Lisa Jisei

Det blir en scen

img_5610Helt plötsligt blir det en scen. Vi vet båda att vi ställt till en scen och vi vet båda varför. För att hon är modig. För att jag är för rädd. Det blir en scen för att hon vägrar att gå med på det alla andra accepterat, en tyst överenskommelse om att ligga lågt och vara smidiga. Den typen av överenskommelse hon inte köper. Därför blir det en scen. En stor scen mitt ibland alla. Sen går vi och tallrikarna står kvar.

Varför försöker jag att vara smidig och passa in medan jag håller på att explodera inombords? Varför låtsas jag som att allt är som vanligt när ingenting är som det ska? Varför tackar jag inte bara nej till saker jag inte vill göra? Varför är jag inte den som står upp för mig, så att hon behöver göra det istället?

Där, när hon stirrar rakt in i mig, och läxar upp mig och alla runt omkring oss, vill jag sjunka genom jorden. Men när jag stirrar rakt in i henne vet jag också att det är just av den här anledningen hon är min allra bästa vän. Just där och då älskar jag henne lika mycket som alltid… Kanske till och med mer, även om jag är arg. Jag valde henne för att hon gör sånt här. För att hon vägrar titta på när jag går sönder och inte accepterar mina egna gränser, för att hon vägrar låta andra titta på. När vi gått iväg vet jag att surret pågår. Det gör inget. För ihoptryckt med henne där vi delar både cigg och dunjacka vet jag att allt stannar.

Jag har valt den bästa och modigaste vännen på jordklotet. En vän som vågar riskera mycket för att stå upp för mig. En vän som ställer sig upp och säger ”Nej. Du ska inte vara här, jag tänker ta dig härifrån”. Den obekvämaste, mest krävande, analyserande, omtänksamma och påträngande människa valde jag som min bästa vän. En vänskap som kanske inte alltid är vad jag vill ha, men alltid vad jag behöver. Mitt bästa val.

”Misslyckad-oönskad-människa-filtret”

img_5187Dagar som går, jobb, hämtning, lämning, middag och tandborstning. Allt går som det brukar även i de sämre perioderna. För trots allt kan jag oftast jobba som vanligt och vara en ganska hyfsad mamma. Jag kan vara en helt okej vän och en acceptabel kollega, även i de perioder jag inte mår lika bra. För jag faller inte ner i ett svart hål längre, det gör jag inte. Men i stunder blir det svart. Det händer sällan på jobbet eller i hallen till fritids, inte i affären eller när jag kör bil. Men när mörkret lagt sig, barnen somnat och jag sitter själv hemma i köket och tittar upp mellan takbjälkarna… Då kan världen svindla till. Då kommer ensamheten, det totala mörkret och ångesten. Då går jag igenom dagen i mitt huvud med ett orimligt filter. Jag går igenom varje händelse jag varit en misslyckad människa, varje gång någon tittat konstigt på mig, varje kommentar, varje skämt och varje händelse under hela dagen med ett filter för ögonen: ”misslyckad-oönskad-människa-filter”. Det filtret finns inte på instagram eller hipstamatic. Där ser allt mer lite mjukt, soligt och färgsprakande ut. Men genom mitt kvällsliga ångestfilter blir jag en hemsk människa och min omgivning blir kritiker. Jag har inga vänner, jag är ensam på jorden. Oftast börjar jag försöka ta tag i det genom att börja be människor om ursäkt. Jag formulerar i mitt huvud hur jag ska smsa, ringa och söka upp. Men ju mer jag formulerar smsen i mitt huvud inser jag hur absurd jag är.

”Hej. Du.. Förlåt för att jag gick emot dig i korridoren. Ibland är jag bara så tjock och klumpig… Vi ses imorgon”

”Hej. Förlåt om jag verkade trött idag. Imorgon ska jag vara mycket mer uppåt. Jag förstår att jag är en hemsk kollega att jobba med”

”Hej. Förlåt för att du behövde se mig idag. Förlåt för att jag finns.”

Som tur är skickar jag sällan smsen, ibland händer det, men det är sällan numera. Nu för tiden har jag lärt mig att märka när det är ett moln av ångest som tagit över. Visst skulle jag gärna ha någonstans att vända mig när de nattsvarta tankarna tar över, de som inte ens kan formuleras som sms. Men jag har lärt mig att jag behöver hantera det. Istället väljer jag ofta att behandla jag mig själv som om jag vore 3 år. Jag får helt enkelt säga åt mig själv.

– Lisa. Nu är du irrationell. Du kommer ingenstans med de här tankarna. Du kan inte lägga över din ångest och självhat på dina vänner. Nu går du och lägger dig. Imorgon kan du tänka vidare på det om det skulle behövas, men inte just nu. God natt med dig.

Sen går jag och lägger mig. Och vet ni… Alla ni som ligger och tittar upp i taket just nu… Dagen efter känns livet nästan alltid bättre igen. Godnatt

Det är helt fantastiskt va?

img_4881– Hur är det Lisa?

– Kanon! Svarar jag och gör tummen upp.

Då vet han alldeles säkert att det är skit. Det korta ”kanon” och en tumme upp betyder att jag inte vill prata om det. Det är mitt kortaste sätt att säga ”Jag mår som en påse bajs men jag vill vara ifred”.

– Ah, okej.. Det är helt fantastiskt va? Du mår som en discoprinsessa va? Skrattar han och gör referensen till den glittrigt lyckade discoytan.

Sen jobbar vi på. Ganska exakt den här konversationen har vi någon gång varje vecka. För någon gång nästan varje vecka är jag lite knockad. Det är inte det att allt är nattsvart, att jag är på väg mot ett dike eller behöver bli sjukskriven. Med jämna mellanrum är jag lite sänkt ändå, i vissa perioder mer, i andra mindre. Med de människor jag delar min vardag med har jag valt att ofta vara helt transparant. Inte så att jag går in på detaljer varje dag någon säger god morgon och frågar hur det är. Men jag har varit helt transparent med mitt grundproblem. De vet att jag ibland bara är orimligt självkritisk och går under isen. Det viktiga är nog att jag tar ansvar för det. Då kan de veta att jag för tillfället är jag lite knockad men jag ploppar upp igen snart. Det är mitt ansvar och inte deras. Jag tror inte att det ger så mycket att varje gång gå igenom mina hjärnspöken med mina nära, de säger ändå samma sak varje gång. Men jag kan säga att jag mår dåligt eftersom de vet vad det betyder. Då kan de hjälpa till utan att jag behöver göra en så stor affär av det. Vi kommer till ett avtalat möte och i min hjärna är det nattsvart och snurrigt. Min kollega säger lite neutralt

– Lisa är lite under isen idag och jag är lite trött, men vi är båda här.

De andra nickar. Jag erbjuder mig att skriva eftersom jag nog inte gör så glasklara analyser just då. Ingen ifrågasätter. Jag torkar bort en tår och ut smetad mascara och vi börjar mötet. Det är inte så farligt att bara säga som det är ibland. För mig blir det så mycket bättre. Jag kan får vara med även när jag vinglar lite. Sista avsnittet av SVTs Djävulsdansen avslutas med meningen:

Berätta hur ni mår och skäms inte för det. Det är det enda som kan bryta den här djävulsdansen

Jag kunde inte ha sagt det bättre.

På gymmet är jag 100 % arrogant

100-arrogantJag kommer till gymmet, möter upp min PT och säger några korta ord. Jag plippar mitt träningskort och går och låser in mina saker. Sen går jag mot min första maskin och börjar träna enligt programmet. Jag får justeringar, och lite tryck och instruktioner från Pt:n. Samtidigt ser jag i ögonvrån hur de andra gör. De går runt och pratar med varandra, klappar varandra på axeln, de börjar prata med en bekant. Det finns alltid människor i gymmet jag känner igen, men jag skulle aldrig gå fram och prata. Gymmet är den mest privata, offentliga plats som finns i mitt liv. Jag hade hellre umgåtts med någon på toaletten än på gymmet. Hade jag kunnat träna gömd i en buske hade jag hellre gjort det. Men nu är det som det är, maskinerna finns där människor finns. Men från att mitt träningspass börjar så stänger jag av. På gymmet tränar jag, pratar med min PT om träningen och ingenting annat. Bara tanken av att växla mellan att träna och prata med en gammal vän däremellan känns främmande. På gymmet är jag ett ufo, jag pratar inte med någon och jag sticker därifrån så fort jag är klar. Där är jag motsatsen till den jag är när jag kommer därifrån. På gymmet är jag 100% arrogant.

Det är ingen vits att bjuda med mig på träningspass i grupp, löppass i skogen eller yogakurs. Jag står nog hellre naken på stan än att umgås på ett gym. Det är lite orimligt, det förstår jag. Ändå är det bara så det är. Den arroganta människan på gymmet är långt ifrån den jag är. Jag vill bara inte umgås på gym. Jag vill vara med mina vänner på murriga Caféer, trycka in mig i ett hörn av ett korridorsgolv tillsammans med mina kollegor. Jag vill prata över en lång middag, sitta inklämd i soffan med vännerna som spelar tv spel eller ta en spontanpromenad hem från ett möte. Jag vill ringa någon mitt i natten och analysera världen. Men bland hantlar, skivstänger och löpband vill jag bara vara ifred. En stunds arrogans och sen är passet förbi. Så åker jag hem till min man, sätter mig i fotöljen och babblar tills han måste avbryta mig.  

Jag zoonar ut

img_4460Som för så många andra går många saker i min vardag går per automatik. Händerna bara rör sig och fötterna går dit de ska. Det är inte alltid man behöver tänka, några saker går helt automatiskt. Jag kan prestera på en ganska hög nivå även de stunder när jag mår som sämst. För många är det nog svårt att se att jag inte mår bra när jag gör allt det jag brukar, det är kanske en träningssak. Jag kan vara högfungerande, ganska social och verka ganska normal även när jag mår dåligt. Men jag befinner mig då i min hjärna, i ett virrvarr av trådar och tankar som inte alls hänger ihop med det jag för tillfället gör. Jag befinner mig på en annan plats än där jag står. Människor som finns i min omedelbara närhet kan nog märka det ibland.

Mitt i ett moment jag kan utantill och utför per automatik trasslar jag plötsligt in mig i mina egna tankar. Jag gör det jag ska, ser på människorna omkring mig, säger det jag brukar säga. Efter momentets slut får jag frågan från en alert människa i min närhet

– Kan du vara snäll och summera de senaste 30 minuterna? Kan du ge mig en analys på vad som just hände?

Det kan jag förstås inte för jag har ingen aning. Jag var där och gjorde det jag skulle som om ingen skulle märka någon skillnad. Men de som känner mig märker. Jag har zoonat ut och in i min egen hjärna. Jag skrattar och erkänner att jag är lite intrasslad i märkliga tankar. Så får jag en liten extra paus och går och dricker lite. Men jag är kvar i mitt vakuum, fortsätter monotont och härmar den person jag brukar vara i vanliga fall. Plötsligt kommer ett oväntat besök. Det är en person jag inte känner som söker mig. – Plopp, så hoppar jag ur vakuumet och genomför ett helt normalt möte. Koncentrerad, social, ställer relevanta motfrågor och ger mina analyser. Det är så märkligt. Vännen som just avslöjade att jag var frånvarande tittar förvånat på mig.

– Oj! Vad du snäppte upp dig! säger han när personen gått.

Vakuumet är en del av min sjukdom. Förmågan att hoppa ur stundvis har jag lärt mig under sjukdomens gång. Den är avgörande för att hålla sjukdomen vid liv. Kan man inte hålla skenet uppe, tillfälligt hoppa ur destruktiviteten och kontrollen blir man snabbt avslöjad. Det går på en hundradels sekund att gå i och ur. Men att stanna i det alerta för länge orkar jag inte när jag mår dåligt. Jag behöver hitta tillräckligt många stunder att vila och stänga av för att fungera. Tänk vilken tur jag har som har många fina människor i min närhet jag kan vila hos, där jag inte behöver snäppa upp mig och prestera. Att jag zoonar ut ibland tror jag nog att de flesta inte alls märker. Det är nog det som är själva meningen.

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei