Lisa Jisei

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

FullSizeRenderJag får ofta länkar till mig, tips på artiklar om människor som också har haft olika ätstörningar eller ortorexi. Jag har velat känna igen mig i deras berättelser om hur det är och har varit. Men varje gång lämnas jag med känslan att jag inte känner igen mig, så var det inte för mig. Sen läser jag mina egna intervjuer, då i början innan jag hade så många år av distans till mig själv. Varje reportage tycks bygga på tesen ”då var jag sjuk, sen blev jag frisk”, gärna med en glad efterbild, kanske har personen till och med börjat arbeta som personlig tränare eller förebild på något annat sätt. När jag ljuger som allra bäst svarar jag också så, att det är bra nu, att allt är bra.

– Ja, det var en jobbig tid men nu är jag frisk, stark och glad, säger jag när jag ljuger. Samtidigt tänker jag på gårdagen när jag hoppade över smöret på mackan, när jag tog en omväg hem, när jag tänkte att jag borde träna mer.

Varför lever alla andra anorektiker och ortorektiker, enligt reportagen, lyckliga i alla sina dagar? Är vi inte fler som kämpar med det lite dagligen, med balansen och medvetenheten, med sanningen och tankarna? Jag tror att det finns fler därute som inte lever lyckliga i alla sina dagar. Just därför skrev jag den här boken. För att jag saknade perspektivet som gick ifrån det svartvita av att gå från väldigt sjuk till väldigt frisk, för det kunde jag inte känna igen mig i. Kanske finns det människor med andra missbruk som kan vittna om att det inte alltid är så enkelt att man från det destruktiva blir helt orörd av sitt tidigare beroende. För mig var det inte så enkelt, är inte så enkelt. Därför skrev jag boken Jag är sjuk, för att jag vill lyfta medvetenheten om att det, för mig, inte alltid handlar om svart eller vitt. Jag är sjuk, även om det inte alltid märks.

– Jag skulle vilja att ni spärrar mitt kort, tack

Jag skulle vilja att ni spärrar mitt kortTillbaka på gymmet efter en rehabtid med annan träning. Dags att förnya gymkortet. Jag har även tidigare efter min sjukdomstid haft ett spärrat gymkort som begränsat mitt antal träningstillfällen. Nu vill jag köpa ett kort där jag kan välja av alla träningsformer men inte kunna träna obegränsat mycket. För obegränsat för mig kan i sämre perioder just betyda ordagrant obegränsat, helt gränslöst. Därför vill jag ha en spärr på mitt kort, så att jag aldrig behöver fundera på att träna ett extra pass. Frestelsen ska inte ens finnas. Jag går fram till receptionen och köper ett årskort av en glad ung kille.

 – Sen skulle jag vilja ha en spärr på mitt kort så att jag bara kan träna tre gånger i veckan, säger jag.

– En spärr? Undrar den glada killen. Får jag fråga varför du vill spärra ditt eget kort, man brukar ju bara få spärrat om man missköter sig grovt? fortsätter han.

– Ja det får du. För att annars tränar jag alldeles för mycket, säger jag och jag skäms faktiskt inte ens.

– Jahaa… du är rädd att du kanske blir lite överansträngd annars? Konstaterar killen

– Ja, jo, så skulle man nog kunna säga, eller rätt mycket, fortsätter jag.

– Så du vill köpa ett kort men spärra det? Undrar killen

– Jag vill bara kunna komma in här tre gånger i veckan.

Killen förklarar att han inte har en aning om hur man gör och ber om hjälp. Hans kollega ser än mer frågande ut och säger att det inte är möjligt. Jag förklarar att det ä möjligt och att jag haft en sån spärr tidigare. De ursäktar och ber mig ringa deras kollega dagen därpå. Helt okej med mig. Jag är inte förvånad, inte heller upprörd. Kanske lite trött på att det är så krångligt emellanåt. Men jag vet att de flesta fortfarande inte vet vad ortorexi är. Jag blir också väldigt glad då kollegan jag ringer upp dagen därpå gör vad hon kan för att hitta en bra spärrad lösning som passar mitt träningsupplägg. För helt enkelt är det inte. Systemen är inte byggda för människor som vill få hjälp att träna måttligt.

Kommentarer på Facebook

Boken i min hand!

Boken i min handOj! Märkligt! Sitter vid köksbordet och håller min bok i min hand. För ungefär ett år sedan satt vi vid köksbordet hemma och tog beslutet att ge ut en bok om min sjukdom. Kanske ett lite naivt beslut eftersom vi inte visste vad det skulle innebära för oss. Jag visste inte hur det skulle kännas att gå igenom dagarna igen, behöva minnas och återberätta. Jag visste heller inte hur det skulle kännas att andra skulle läsa och få veta om mycket av det som tidigare var hemligt. Men jag bestämde mig ändå för att stå upp för mig och min historia, både vara ärlig och rak, sårbar och svag samtidigt. Det skulle visa sig att ge ut en bok krävde hårt jobb, tålamod, envishet och en hel del mod.

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei