Lisa Jisei

Den dagen kommer jag att fälla en tår

Jag vet… Det känns kanske lite uttjatat, jag fattar det. Diskussionen om sociala medier och vårt behov av att visa upp våra något fejkade eller i alla fall positivt vinklade liv. Det har nog skrivits nog blogginlägg och statusar om alla selfies, träningspass och kaffebilder. Ändå när jag scrollar igenom dagens facebookfeed känns det som en blixt genom huvudet på nytt. Undrar hur många gånger under tiden jag scrollar igenom feeden jag ser friskis-loggan, worldclass-loggan eller andra gym-incheckningar.

Jag tänker på min egen dag, hur den ser ut:FullSizeRender

Jag går upp, lägger mig som en knöl bakom barnen som kollar på barn-tv å försöker halvsova medan jag låtsas vara intresserad av vad Timmy Lamm sysslar med på tv:n, käkar barnens halvätna mackor i samma ställning eftersom jag inte orkar gå upp och göra egna. Plockar in disk från gårdagen som jag somnade ifrån, svarar på några Whats app-chattar och gör planer för dagen. Går ut och flyger drake i vinden, handlar, pantar burkar, viker tvätt, jobbar lite däremellan, käkar rester, målar med barnen, hälsar på kusinerna och landar tillbaka i samma knöl i soffan. Okej, en helt ointressant dag, meningslös att ta del av, men ändå en dag.

Jag tänker på min dag och på allas våra dagar. Vad är det vi väljer att ägna en stund åt att lägga ut på sociala medier? Knappast halvätna mackor och att kissa med öppen dörr, det är ju givet. Men vad är det? Vad är det du väljer att lägga upp? För många är det kanske barnen, familjen eller ett nytt jobb. Men i så mångas feeder tycks det vara att de tränar.

Jag är på friskis

Jag har tagit en promenad

Jag kom just hem från ett löppass

Jag är på crossfit

Jag är tillbaka på gymmet

Visst är det en del av vardagen, men tänk att den blivit en så stor del av det liv vi vill få bekräftelse för.

I varje intervju får jag frågan: Hur stor roll spelar sociala medier för utvecklingen av ortorexi? Jag svarar alltid: Stor. Jag kan aldrig säga att det skulle vara fel att skriva att man är på gymmet. Det är förståeligt, man har gjort en ansats för att ta sig dit och vill ha lite gillande. Det är mänskligt. Men samhället kan oroa mig ibland, människor kan oroa mig. Är det så viktigt med bekräftelse att vi behöver visa upp allt gott vi gör, att vi känner att vi behöver bevisa vår rätt att finnas. Jag donerar pengar! Jag tränar! Jag äter bra mat! Jag är en bra människa!

Den dagen människor går till gymmet, hjälper en främling med kassarna, firar sina barn, är hundvakt eller skänker 100:- till cancerfonden utan att söka bekräftelse för det, den dagen kommer jag att fälla en tår. Men den dagen får vi inga gillanden, inga delningar eller <3, kommer vi att göra det ändå?

Spåra från din sida.

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei