jag kan minnas det mesta tror jag, bilderna känns klara om jag anstränger mig en stund. Jag läser mina egna meningar ur boken, den subjektiva sanning som fastnat: 

Som en radiomast fångade jag in alla ljud, suckar, fniss och leenden för att sedan när mörkret lagt sig gå igenom signalerna igen. Vem ogillade mig, tyckte jag var dryg? Hade jag brytt mig om dem som ingen brydde sig om? Hade jag sett alla? Var jag godkänd? Efter en lång natt vaknade jag till rösterna i mitt inre: Ta hand om dina kompisar, lyckas, bli sedd, lyckas, prestera, lyckas, var snygg, lyckas, bli omtyckt, var stark, lyckas, lyckas lyckas, lyckas…

Ett minne och en dåtida verklighet som så tydligt i efterhand är fiktion. För hade du frågat någon av de andra som gick i 8B tror jag inte att de över huvud taget hade tid att ägna dagarna åt att studera hur jag såg ut, hur jag presterade eller vad jag åstadkom. Jag tror inte att de på allvar ens hade en uppfattning om min kropp eller la någon vikt vid det. Mest troligt hade de fullt upp med sina egna kroppar. Jag tror inte att de ens kommenterat det. Ändå blev den subjektiva inre bilden av att vara otillräcklig på alla plan en sanning. En sanning som jag minns och fortfarande lever efter. En bild av mig själv som tjock, ful, otillräcklig och förtjänt. Inte för att någon behandlade mig så, inte för att det var det någon berättade för mig eller lät mig vet att jag inte dög. Enbart för att det var min bild av mig. En bild som blev en sanning, som lever kvar. En sanning jag ägnat livet åt att motbevisa. Jag kan, jag kan lyckas och ingen ska kunna kritisera min kropp. En subjektiv uppväxt, blev min objektiva sanning.

Spåra från din sida.

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei