Lisa Jisei

Jag är också deppig

img_4395Plötsligt blir jag svart innanför ögonen. Det är som att någon släckt lampan. Hösten, mörkret, regnet, ändring av träningspass, kritik… Mycket är det som kan få världen att tumla runt. Jag deppar till, läser in allt nattsvart jag kan i vad som än sägs. Allt som är fel beror på mig, jag presterar inte tillräckligt bra, är inte tillräckligt snäll och dessutom tjock. När det sistnämnda landar vet jag att det är dags att strama upp mig lite. Nu är det dags att vända runt. Jag jobbar mig igenom dagen och messar min vän på vägen hem. Ett svart och ärligt sms om alla de där absurda tankarna som snurrar runt som om min hjärna vore en torktumlare. Jag känner mig helt yr.

Det plingar till. Vad jag älskar henne. Inget ”men oj hjälp!” Inga övertalningar om att jag är den perfektaste människan på jorden, inga förmaningar eller pekpinnar. Mer ett av typen ”Skit, samma här. Höst och regn. Allt skaver ibland. Livet.”. Ett konstaterande, livet är svart ibland. Det är inte farligt, hon blir inte rädd, hon brer inte på. Ibland är det skit. Skit, skit skit. Sen messar vi strunt om äppelträd, finnar, onödiga köp och färger. Sen skriker bådas barn och vi messar månar och ”Zzzz”. Mitt tillfälliga depp skrämmer henne inte. De tar sig andra uttryck än hennes, men det är inte farligt. Så ligger jag i min säng och tittar upp i taket. Jag är inte konstig. Det blir bara på ett annat sätt för mig

Psst… Ska jag berätta en hemlighet?

psstOfta träffar jag människor som tycks både säkra och osäkra på om någon i deras närhet är sjuka eller om de faktiskt är så friska som de säger. Det behöver inte vara så komplicerat som man tror. En person som du vet har haft ätstörningar, har koll mat och manipulation. En person med ätstörningar som du sett i flera olika kroppstorlekar und
er åren, har förmodligen bra koll på vilken typ av kost, träning eller kompensation som krävs för vilken kropp. Nu ska jag berätta något som många inte tycks vilja inse.

En ätstörd persons kropp råkar inte bara se ut på ett visst sätt. Det är inte så att den bara vaknade en morgon och tänkte ”nej men oj, vad smal jag blivit”. Att gå ner 10 kilo i vikt är en medveten handling som kräver planering och kontroll. Många personer jag känner med tidigare ätstörningar har efter sin behandling lyckats hamna stilla på en låg vikt. De kan ligga stadigt där under lång tid och även säga att de mår bra. Ätstörningar kommer i många olika kroppstorlekar. Men personer med ätstörningar är otroligt medvetna om vad de äter och hur deras ätstörning tar sig uttryck. Vi vet varför vi plötsligt blivit svullna och gått upp i vikt eller varför vi plötsligt tappar byxorna och får ont i kroppen. Det råkade inte bara bli så. Vi kan ofta förklara exakt hur det hände, även om vi inte förmådde stoppa det. 

En ortorektiker som du sett både tunnare och större, som plötsligt får synliga muskler, tappar fett eller börjar se sliten ut är på väg utför. Man råkar inte tappa halva sitt underhudsfett.

Lita på din sponatana känsla. Ser du en kropp som ser sliten ut så är den förmodligen det. Ser du en människa som ser trött ut är den förmodligen det. Ser någon för tunn ut, så är det förmodligen så. Ser du en människa med ätstörningsbakgrund som ser svullen ut, som svänger upp och ner i vikt, med dåliga naglar och risigt hår, så mår de troligtvis inte så bra.  Människor som kommit långt i sin ortorexi syns det ganska väl på, framförallt ser händer och huvud för stora ut mot kroppen.

Personer med ätstörningar, kommer sällan erkänna att de har full kontroll på vad de äter. Ofta får jag till svar att de kanske råkat äta för lite, att de inte har så bra koll. Man vill så gärna framstå som frisk. Men vet ni… Människor som levt ett helt liv som ätstörda, som kan allt om mat och träning råkar inte bara se ut som de gör.

Men att gå fram till en person och säga att den blivit för smal, blir gärna kontraproduktivt. Att vara smal kan vara något eftersträvansvärt. Ser jag någon som jag tror börjar slira frågar jag allmänt hur de mår.

Du ser trött ut, hur är det?
Din energi verkar låg, jag blir orolig för dig.
Du ser mig inte i ögonen längre, jag märker att du undviker mig
Är det något som har hänt?

Att bli igenkänd som ”ortorektikern”?

svtFrågan kommer titt som tätt, efter att kameran eller mikrofonen stängts av… Det är klart att tanken ibland träffar mig, när jag blir igenkänd som ”hon som är sjuk”. Även den här gången kom frågan efter att kameran stängts av kom samma fråga av reportern från SVT. Hur känns det att bli igenkänd utifrån att vara är uttalat sjuk i Ortorexi? Är det inte jobbigt? Hur kan du prata så öppet om något som är så privat?

Det är nog svårt att förklara. Det förändras nog också med tiden tänker jag. När boken släpptes gömde jag mig oftast, låste in mig och ville inte synas mer. Det var så svårt att bemöta frågorna och leendena. Nu är det nog ganska annorlunda. Jag ville aldrig egentligen bli igenkänd. Mer var det nog så att jag så desperat ville ha ut budskapet och boken för att det kändes så viktigt. Att jag blev något slags offentligt ansikte för sjukdomen hade jag inte tänkt så mycket på då. Jag trodde ju egentligen inte att någon skulle köpa boken. Men ju mer tiden gick, desto fler stannade mig på gatan och fler och fler kände igen mig. Nu händer det ganska ofta att jag förstår att jag är igenkänd från boken eller artiklar om mig. Det stör mig inte, det är inte heller så att jag gillar det. Varken eller tror jag. Kanske är det för att det aldrig varit viktigt, och inte heller är det nu. Det är bara en väg för att nå målet.

Det är inte jobbigt att svara på frågor om boken från de som stannar mig och har en fundering. Ofta vill man bara säga att man läst boken och tagit den till sig. Hur fint är inte det! Jag vet flera tillfällen när människor inte kommit ihåg mitt namn utan bara refererat till mig som ”hon som är sjuk”. Visst kan det kanske blir lite märkligt, att bli igenkänd för det som är ens svaghet och skuggsida. Men det är bara vad det är. Det är sant, jag är sjuk. Jag skäms inte längre.

Inte heller känns det privat att prata om det som hände. Jag har gjort det så många gånger. För de som hör historien första gången kan det nog upplevas som naket och privat. Men för mig hände den här historien före mina nu ca 8 (!) år av terapi. Det är trots allt ganska länge sen, inte bara tidsmässigt utan känslomässigt.

Tänk vad stort det ändå är att så många läst boken, att så många läst artiklar och lyssnat på intervjuer. Vet ni, jag tror faktiskt att fler vet vad ortorexi är nu. Det är jag stolt över. Då kan jag gärna vara ”hon som är sjuk”. Vad gör väl det när man tagit sig såhär långt?

Hela intervjun från SVT hittar du här 

 

– Kära dagbok…Nej! instagramkonto!

Vi möts i korridoren. Ögonen stannar till vid leendet som börjar tala

-Hej! Såg att du sprang i morse… på instagram! Vad duktig du är, Säger leendet

-Jaha… eller ja, alltså nej… jag sprang inte i morse… det är inte riktigt…

Mer hinner jag inte få fram innan leendet gått förbi. Bara några minuter senare kommer någon och lägger en hand på min axel.

-Hur ofta springer du egentligen? Jag läste bloggen…

instagramDå är det svårt att förklara. Ändå känner jag att det kanske är viktigt. Eftersom jag själv bloggar kan jag se på andra bloggare och träningsprofiler på instagram att vi förmodligen gör likadant. Instagram och bloggar behöver inte vara dagböcker. De kan vara det, men måste inte vara det. Jag får ofta aktivt tänka på att människor kan uppfatta ett konto på socialamedier som en dagbok. Man kan uppfatta att det som läggs upp nu är vad som händer just precis nu. Så är det inte alltid för mig och säkert många andra. I vissa perioder har jag färre möjligheter att lägga ut bilder på vad jag gör. Mitt konto handlar om mig i relation till min sjukdom. Det kommer alltid perioder då andra människor måste få ta all plats i mitt liv. Då skriver jag färre inlägg. Jag kan inte lägga ut bilder när mina barn ligger hemma med feber, på min farmor som blivit sjuk eller på privata samtal med vänner i skogsdungar. Men eftersom jag vet att så många människor kämpar där ute varje dag, även de dagar då jag är mer bortkopplad finns inlägg klara för dessa dagar. Det finns foton klara och texter skrivna. Jag försöker att balansera och förmedla genomtänkt. Allt måste vara äkta och ärligt, men det speglar inte alltid rätt i tiden.


Vi som bloggar och använder sociala medier som kanal har ett ansvar för att lägga upp en balanserad bild. Man måste kunna ansvara för vilken bild man förmedlar, och hur balansen på kontot som helhet ser ut. Det behöver inte alltid vara detsamma som att det skulle vara en dagbok. Det jag gör idag kanske hamnar på bloggen om en vecka, mitt träningspass imorgon bitti kan hamna på instagram någon helt annan gång eller inte alls. Alla mina tankar är riktiga, händelserna är verkliga men de utspelade sig ibland för någon dag sen. Det mesta i mitt liv finns inte på sociala medier. Man kan inte utläsa mitt träningsupplägg genom mina konton. Det är medvetet. Jag vill inte att någon ska få ett snedvridet träningsupplägg från mig. Däremot kan man ta del av tankarna runtomkring. Så tänker jag ofta när jag ser ”hälsoprofiler” lägga upp ännu en grön drink och broccolilunch. Kanske är det så att allt är fotat samma dag, att texterna är plockade ur en textbank medan profilen egentligen ligger hemma i sängen och äter rostmackor. Livet är inte ett instagramkonto, ett instagramkonto speglar inte ett liv. Det är ett urval med ett syfte. För mig är syftet och målet viktigt. Det handlar inte om att visa ett träningsupplägg eller en reell kostplan. Det handlar om att lyfta träning och hälsa ur ett annat perspektiv.

En magisk lampa

Hur ska man göra för att undvika ortorexi? Det kan jag inte svara på. Tänk om jag bara visste! Vad lätt det då skulle vara.  Men skulle jag kunna gnida Aladdins magiska lampa och fått önska något utifrån samhällsklimatet kring mat och träning har jag tre önskningar.

  • Värdera inte mat som nyttig eller onyttig
    För mig är nog det här min största önskan. Tänk om vi kunde sluta att prata om livsmedel som nyttiga eller onyttiga. Tänk om det svartvita sättet att se på mat försvann. Inga livsmedel sågs som alltid nyttiga eller onyttiga. Tänk om vi slutade att dela upp maten som tillåtet eller förbjudet. Tänk om vi istället kunde prata om att äta med en balans av allt. Lagom mycket kvarg och lagom mycket glass. Jag önskar att jag slapp det svartvita sättet att se på mat, som ger så många ångest, skam och hetsätning av ”förbjuden”, överträning och svält. Jag önskar att vi inte rangordnade livsmedel. Att man kunde äta allt men inte jämt. Tänk om jag kunde helt radera #nyttigt och #onyttigt från sociala medier.
  • Mat och kompensation
    ”Jag kan äta vad jag vill för jag tränar” Att förknippa rättigheten att äta med träning är något jag önkar att vi kunde komma ifrån. Tänk om vi kunde se det som att mat är en förutsättning för att orka träna. Mat är en förutsättning för att bygga upp muskler efteråt. Tänk om jag kunde önska bort pratet om att man måste träna bort det man ätit, eller att man har rätten att äta något gott för att man tränat. Tänk om jag kunde önska mig till att alla fick en insikt att mat är en förutsättning för att kunna träna. Träning i någon grad är en förutsättning för hälsa. Men att ett större matintag aldrig ska bli bestraffat av mer träning. Mer träning ska inte vara ett krav för att få unna sig. Jag önskar att livet fick bestå av balans. Att äta balanserat. Att träna balanserat.  
  • Uppmuntra inte när ätstörda äter
    Jag önskar att jag slapp uppmuntran när jag äter något någon inte förväntat sig att jag ska göra. Det bidrar till att många personer med ätstörningar lär sig att människor är har stort fokus på vad de äter. Det bidrar i sin tur till att det blir svårare och svårare att äta normalt tillsammans med andra. Jag önskar att jag aldrig behövde känna att alla tittar på mig. Jag önskar att jag slapp få beröm för att jag äter en glass eller slapp många likes på bilder av en pizzatallrik, för att de vet att jag har svårigheter för det. Tänk om jag kunde önska bort konsekvensen av det som gör att anorektiker börjar äta inför folk och istället blir bulimiker. Jag önskar på samma sätt att slippa få beröm för mina kaloritomma sallader. Tänk om man kunde skapa en atmosfär där vad var och en äter, inte var så intressant och viktigt. Då skulle vi ätstörda, ju friskare vi blir, våga börja äta saker tillsammans med andra.

kaffekanna

Det är bara det att jag inte hittat någon lampa än…

Tror ni att det räcker med att gnida min kaffekanna?

Vi kan väl prova!

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei