Lisa Jisei

De väldigt laddade antidepressiva

Just nu får jag mycket frågor om antidepressiva. För tillfället är min dosett tom, så under dagen ska den fyllas på igen. Jag har ätit antidepressiva olika mycket under olika perioder. Nu har jag beslutat att inte sluta med dom mer utan bara justera dosen efter vart jag befinner mig.

Många av er som skriver till mig och frågar om just antidepressiva står i valet och kvalet att börja medicinera eller att avstå. Vilket val ni ska göra har jag inte med att göra och jag kan inte ge er råd om det, men jag kan berätta hur jag tänkt och resonerat i olika perioder.

Första gången jag fick rekommendation att börja med antidepressiva var jag väldigt negativt inställd. Då var jag sjuk, åt lite och tränade mycket. Jag var nog då egentligen i ett läge där jag var deprimerad men också i ett läge där jag inte var beredd att släppa kontrollen över maten. Jag trodde på något sätt att om jag började medicinera skulle jag tappa lite kontroll. Jag tänkte att jag skulle må bättre och därmed per automatik börja äta mer. Därför ville jag inte börja och sa tydligt ifrån om att medicinera. Anledningen att jag sen tillslut började med medicin ändå var att jag tillslut mådde så dåligt att det började kännas ohållbart så jag gav det ett försök. Jag kan säga att det inte var så att jag märkte någon dramatisk skillnad. Men på något sätt blev dagarna något lättare, inte så att jag märkte det då i stunden utan mer när jag såg tillbaka. Det svarta blev inte riktigt lika svart och jag hade något lättare att tänka. Men jag tappade inte kontroll, det gjorde jag inte. Men jag fick tillbaka lite livsgnista. Det hade ju varit fantastiskt om det hade varit så att man mått bra i ett trollslag av medicinen men riktigt så är det ju inte. Sen följde lång behandling och att ta mig upp igen.

När jag sen mådde bra slutade jag med antidepressiva. Jag hade någon tanke om att det var viktigt att ”stå på egna ben” att känna att jag var ”frisk på riktigt”. Det fungerade bra ett tag men efter en tid började jag må sämre. Och sådär har det varit, olika i olika perioder. Nu har jag kommit ganska långt i min resa och tänker mer att antidepressiva är en medicin som för vilken annan åkomma som helst. För mina barn brukar jag förklara det som att jag har brist på ett ämne i min hjärna, ett ämne som får människor att må bra. Några människor har brist på järn i sitt blod och äter järntabletter, jag har brist på seratonin och äter cipralex. Konstigare än så är det faktiskt inte. Det är ingen mirakelmedicin, men det gör att jag slipper gå med serationinbrist, för det känns faktiskt ganska onödigt. Så för mig är det inte mycket mer än så. Som jag tänker nu tänker jag fortsätta att äta det livet ut, och justera dosen efter hur stor brist jag har. Jag hade aldrig gjort en så stor komplicerad sak av det om det handlat om någon annan medicin för någon annan åkomma. Då hade jag aldrig tänkt ”ska jag ta medicin för min sjukdom eller kan jag klara mig utan?”. Men så är det nog lite så med psykiska åkommor, känsligt och onödigt komplicerat.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei