Lisa Jisei

Nix!

Timmarna innan tolvslaget går den årliga rundan runt bordet om nyårslöften. Träna mer, äta bättre, klättra i karriären, vara en mer närvarande mamma, börjar med yoga eller sluta röka. Alla handlar de om att förbättra oss själva, att
vi i det nya året ska bli en lite bättre version av oss själva.

Men Nix! Inga nyårslöften för min del. För min del blir tanken, om att avsluta året med att fokusera på vad jag kan förbättra, skev. Jag är en person som varje dag har höga krav på mig, många mål, strategier och piskor. Jag vill inte ha fler mål. Jag vill inte fira in det nya året med ännu en sak på att-göra-listan. I år 2016 ska jag avsluta med att säga till mig själv:

Lisa. Du är bra, stark, och uthållig. Du har gjort det bästa du förmått i varje given sekund under året som gått. Det räcker. Nu kommer 2017. Det kommer att gå bra.

Inga fler målbilder, inga pakter med kompisar om tider till vårens lopp. Att alltid vilja bli bättre ligger i min person, i hela den jag är. På tolvslaget ska jag stå och titta på ljuset på himlen och säga till mig själv, Du är bra nog Lisa.

Gott nytt år alla där ute.

Även du är bra nog. Väl kämpat!

Du är inte äcklig. Du är människa.

Just nu är nå många som skriver till mig på temat att få bakslag under julen. Flera hör av sig och beklagar att även jag själv är i en svacka nu och fått påbörja antidepressiva igen. Andra hör av sig och berättar hur de själva fallerar under julen.

Till er och till alla er andra där ute vill jag dela de här tankarna. Ord som jag kan höra, med min psykologs röst och tonfall, i mitt huvud:

När man tar sig igenom ätstörningar ingår bakslag. Det är en del av att gå framåt. Det vore ytterst märkligt om man från att ha varit ätstörd under många år, plötsligt bara klarade allt. Det ligger i att vara människa. Livet är inte edens lustgård, det är mycket kamp också.


Nu under julen kommer allt det man (som ätstörd) byggt upp, i svängning. Den mat man vant sig vid att äta finns inte längre, man äter på andra tider och tillsammans med personer man kanske inte brukar äta med. Normalt kanske maten fungerar ganska bra. Man äter under invanda mönster, jobbar och tränar efter en planering. Då fungerar livet ofta bra. Sen kommer ledighet, träningspass måste flyttas, maten lagas av någon okänd och portionerna i bufféerna blir oklara. Då uppstår gärna ett kaos. För några leder det till en period av svält för att man inte kan tänka sig att gå in i julätandet. För andra leder det till att man försöker äta som andra, vilket bidrar till en känsla av bristande kontroll som leder till hetsätning och kaos. Därefter kommer försöken till svält som leder till ännu mer hetsätning och kaos. Andra hänger med i bufféätandet men börjar öka på träningen därefter och hamnar i en ond träningsspiral. Vi är olika och jularna blir olika även för oss med ätstörningar. Julen är en enorm påfrestning om man lever under- eller på väg ur ätstörningar. Det är ingenting konstigt. Det vore konstigt om vi inte var påverkade.

Jag skäms inte över att jag svackar. Det gör jag ibland, för det gör alla människor ibland. För mig handlar det ofta om mat, träning eller depression. För andra kan det handla om överätning, att arbeta för mycket, apati, drickande eller någonting helt annat. Men att kämpa med sina svåra sidor är en del av att vara människa. Att behöva börja med antidepressiva, behöva ta hjälp av anhöriga eller gå ner i tid på jobbet är ingenting skamligt. Det är när vi försöker dölja våra tillkortakommanden och kamper som det blir riktigt svårt. Skillnaden med mina kamper är kanske att de ibland syns, kanske är det vad som är ovanligt och inte kampen i sig.  

Alla ni som kämpar mot era ätstörningsmonster såhär i juletider. Det är inte konstigt. Det är en enorm påfrestning med julhelgerna och ni kommer att komma ut på andra sidan. Håll ut. Du är inte äcklig, inte otillräcklig och svag. Du är människa.


Jag tänker på er alla.

Vi alla får tacka ja, – eller nej!

Personalrummet är överhopat med sockerbomber i olika former. På Ica erbjuds det smakprover på diverse geggor och kakor. Det bjuds in till julfikor och mysträffar bestående av gräddfluff och saffransmums. Det är jul och det är helt omöjligt att värja sig mot havet av ätbarheter som sköljer in. Visst blir jag lite svettig av att delta i alla dessa sammanhang. Men numera känner jag faktiskt att jag har rätt att både tacka ja och tacka nej till det som bjuds. Jag kan delta i myset och fluffet utan att äta allt som alla bakat i största välmening. Man är inte en sjuk människa för att man tackar nej. Jag måste känna att jag har rätt att äta det jag vill och avstå när jag inte vill, utan att ta på mig samhällets krav på god uppfostran och bugande. Jag uppskattar umgänget, men inte ätkraven. Så jag står upp för det. 


– Tack, vad fint du ordnat, jag är jättenöjd med bara kaffe. Har jag lärt mig att kunna svara.

De flesta bryr sig faktiskt inte så himla mycket. De är inte så överdrivet intresserade av att pressa ner vetepuffar och kanelfras i halsen på gästerna, mer än för att döva sitt eget dåliga samvete.  

För när julen sköljer över mig, utan att jag känner att jag har något val, får jag panik. Då trevlighetsäter jag mer än jag kan hantera. Jag tackar ja och ropar överentusiastiska saker som

-Men åh! Jag som älskar chokladpudding! Medan mina nära vänner tittar på mig som stora frågetecken. 

