Lisa Jisei

Den sjuka dagboken

FullSizeRender”Min träning är sjuk. Varje ledig minut har jag ägnat åt träning, planering av träning, utvärdering av träning, studerande av spegelbilden och ännu mer träning. Springer till affären, till jobbet, från jobbet, till stan, hem igen, styrketränar på kontoret, på toaletten, hemma, borta, i duschen, var jag än befinner mig. Tränar på ett gym till jag är yr eller kollapsar, springer därifrån och byter gym, samma sak där. Byter ställe tills jag inte hinner mer eller att kroppen inte klarar mer. Mer värktabletter, vila lite och så träna igen. Äter alldeles för lite även om jag vägrar erkänna det. Det ligger där någonstans bakom muren. Jag vet att jag får i mig så att jag klarar mig men inget mer, ligger på gränsen och passerar den ibland. Ingen stoppar, ingen vågar. Alla vill hjälpa, ingen förstår var det innebär. Ingen skulle orka, ingen skulle vilja om de visste vad det handlade om. Därför har jag inga val. Att sluta träna nu är som att släppa mig själv till hundarna, att hoppa utan skyddsnät. Det skulle slita mig sönder och samman och ingen skulle orka, vilja eller förstå att stoppa varje minut, varje sekund. Därför måste jag göra det här själv. Försöka ändra träningen, motivera mig själv. Ingen tror att det kommer att funka, inte ens jag själv ibland. Alternativen finns inte, vi har ingen hjälp att tillgå. Alla säger att de vill. Ingen fattar vad som krävs. Ingen har än så länge gjort någonting. Hur kan jag då släppa allt som får mig att fungera och lita på att de fångar mig. Jag vet hur farlig jag är för mig själv, tur att ingen annan vet.”

 

Jag får ofta frågan om dagboksdelarna i boken verkligen är skrivna då, när jag var så sjuk. Är inte dagböckerna skrivna i efterhand? Och just så konstigt är det. Just när jag var som sjukast var skrivandet en räddning i vardagen. Trots att jag inte kunde förklara för någon annan så kunde jag skriva om det. Tydligt blir det i efterhand att jag förstod att jag var sjuk. Jag var väl medveten om att jag var i fara och jag upplevde även under den tiden en skräck för mig själv och för sjukdomen. Det är tydligt, när jag läser dagboken i efterhand, hur mycket jag förstod. Då blir det nästan ännu tydligare för mig hur stark sjukdomen var. Även då när jag hade så mycket insikt och kunskap kunde jag inte ta mig ur det. Jag hade nog i teorin kunnat förklara för någon jag fått förtroende för, i alla fall genom skrift, hur det var. Så varför sa jag inte bara till någon hur det var? Varför tog jag bara inte emot hjälp när det var så illa? För att jag var livrädd. Jag ville komma ur helvetet men tyckte att alla andras lösningar var förknippade med en sån ångest som jag helt enkelt inte skulle kunna hantera. Jag var rädd att ångesten skulle driva mig att ta mitt liv. För lösningarna handlade om att sluta träna och äta mer, utan kontroll. Det var förknippat med en sådan skräck att jag inte kunde förmå mig att ta emot hjälp. Det är det som fortfarande skrämmer mig mest med sjukdomen. Skulle jag trilla dit igen skulle jag kanske inte, ens med all den kunskap och insikt jag har idag, klara mig. Det konstaterandet skrämmer mig. Men det är sant. Men det gör också att motivationen att hålla mig uppe blir större.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei