Lisa Jisei

Man får inte ortorexi av sociala medier

 

Vaknar upp hemma efter ett härligt dygn i Göteborg. Har haft det superhärligt och roligt med min bästa vän som en skön, jordnära jojo att hänga med i dessa märkliga situationer.

Att träffa Petra, som jag följt under så lång tid, var så kul! Petra är en av de träningsprofiler som jag följer just för att hennes flöde är balanserat. Petra har också en god insikt i problematiken kring ortorexi och överdriven träning. Vill man följa en profil som just inte hetsar utan förmedlar en sund hållning till en ändå ganska hård träning i form av maraton är Petra rätt person.

Efter programmet har jag fått olika respons. Många är uppbackande och positiva, flera drabbade hör av sig och tackar för att jag lyfter ämnet. Endel kritik får jag, som alltid. Jag tror att det till stor del handlar om missförstånd.

Majoriteten, jag skulle säga 90%, av alla förfrågningar jag får från media handlar om att lyfta ämnet ortorexi och sociala medier. De har en vinkel som handlar om sociala medier och vill ha in någon som kan prata om ortorexi, då ringer de mig. Skulle jag själv få skriva frågorna till en intervju med höga tittarsiffror skulle jag såklart helst prata om vad ortorexi är, hur man upptäcker det, vad varningssignalerna är och varför det uppkommer. Men den vinkeln är helt enkelt inte lika tacksam. Den vinkeln är inte lika allmän och man kan inte få in en lika stor grupp tittare som intresserar sig för ämnet. Samma problem hade jag när jag skulle ge ut boken. ”Den är för smal”. Man tänker att antalet ortorektiker i Sverige inte är lika stort. Eftersom det inte finns någon statistik för ortorexi kan jag inte motbevisa detta. Så det är som det är, jag får delta i de sammanhang som låter ämnet få lite plats. Med den bakgrunden tackade jag såklart ja till Opinion live. Så, jag besvarar gärna de ifrågasättanden som kommer:

Ingen blir sjuk av instagram!

Självklart inte. Det fungerar ju inte så. Människor med dessa diagnoser har inte blivit sjuka för att de skaffat instagram. Jag hade inte instagram när jag blev sjuk. Jag blev sjuk ändå. Varför jag blev så sjuk är svårt att svara på och svaret är givetvis inte Instagram! Så varför prata om sociala medier? Sociala medier speglar en bild av samhällets ideal, syn på träning och hälsa. Ideal vet vi påverkar personer med ätstörningar i åt vilket håll ätstörningarna tar riktning. Tidigare fick anorexin mycket plats och man pratade om smala modeller. Nu gömmer sig många ätstörda personer i träningsvärlden. Det handlar inte om att träningen är ond. Det är bara bra att veta att det är där vi gömmer oss. Det är bra att veta för upptäckten av ätstörningar. Den person som är din personliga tränare kanske är en person med allvarliga ätstörningar. Det är något att ha i åtanke för att upptäcka sjuka personer. Det är inte socialmediers fel eller gymmens fel att personer blir sjuka, men det är bra att veta hur man upptäcker oss.

 

Man kan inte skylla ifrån sina psykiska problem på andra!

Givetvis inte. Det är ingen annans fel att jag blev sjuk. Det är inte mitt fel heller. Varför man drabbas av psykiska sjukdommar är inte enkelt att veta. Jag blev som sagt inte sjuk av instagram. Jag har tagit ansvar för min sjukdom på alla sätt jag kan. Det jag nu kan göra, efter att ha genomgått lång behandling, är att hjälpa till att visa hur man upptäcker personer med psykisk ohälsa, på vilket sätt samhällets ideal återspeglas i sjuka människor och vad vi kan göra åt det. Finns det saker vi kan tänka på? Hur resonerar personer med dessa sjukdomar? Sen väljer varje person vad de vill lägga ut, hur de vill hantera informationen och vad man vill göra i sitt liv. Det är helt upp till var och en, med den kunskap och förståelse man har för hur olika saker uppfattas. Anledningen att jag ibland lyfter sociala medier och hur andra pratar om träning är att jag tror att få människor ens reflekterat över det. Det är inte förrän man vet hur andra kan uppfatta det man säger, som man kan välja om man vill förändra det eller inte.

 

Det är viktigare att prata om att människor tränar för lite än att människor tränar för mycket.

Jag tror att det här är två frågor som hör ihop. Som trenden är nu så tränar de som redan tränar ännu mer. Fler satsar hårt, fler tränar på liknande elitnivå och fler springer hårdare lopp. Det man kan se är dock att trots den att träningen ökar, så ökar den i de grupper som redan tränar. Jag har pratat
med flera kunniga inom området som flera av dom hävdar att klyftan mellan de som tränar och inte tränar växer. Jag tror ju att försöka locka in personer som aldrig tränat, in i träningsvärlden, kräver att vi som tränar tänker efter. Om man aldrig tränat kan det tyckas helt omöjligt och orimligt att någonsin börja träna, om det enda som räknas är maraton, crossfitutmaningar och kvarg. Vill vi få träning tillgänglig för soffliggarna tror jag att vi behöver sänka ribban. Jag tror att det blir svårt att locka in dom med löppass 05.00, skam, skuld och pulver. Jag önskar att fler träningsprofiler kunde locka med träningsglädje, omsorg om kroppen, vardagsrörelse, ökad självkänsla och styrka. Kanske kunde vi rensa lite bland inläggen som syftar till skam, kompensation, kroppsförakt och yta. Jag tror att det är lättare att få med soffliggarna då, och dessutom inte hetsa personer som redan tränar på en hälsosam nivå att träna ännu mer.

Jag är ganska övertygad om att jag och Petra är eniga i de här frågorna, och båda i våra olika forum och på olika sätt kommer att fortsätta att lyfta frågorna. Tack för en trevlig ”debatt” Petra! Och tack alla ni för all fin respons.

Sekunden innan omfamningen jag förstod vad han ville


-Du är ju en sån där person man ser du kommer in i ett rum!

-Va?… nä… va?

-Det är det här som är så spännande med dig. Till en början trodde jag inte att din självbild var så skev, men ju närmare jag kommer dig desto mer ser jag hur stor skillnad det är mellan hur du uppfattar dig och hur andra uppfattar dig.

Min självbild kanske är mitt största hinder, eller min största drivkraft. Det beror kanske på hur man väljer att se det. Det är ofta självbilden som ställer till det för mig. Det är den jag försöker kompensera för eller förhålla mig till. Min bild av mig själv… Skulle jag helt ocensurerat beskriva hur jag ser mig själv när jag ser mig utifrån skulle jag säga att jag är en ganska ambitiös, ointressant, oattraktiv, grå, osynlig och oönskad människa men med mycket driv. Sen har jag lärt mig, genom att lyssna på människor jag litar på, att det inte är sant. Den bilden av mig är inte jag. Jag kan numera acceptera att människor kan se mig på ett annat sätt, att människor till och med kan tycka om mig på riktigt. Jag är fullt medveten om att jag är driftig och kan åstadkomma mycket, men att jag skulle vara en person som syns eller kan uppskattas för den jag är, är för mig obegripligt.

Jag har så många gånger trasslat in mig i ett virrvarr av trådar för att jag helt enkelt inte kan förstå hur andra ser mig. Det tar en sån tid för mig att först förstå att någon inte hatar mig, till att den kanske accepterar mig, till att den möjligtvis tycker att jag är okej, till att den kanske till och med uppskattar vissa sidor hos mig osv…  För mig har tanken att någon människa till och med skulle kunna bli attraherad eller intresserad av mig helt främmande. Tanken gör mig kallsvettig. Det finns helt enkelt inte med i ekvationen. Så en person som kommer fram till mig, pratar länge med mig kan, enligt min logik, bara göra det för att hen undrar just det den frågar om. Det kan aldrig vara möjligt att någon skulle kunna ha ett annat intresse för mig.

Jag vet inte hur många gånger en av mina vänner brutit ihop av skratt över min totala oförmåga att förstå att någon är intresserad av mig, och min totala oförmåga att hantera det. Jag försöker vara trevlig tillbaka och svarar snällt på frågorna som kommer tills jag trasslat in mig och alldeles för sent inser motivet

Mitt i ett samtal med en bekant slängde jag mig ner på golvet och ålade iväg när jag insåg att jag missuppfattat allt och var påväg att bli infångad i hans armar. Det var först sekunden innan omfamningen jag förstod vad han ville. Jag vet inte hur många gånger jag låst in mig på toaletten, sprungit åt andra hållet eller vägrat svara i telefonen när jag insett att någon är intresserad. Minns tillfället då min bästa vän bröt ihop av skratt för att jag inte förstod motivet ens när personen som just satt sig bredvid mig och bedyrat mitt utseende, bjudit med mig på en resa till Thailand och frågat om bröllop.

-Du kan inte ens ta in tanken att någon enda person skulle kunna vara intresserad av dig!

Så är det nog. För mig är det inte möjligt. Det kan inte vara så helt enkelt. Nu mera förstår jag intellektuellt att någon säkert varit intresserad av mig någon gång. Men jag kan inte läsa av, för jag kan inte förstå. Att jag skulle kunna vara en intressant eller attraktiv människa för någon annan är helt enkelt inte möjligt. Ändå är det det. Numera vet jag att jag är ganska blåögd, inte kan läsa av människors tankar om mig eller motiv. Jag får helt enkelt lita på mina vänner, som faktiskt påstår att jag är en människa man kan tycka om. Förmodligen är det de som har rätt och jag som har fel. Hur tur är inte det?

Hur mycket tränar du egentligen?!

”Jaha… så du tycker träning är dåligt, skadligt och osunt?”

”Alltså hur mycket tränar du egentligen? Du verkar ju träna jämt!”

Frågorna och tankarna om min träning och mitt förhållningssätt till träning fortsätter att strömma in. Några uppfattar min inställning som motståndare till träning, andra som att jag tränar så ofta jag kan.

För mig är träning viktigt. Det är en grundpelare i livet. Mat, vila, träning och socialt umgänge. Träning är en pelare av flera, en viktig pelare. Därför är träning prioriterad för mig, precis som t.ex. socialt umgänge är. Träningen får inte bli det enda som är viktigt, maten får inte blir det enda som är viktigt. Balansen är det som ska vara viktigt. Jag ska träna, jag ska vila, jag ska äta och jag ska ha ett bra socialt liv.

Min träning varierar. Jag har en person som lägger upp mina träningsprogram och de programmen kör jag. Jag försöker att inte hoppa över pass och inte lägga till. Målet är det oerhört svåra: att köra enligt planen under lång tid, varken mer eller mindre. Just nu är det styrketräning enligt ett program 3 gånger i veckan. Men det förändras, inte när jag vill lägga till, utan när jag får ett nytt program. Just nu kör jag ingen löpning utan bara styrketräning, om ett halvår kanske det ser helt annorlunda ut. Under senaste halvåret har jag hållit min plan, med konsekvent och balanserad träning. Inte mer, inte mindre. Men lätt är det inte. Ibland vill jag inget hellre än att ligga kvar i sängen istället för att gå till gymmet. Ibland vill jag inget hellre än att köra ett till pass på gymmet eller lägga till övningar. Det är min stora utmaning. Pallra mig dit när jag ska, vara hemma när jag ska.

För mig handlar det om att släppa känslan av att ha tränat nog eller för lite. Min träning får inte bygga på känsla. Den ska bygga på långsiktig planering. Jag ska inte träna för att jag känner mig tjockare än vanligt, jag ska inte hoppa över träning för att jag i stunden känner mig stark. Jag ska dock känna in när jag är för sliten eller sjuk. För några kanske det låter enkelt. För mig finns nog inget svårare. So far, so good.

Hur mycket hänsyn ska man ta till er ortorektiker?!

De senaste dagarna har jag tagit del av flera olika diskussioner som liknar varandra. De handlar om
hur människor som tränar själva, är Pt:s eller hälsoprofiler tänker om vilken hänsyn de ska ta mot andra människor med t.ex. ortorexi. Är det att hetsa människor till manisk träning när man lägger upp bilder på när man själv tränar? Kan man få säga att man älskar träning utan att provocera ortorektiker? Hur mycket hänsyn ska man egentligen ta?

I nästan varje intervju jag gör om min sjukdom vill journalisten få in någon vinkel om sociala mediers stora del i ortorexi, ibland att den till och med skulle vara orsaken. Jag försöker alltid vara tydlig med att ätstörningar funnits långt innan sociala medier. Problemet med att omgivningen ”hetsar” till sjukliga ideal har funnit i andra forum innan instagrams inträde. Ätstörningar startar och slutar såklart inte med instagram.


Men när en stor del av befolkningen är överviktiga och rör sig alldeles för lite, är det inte då viktigt att uppmuntra till mer träning och bättre kost? Ska vi inte försöka motivera till mer rörelse och mer kunskap om näringslära? Man kan väl inte ta hänsyn till alla!

Jag förvånas ibland över hur diskussionen går. Kanske mest för att jag tror att många hälsoprofiler inte förstår vilken deras målgrupp är. Vilka är det som läser deras råd och tittar på deras bilder? Riktar sig inläggen till de som faktiskt läser? Problemet idag känns kanske mest som att de personer som behöver öka träniningsmängden flyr sidor med magrutor, kaloritabeller och planka-utmaningar. Jag tror att språket, estetiken och upplägget med en lite piskande ton och tighta sprakande träningskläder attraherar den grupp som redan tränar ganska mycket. Det är här det blir lite svårt. För människor som redan springer lopp, kan allt om grönkål och chiafrön behöver kanske lite balans. Varje människa är ansvarig för sitt liv, sina val och vilka människor de följer på sociala medier. Men jag tänker att varje hälsoprofil borde ha ett intresse för sin målgrupp och vilket budskap kan tänkas behöva. Vad behöver människor som redan är inne i träningsvärlden höra? Vad behöver nybörjare? Jag kan ibland förvånas över att så många verkar ha utbildat sig inom träning och hälsa utan att tyckas vilja förmedla flera dimensioner av arbetet.

Ska man verkligen behöva tänka på alla när man skriver om träning, det viktiga är trots allt att de flesta ska träna mer?! De flesta behöver träna mer. Frågan är kanske om träningsprofilerna verkligen når dom? 

I diskussionerna om alkohol finns numera en större medvetenhet. Där har vi kommit ganska långt. Där tror jag att många profiler lägger ut bilder på vinglas, champagne och drinkar, men också med tanken i bakhuvudet att det finns missbrukare där ute. Det betyder ju inte att man inte ska skriva om vin eller visa att man njuter och mår bra av alkohol ibland. Men det finns en medvetenhet och en förståelse för att det kan vara annorlunda för andra.

Jag väljer mina hälsoprofiler som jag följer noga. När jag ser profiler med ovilja att förstå behovet hos mottagarna, eller profiler som är uppslukade av sina egna behov avföljer jag. Det är mitt ansvar. Men jag har ibland svårt att förstå varför man väljer att inrikta sig på ett yrke som handlar om att vägleda andra mot deras mål, utan förståelse för att målen och vägen kan vara olika.

Jag tänker att man får lägga upp hur många träningsbilder som helst, lägga upp bilder på färgsprakande juicer och svettiga pannor i evighet. Det är inte att hetsa någon. Den stora frågan är kanske trots alls: Hur får vi de som tränar för lite att träna mer, utan att de som redan ligger och gränsar mot ortorexi gör samma sak? Hur når vi soffliggarna?

När jag på Instagram tittar på vilka bilder ni följare tittar på och gillar förstår jag att det finns ett behov av nyans. Jag ser tydligt i det flöde av bilder och de konton som ni konsumerar, att inlägg om balans, njutning, vila och omsorg av kroppen är något flera av er nog behöver konsumera mer av.

Det finns flera fantastiska konton som inspirerar till träning, rörelseglädje och balans. Så det går! Man kan faktiskt inspirera till träning och balans, samtidigt! Petra Månström, Lovisa ”Lofsan” Sandström, Sara Dahlström och Erika Kits Gölevik, för att nämna några :D

När jag säger att jag är tjock, vill jag inte höra att jag är snygg

Ångesten slår på och jag får panik. Börjar slita och dra i kroppsdelarna och andetagen blir fler. Jag blir kallsvettig och tårarna börjar fylla ögonen. En vän fångar in mig och jag sätter mig ner. 

– Vad är det? Jag är här, jag lyssnar. Frågan är uppriktig och omtänksam. Mitt svar är så skamligt att jag först inte vill säga det. Men bakom den stängda dörren och framför de här två ögonen känner jag mig säker.
– Jag är så tjock. Jag vill träna.
Det är skamligt. Jag är över 30 år och fastnar i tanken om min kropps utseende till den grad att jag gråter.
– Okej. Det är inget att skämmas för, det är mänskligt. Vad är det som har hänt? Vad hände innan du kände såhär?

Då är jag glad att det var inför de här två ögonen jag sa vad jag tänkte. När jag säger att jag känner behov av att träna eller att jag känner mig tjock behöver jag inte någon som bevisar motsatsen. Då behöver jag en vän som frågar vad det är som har hänt.  Jag behöver någon som undrar om jag känner mig otillräcklig i jobbet, om jag känner mig ensam eller missförstådd. Allt projiceras hos mig som en känsla av att inte duga, att vara för tjock, för otränad och äcklig. Men det utlösande är inte någon som hävdat att det handlar om mitt utseende. Det är oftast jag som inte når upp till mina egna krav eller jag som är besviken på en vän som inte finns när jag behöver den. Det är jag som känner mig ensam på jorden eller kritiserad i mitt arbete. Det kan handla om att jag ber om hjälp och inte blir hörd eller att jag känner mig bortvald. Då kommer känslan över den fysiska otillräckligheten som ett brev på posten. Allt appliceras på den här kroppen som fått tagit stryk för de mest märkliga företeelser. För det blir lättare att hantera om allt är kroppens fel.

Det är nog lätt att spontant försöka övertyga mig om motsatsen när jag känner att jag inte duger. Det är nog lätt att uppmuntrande säga att jag är snygg, vältränad och fin. Men om det är något jag behöver så är det hjälp att inte fokusera på min kropp. Jag behöver inte höra att jag är tillräckligt vältränad eller att någon hellre bytt kropp med mig. Allt jag behöver är att inte fokusera på kroppen. Då är det tur att jag omgett mig med människor som inte frågar vad jag ätit, som inte bekräftar att jag är smal eller säger att jag tränar mycket. Det är tur att jag inte har vänner som köper mina projiceringar men som inte heller skambelägger. Istället accepterar de där två ögonen i mörkret att det är så jag känner. Jag upplever det så, det är okej. Sen pratar vi om vad som ligger bakom. När jag stänger dörren bakom mig tänker jag mer på hur jag nästa gång ska säga stop, än på hur lite mina revben syns. Jag tänker mer på att ringa upp den som gör mig besviken än på att dubbla löprundan. Det är tur att jag har vänner som inte bekräftar mig i mitt utseende utan som lyfter det som finns där inuti.

Läs ett smakprov av boken på smakprov.se


| © Lisa Jisei