Det handlar för mig om att få ta små steg i min takt. Jag har rätt att äta goda saker på julen, precis som alla andra. Jag behöver inte vara strikt och avstå allt för att jag är en karaktärsfast människa. Jag behöver inte tacka ja till allt alla vill servera mig. Jag kan faktiskt välja. Ibland kan jag tacka ja till något jag vill ha, men jag har också rätt att avstå. Är det inte helt fantastiskt! För mig är det magi, tänk att jag kan välja från stund till stund. Jag behöver inte ta ett beslut för hela julen och stå fast vid det. Jag kan faktiskt välja, känna efter och balansera. Ganska stort och fint ändå.

Löpningspaus

När depressionen kom, tröttheten, det svarta, energilösheten och snurrigheten fick saker lov att förändras. Jag blir inte deprimerad av ingenting. Det finns alltid en utlösande faktor som drar igång en snöbollseffekt. Oftast är det ensamheten och känslan av att tappa hoppet inför något. Känslan av att vilja ge upp när energin tar slut och det inte ser ut att komma någon lösning.

Den här gången var jag snabb på bollen och såg till att ordna till allt jag skulle. Men jag vet sedan tidigare att i såna här tuffa perioder behöver jag tänka till på alla plan. Både när det gäller vardagen, medicin, sömn men också min träning.

När jag hamnar nere i mörkret och inte har energi till mer än det jag absolut måste får jag prioritera. Jag ser till att upprätthålla min styrketräning men på en lägre nivå. Upprätthålla och inte förbättra. Löpningen däremot får pausa lite. Utan energi finns det ingen mening att pressa sig till löppass. Kanske får det den härliga bieffekten att mina knän blir något bättre till och med. Två veckor utan löpträning ger resultat. Jag blir piggare och jag är på väg åt rätt håll. Nu när jag ser mina löparskor ligga där i en hög och de snöiga vägarna ropar på mig där ute, blir jag sugen. För ett löppass när energin är tillbaka och vädret är riktigt krispigt är kanske något av det bästa jag vet. Snart skorna, snart får ni komma ut igen. Ska bara vila lite till först. Kanske är det som Alfons farmor säger, att för att få ha roligt måste man ha tråkigt först. Kanske finns det något fint i det där med att längta. 

Suverän läkare och antidepressiva

img_6226Att vandra runt i ett svart, svart mörker… I en dimmig bubbla… I ett snurrigt virrvarr, utan att kunna greppa en vettig tanke eller tänka en hel mening klart. Att bryta ihop varje gång man inte hittar en parkering, varje gång man tappar något, går in i någon eller inte hittar sina skor som står i skohyllan. Att bryta ihop för att det är helg, för att det är måndag, för att det är morgon och för att det är dags att sluta jobba. Ibland hamnar man där, ibland hamnar jag där. Men den här gången har jag kvitto på att jag lärt mig en hel del sen sist.

När mörkret sköljer över mig den här gången är jag ganska beredd. Jag blir inte rädd, jag känner igen mig. Jag ställer mig stadigt på marken, signalerar till vänner och familj att det gungar. Sen gör jag allt som jag vet att jag ska göra.

  • Jag börjar med att be om hjälp
  • Jag berättar att jag mår dåligt
  • Jag sjukskriver mig ett tag för att sova och försöka hitta energi
  • Jag gör de saker som vanligtvis ger mig energi
  • Jag återgår till vardag med supertydliga rutiner
  • Jag ser till att minska på krav och stress
  • Jag minskar social kontakt med ytligt bekanta och ökar kontakten med nära vänner
  • Jag säger stopp när jag inte orkar
  • Jag upprätthåller träningen på samma nivå som innan
  • Jag ökar på kontakten med min psykolog
  • Jag åker iväg med min man och är ledig
  • Jag sänker kraven
  • Jag struntar i människors eventuella åsikter om hur jag beter mig

När det inte hjälper. När jag, trots att jag gör allt jag ska, inte kommer över ytan gör jag det sista jag vet att jag ska. Jag ringer en läkare. Idag träffade jag en suverän läkare. Jag kunde på ett rakare sätt än någonsin förklara min situation och allt jag gjort för att mota den åt rätt håll. Vi var helt eniga den här gången om att vi behöver sätta in antidepressiva igen. Och Nej, man blir inte lycklig av ”lyckopiller”. Men kanske slipper jag ligga platt i ett mörkt hål. Förhoppningsvis kommer jag över ytan så att jag orkar vara vaken, jobba, träffa människor, upprätthålla rutiner och fungera i vardagen. För jag har lärt mig att det inte fungerar för mig att vara hemma när jag mår såhär. Jag behöver behålla så mycket vardag jag kan, men med minskade krav och mindre stress. Jag behöver vara i den miljö jag sen ska fungera i för att känna att jag är på väg åt rätt håll. Jag behöver känna vad jag ska kunna orka sen när jag mår bra igen. Jag behöver bli påmind om allt som är normalt.

Jag är riktigt stolt över mig själv. Stolt för att jag kommit så långt att jag vet vad jag ska göra. Jag kan förklara och förstå mitt beteende även om jag inte kan hejda det själv. Då är det tur att det finns medicinsk hjälp att få. För det är ju egentligen inte konstigare med psykisk sjukdom än fysisk, bara lite mer tabu.

Jag kan än en gång stoltsera med världens absolut bästa vänner och familj. Tack hörrni, vilket fint team ni är. Och alla ni som vinkar åt mig och pratar med mig utan att jag tycks märka det, snart är jag nog tillbaka ur dimman och vinkar tillbaka. Under tiden vinkar jag åt er i tanken. Vink vink. 

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei