Lisa Jisei

Att mäta kroppen i kroppsdelar

IMG_9709Det är så märkligt… Det eviga värderandet av kroppen har varit en konstant. Men lika konstant har sättet att mäta på varit. För främst handlar det inte om vikt. Det handlar inte om mått i centimeter. Jag tror att många med ätstörningar kan känna igen beteendet. Jag fastnar på en kroppsdel. En enda som ska avgöra vilken form jag är i. Jag nästan blundar för resten av kroppen och fokuserar helt på en enda punkt. När den är i en viss form, infinner lugnet sig. Det är inte logiskt, det är inte förståndigt. Det är bara så det går till. Jag har pratat med många om det här, många med ätstörningar som vittnar om samma sak. För några handlar de om avståndet mellan låren, för andra om magens form. Oavsett så är det en kroppsdel som har fullt fokus. Det är absurt att blunda helt för en hel kropp, för proportioner och helhetstänk och bara stirra på en enda punkt. Ändå är det så.

Lika vanligt är kanske mätbyxan, den byxa man precis kom i när man pressat sig ner i form. Den byxa man försöker ta på sig för att håna sig själv och ge sig själv ett slag i ansiktet. För att förnedra sig lite och sedan öka träningsdosen och minska på maten. Den byxan har jag tur nog slängt för länge sen. Efter för många slag i ansiktet och hånfulla blickar mot mig själv åkte byxorna i papperskorgen.

Kroppsdelarna sitter där de sitter, de talar till mig oavsett om jag vill det eller inte. Värderingen och självhatet kommer med blickarna. Men jag förstår orimligheten och kan resonera med mig själv. En kroppsdel kan aldrig ge en rättvis helhetsbild. För vem bryr sig om en enda kroppsdel, när hela livet är så mycket mer komplext? Jag, tydligen.

Spåra från din sida.

| © Lisa Jisei